Kan det inte få heta vad det är?
Normalt sett bryr jag mig väldigt lite om det här med jämlikhet. Då talar jag om i vardagen. Det är inte så att om jag nu tvättat 5 röda sockor så måste banne mig han också tvätta 5 röda sockor. Orka bry sig. Vi gör det vi är bra på! Det skulle ta enormt mycket energi att sitta och fördela så att det blir jämnt. Den energin kan vi använda till nåt annat. Kramas kanske, när man tvättat 5 röda sockor?
Jag, för min del, är helt kass i köket. OM vi skulle dela lika på det här med matlagning skulle vår familj vara väldigt hungrig, för allt går inte att äta. Alternativt skulle det bli väldigt dyrt, eftersom vi skulle vara tvugna att äta på restaurang så ofta. Det har stundtals varit så att ungarna har kollat vem det är som lagar middag för att se var det är de skall äta någonstans. Är det jag som lagar middag är alla barn hos sina andra föräldrar! Så - vill vi vara barnfria ett tag så är det bara att sätta upp en stor skylt på kylskåpet att "Den här veckan lagar Mie maten". Vips så är de borta! Alltså lagar Nicke 90% av all mat. Han är dessutom väldigt duktig på det - det är INTE jag.
Stackars Neo har inget val. Han får äta min mat vare sig han vill eller inte. Men det har blivit lite bättre, men inte bra. Jag kan bara inte. Vet inte hur saker ser ut när dom är klara och har ingen aning om vad som passar sig att blanda i. Under flera år har jag varit portad från köket - i ren och skär överlevnadsinstinkt från övriga familjen!
Jag gör andra saker. Tar hand om barn till exempel. Fast det gör Nicke också - han vill ju också var en del av deras liv. Nåja...jag stryker och tvättar. Och här någonstans börjar alla feminister få svårt att andas - men inte jag. Tala om för mig varför jag inte skulle stryka om jag nu är bäst på det? Då kanske jag slipper byta däck på bilen, som jag inte är så bra på. Det går och till nöds gör jag det men det blir ju bättre och går snabbare om Nicke gör det. Så varför skulle jag byta däck och han stryka? Jag ser inte poängen.
Jaja, ni har fattat galoppen. Var och en gör det man är bäst på i och slutändan hjälps man åt. Men kan någon förklara för mig varför det är sånt jäkla snack om huruvida man ska säga mammaledighet, pappaledighet eller föräldrarledighet? Jag har lösningen och den är jätteenkel:
Barnledig! Det är ju inte ens ett nytt ord....varför använder ingen det? Så kan man vara vilken sort man vill. Resultatet är ju fortfarande det samma - någon är hemma med barnen. Det hörs ju till och med på ordet VAD det är som avses.
Mammaledig liksom - passar man mammor då? Eller pappaledig - hur många pappor finns det att passa egentligen. Mest synd är det om dem som måste vara föräldrarlediga! De måste passa båda sina föräldrar och DET måste vara tungt.
Jag slår ett slag för BARNLEDIG. Går inte att tjafsa om - punkt slut.
