En vanlig blogg

De flesta av oss skulle hålla med om att en graviditet och livet som följer efter det kan jämställas med en resa. Vi gör alla olika resor och tyvärr finns det väldigt få reseguider - även om man skulle vilja definiera MVC som reseledare som guidar oss så mycket det bara går. Själva resebyrån finns liksom inte.

För en del av oss väntar svårare resor. En del av oss förlorar sitt resmål vid födelsen - förlorar sitt efterlängtade barn, men resan slutar ändå inte där! Den är mycket längre än så. För en del av oss blir resemålet någonting helt annat än vi i vår vildaste fantasi kunnat tänka oss. Till någonting vi varit livrädda för men nu står inför utan pardon. Vi fick ett funktionshindrat barn!

Vi blir så uppfyllda av glädje, att vi ens fick behålla barnet. Så enormt lyckliga att just vi fick just detta barn - i samma andetag som vi drabbas av en outgrundlig sorg. En sorg som sida vid sida skall samsas med den här glädjen. Det är den resan jag vill berätta kort om här. Vi är många som rest den och vi är många som ändå tillsist nått vårt resmål. Det har i efterhand visat sig att vi trodde att resmålet var någonting annat av den enkla anledningen av ingen givit oss informationen. Vi visste inte vad det var vi reste mot. Vi hade kanske aldrig på nära håll sett ett sådant resmål förut. Därför var vi så rädda. Så rädda att få ett handikappat barn.

Jag har många gånger frågat mig vad det är jag sörjer? Vad är jag rädd för? Barnet jag aldrig fick? Att han inte är som andra? Att andra skall se att han är annorlunda? Att jag skall skämmas över honom? Att jag inte skulle kunna älska honom? Att bäbistiden inte blev så där gullig som man läser om?

Ingenting av det som står är det jag sörjer. Nu, när jag gjort resan till väldigt stor del - när jag är på andra sidan avgrunden som jag föll ned i - nu kan jag se att det här är ju precis det resmål jag skulle till! Han är precis det barn jag önskat mig och jag vet precis vad det är jag ändå sörjer.

Jag sörjer att hans framtid inte är lika ljus som ett friskt barns. Jag sörjer att han kanske inte kommer att få möjligheten att skaffa familj. Jag sörjer alla hinder och motgångar han kommer att mötas av. Jag sörjer att så mycket av hans liv skall behöva gå åt till behandlingar och sjukhusbesök. Jag sörjer att han inte kan leka som andra barn - att han bara kan titta på istället för att delta. Jag sörjer att han skall behöva inse att han är annorlunda. Jag sörjer de begränsningar han har i livet. Jag sörjer alla tårar han kommer att fälla över sitt öde. Allt sådant sörjer jag. Jag sörjer för hans del - inte för min egen. Den sorgen är svårare.

Men jag gläds för min skull -  åt att han finns. Jag gläds åt att han är min. Jag tackar faktiskt Gud att mitt barn är Mitt Barn. Jag gläds åt alla fantastiska framsteg han gör. Jag gläds åt att han är en fantastisk tänkare. Jag gläds åt all den kärlek han ger mig. Utan den vore jag inget. Jag gläds åt att vi behöver varandra. Jag gläds åt att han kan bli så himla glad. Jag gläds åt att han ser världen med andra ögon - han lär mig saker varje dag. Jag gläds åt att han är en del av mig. Jag gläds åt att få vara mamma åt honom.

Jag har undrat varför man måste falla ned i den här avgrunden. Varför måste man hamna mitt i den här tunga sorgen? En del av svaret tror jag är att sorgen är så himla tung för att man sörjer för någon annans del och inte för sig själv. I alla fall var det så för mig. Den andra delen är att man inte kan få insikt utan att ha gjort den här resan. Det spelar ingen roll hur mycket man läser, ser på TV eller får berättat för sig. Man måste uppleva det. Man måste ha varit i New York för att ha upplevt det! Jag föll ned i det bottenlösa hålet med sorg. Jag har simmat som en galen och försökt vara stark istället för att bara ställa mig rakt upp och ned och bara möta mina farhågor och ledsenhet. Bara låta mig själv vara ledsen, vara rädd - för att sedan se att jag inte behöver vara så rädd och ledsen. Jag kan inte säga att jag är helt klar med min sorg. Eller min rädsla. Den dyker på mig när jag minst anar det. Men idag kan jag hantera det bättre. Idag är jag faktiskt stundtals så stark som jag medan jag simmade intalade mig att jag var, när det handlar om Neo.

Och jo, jag kan älska honom. Jag vågar älska honom. Jag älskar honom mer än jag någonsin kunnat tro att jag kunde älska någon. Jag skulle heller aldrig någonsin skämmas för honom. Han är jag och jag är han. Vi kan, på gott och ont, inte leva utan varandra. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och har så mycket till att gå igenom. Vi reser fortfarande Mitt Barn och jag - men idag är det jag och inte sorgen som är guiden. Jag är reseledaren och Mitt Barn är resenären - tillsammans är vi på resande fot genom livet. Och vi har för länge sedan struntat i hur eller vad resmålet är, vi har inga förutfattade meningar längre. Vi bara reser!