-Det går bra, tror jag....
Den senaste tiden har han besvärats mer och mer av att hans vänsterhand inte fungerar. Att göra saker med den kräver stor ansträngning och koncentration. Fram tills för ett tag sedan har han kämpat på och försökt göra saker med vänster handen också - men nu har han givit upp. När man ber honom att använda den säger han bara sorgset
-"Nej, den är ledsen. Den gråter..."
Då gråter nästan jag.
Det händer att han blir arg på handen. Att han biter den och försöker skada den för att den skall fatta att den är dum. Inget hjälper. Och jag kan inte göra något alls. Bara säga att den handen är jättefin - även om den är ledsen. Faktiskt tycker jag att han blivit jätteduktig på att använda den men tydligen har Neo själv högre krav på funktionen än vad vi har.
Han köper inte längre att den är "busig", eller "lite olydig" - den är dum säger han. Mitt i allt är det bra att han har ett språk så att han kan tala om för oss vad det är som tynger honom, eller vad det är han vill - eller INTE vill i det här fallet. Samtidigt tydliggör det alla jobbiga saker han behöver slåss emot. Han kan berätta för oss vad hans lilla huvud måste tänka på. Det är inte helt lätt att höra sitt lilla barn säga att han inte vill ha sin hand - att han undrar varför den måste vara ledsen.
Jag måste komma på nya vägar - nya sätt att peppa honom. På en helt ny nivå. På utsidan är han en liten trasig 3 åring. På insidan är han ibland en tyngd, stundtals mogen, liten kille som funderar över sin trasighet och sina tillkortakommanden. Han tröttnar helt enkelt på att inte kunna. Det ställer högre krav på mig - på oss.
Men ändå - trots allt det jobbiga. Trots all kraft som krävs av honom. Trots allt jobb och alla funderingar han måste brottas med. Trots allt detta är han jordens gladaste unge för det mesta!
-"Jag mår bra", säger han. "Det går bra, tror jag...."
Och mitt hjärta vill fortfarande hoppa ur kroppen på mig.
Ack ja, dotterns armar var fladdriga så maten på skeden kunde hamna lite var som. Även nu, om hon är trött, så är det skakigt o det händer att jag får mata henne. Vi har hela tiden busat/skrattat om "tokskaket" som vi kallar det, inte förstärkt det ledsamma som man ändå känner inom sig. Det är absolut inte lätt o det finns ju ingen lösning. Men var inte ledsen inför honom, det är det sista han behöver. Kram :)
Madeleine - jag vet jag vet...det ledsna hjälper inte honom, och inte mig. Men ändå - ibland blir jag ledsen över att han ska behöva ha det så förbannat motigt. När jag försöker busa bort det så tittar han bara på mig och ögonen liksom ber mig sluta. -"Skoja inte med mig" säger han. Han som bara är 3,5 år kan se så förtvivlat vuxen ut och när han säger så...ja, då lägger man ner och försöker hitta på nåt annat. Han är inte som andra ungar. Låter sig inte distraheras. Säger han nej - då är det nej. Skitjobbigt att ha en liten 3 årig farbror!!!
så mycket jag vill skriva men ändå finner jag inga ord
