En vanlig blogg

Två gånger om året har vi städdag här. Nu har vi bott här i snart sex år och jag inte varit med på så många av de här dagarna. Ett tag satt jag i styrelsen och då var jag med men sen har det varit resor, graviditeter och småbarn i vagn som gjort att jag inte direkt kunnat vara med. Likadant i dag - den här gången kunde jag skylla på Mika. Fast vi var iallafall ute som moraliskt stöd ett tag och sedan åt vi korv för glatta livet på grillningen - vad gör man inte för att visa att man är en lojal medlem?

Men i år var Neo med för första gången och  hjälpte till  - eller ja, hjälp och hjälp. Det var snarare så att där han var så kunde ingen jobba. Alla skulle prata med honom - eller snarare så att HAN skulle tala med ALLA och han var i sitt essä. När vi gick genom området pratade han med varenda en, även med dem som inte ville bli pratade med!

-"Trevlig att träffa dig!" sa han. I det läget fanns det ingen som inte ville prata med honom. På nåt sätt avväpnar han varenda kotte och bara charmar ihjäl dem. En mycket bra egenskap som man kommer långt med!

Men så kom vi till den här tanten - som när hon såg Neo var tvungen att tala om att hennes 4 barnbarn minsann hade nåt fel allihopa!  Eller som hon sa: "Det är fel på alla 4, kan ni förstå!"...Ja usch och fy, en hade ADHD och en hade dyslexi (vad pratar vi om för "fel" egentligen???) och en var för utredning och en annan var bara knäpp utan anledning och den fjärde var 11 år hade epilepsi och var inte torr och bla bla bla. Och det här står hon och kastar ur sig till oss, helt främmande människor, och det enda jag kunde tänka då var:

-De här barnens må ha hinder i livet, men deras största handikapp verkar vara DU.

Stackars ungar. Hoppas att föräldrarna har vett att uppskatta dem och be det här (ursäkta språket men jag blir så UPPRÖRD) tantarslet att dra dit pepparn växer!

Nästa gång jag ser henne ska jag gå omvägar.......

Neo är iallafall värd den obligatoriska lördagsskålen i soffan.