Om man aldrig är ledsen vet man inte hur det är att vara glad....

Den här lilla bulldozern vi har, Mika, stod utan stöd idag - flera gånger! Sista gången dök hon på näsan rakt ner i parketten så det small, men ändå. 9 månader här om dagen - undrar just när hon tänker ta sitt första steg? Det är nog inte så långt borta tror jag. Samtidigt som det är roligt när det händer hade jag gärna väntat lite - det lär ju inte bli lugnare av att hon skall testa stående kors och tvärs och sedan drämma snoken i golvet varje dag tills hon fixar det. Tyvärr fick jag inte med den stora händelsen på bild!

Det blir så konstigt när sådan här händer. Vi gör liksom två resor samtidigt. En resa där varje lilla minsta framsteg är värt att fira, så som 3 sekunders krokigt stående. Samtidigt har vi den normala resan med en normal utveckling där vi tar för givet ATT hon kommer att stå själv, ATT hon kommer att gå - vi bara väntar på när det skall hända. Det konstigaste är nog att det faktiskt går att hantera. Vi blir  lika glada över hennes självklara framsteg precis som för Neos osjälvklara mirakel. Det är bara två olika sorters glädje bara och båda måste ju få finnas!

Det svåra är nog att visa Mika uppskattning och ge henne den bekräftelse hon så väl behöver utan att göra Neo ledsen. Att få honom att glädjas med henne istället för att se sina egna tillkortakommanden. Nu tänker han ju inte så konkret utan drämmer "bara" till henne lite extra hårt så hon trillar eller nåt....men ni förstår säkert vad jag menar.

Samtidigt måste ju Neo få fira sina framsteg - sådana som Mika har som självklara i sitt register. Vi kommer nog fram till ett bra sätt men balansgången är inte helt enkel. Man går inte genom livet glad som en lärka hela tiden - oavsett funktionshinder eller inte. Några sådana föreställningar har jag inte, men jag vill gärna hitta en medelväg.

Om man aldrig är ledsen vet man inte hur det är att vara glad - men det gör ju ingenting om man är glad oftare än ledsen! Precis som att om man aldrig går hem kan man aldrig komma tillbaka, eller om man aldrig har tråkigt vet man inte hur det är att ha kul.....ja, ni fattar. En jämn ström av ömsom vin ömsom vatten är ju det ultimata. Frågan är hur man fixar det....

Nu skall jag sjunka ned i soffan och ha det skittråkigt så att jag kan minnas hur roligt det var igår....

Kommentarer
Postat av: marie

klart man gör de! oavsett så är de ens barn alla framsteg obeoende förutsättningar är helt magiska de finns inga små bara enorma framsteg!

så duktiga barn du har:D

2009-06-09 @ 11:20:23
URL: http://sezzan85.blogg.se/
Postat av: Lena

Mie, du tänker helt rätt!

2009-06-09 @ 19:25:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0