Ibland blir man bara så där glad av ingenting

Här sitter jag, mitt i natten och väntar på att bonusbarnet ska komma hem från Italien! Då kan man inte sova oavsett hur många bäbisar det finns i huset - man måset kolla om hon är hel och glad. SEN kan man sova.

Så tittade jag lite snabbt på min blogg och hittade min Annika! Vi är en gång klasskompisar från början. Sedan jobbade vi i Schweiz ett tag tillsammans. Jag fräste hem efter en stund (ca 1/2 år) men hon stannade kvar. Då fick jag abstinens och var tvungen att skriva brev till henne och berätta om läget. Redan då var jag full av bokstäver. Året var 1987 - resten får ni räkna ut själva.

Nu har hon varit inne på min blogg och spanat och lämnat en liten kommentar. Så glad man kan bli av så lite! Tack Annika! Neo är min idol också - och om Charlie (Annikas lille plutt) blir det minsta lik dig så kommer han att vara en unikt mysig människa!

Natti natti...eller nåt

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0