En vanlig blogg

Äntligen var den här dagen över - en sådan här lång dag som liksom aldrig vill ta slut. Fast det gick jättebra allting. Imorse satte vi Emla plåster på alla tänkbara ställen för eventuell nålsättning - det hade han ingen lust med alls men ställde ändå upp på att ha dessa klistrade på armar och händer.

När vi kom till sjukhuset letade mina ögon efter doktor Dum - men han syntes inte till - tack och lov. Neo fick leka lite med alla roliga saker och sedan bar det av ner till "sovdoktorn". Väl där blev han lite orolig, men jag tog honom i mitt knä och gungade honom lite till Mamma Mu - och innan jag knappt hann börja sagan så somnade han i min famn. De sövde honom med mask, precis som de lovat och satte nålarna när han sov! Jätteskönt...

Det är en lite läskig känsla att se sitt barn försvinna in i medvetslöshet - eller narkos - jag kan inte förklara det bättre än med ordet medvetslöshet. Man ser hur de kämpar med närvaron och plötsligt är hela barnet tungt och slappt - det lilla huvudet hänger och total avslappning inträder. Inte en spänning i hela den lilla kroppen. De liksom lämnar sin kropp och flyger iväg....ett tomt skal i min famn...

Att i det läget lägga sitt lilla medvetslösa barn på en grön brits och lämna över det till grönklädda doktorer - det strider mot varje sund tanke och hela kroppen skriker -"Ta tillbaka honom - spring"....

Men det gjorde jag alltså inte. Jag lade honom snällt och stilla på sängen - tänkte för mig själv att "det här går ju bra" och det gjorde det! Efter 1,5 timme ca fick vi komma till uppvaket och titta på en liten sovande kille, kopplad till en monitor som övervakade honom. Då fick jag en deja vu - det där kände jag mycket väl igen och det gav mig just idag inga negativa minnen utan snarare en trygghet - för det jag förknippar med övervakningsmonitorn är just det att han är övervakad - att han är i trygga händer. Ett stilla sus kom från syrgasen som låg och pös honom i ansiktet. Tillsist öppnade han sina ögon och sa

-"Jag vill sitta i rullen"....

Det fick han vänta lite med. Först åkte vi upp till avdelningen igen och tryckte i honom 2 pannkakor och sedan fick han välja leksak i ett stort skåp! När dörren öppnades satt där den sötaste lilla fågelnalle vi sett och den ville absolut följa med oss hem - och det fick han!

När vi var på Gotland kom det en fiskmås när vi åt lunch i hamnen. Denna fiskmås snodde vår potatis och fladdrade helt fräckt Nicke med vingen i huvudet! Neo blev jätterädd. Nästa dag sa han

-"Jag gillar inte fågelmos"...

Han visste att det var en fågel och sen var det nåt med "mos" - så då blev det helt enkelt "fågelmos"...

Nu när han valde fågeln - som jag inte vet vad det är för en sort - fick den genast namnet "Fågelmos" - och nu är denna pippi hans ständiga följeslagare.



Självklart hann vi med en sväng till lekterapin också. Idag var vi ute och lekte en sväng - grävde i sandlådan och körde traktor på banan! Jätteroligt att de har det här stället. Jag kan inte säga det för många gånger - det är vår oas mitt i alla sjukhusbesök. Det är lekterapin som gör att han överhuvudtaget fortfarande ställer upp på att åka till sjukhuset - det ger jag mig katten på!

Här är han på traktorn som vi körde - hur kul som helst! Bästa stället i stan....