Doktorjävel!!!

Jag brukar säga och tycka att jag en ganska stabil person, som inte har några konstiga förväntningar på saker. Jag anser att jag ser saker som de faktiskt är utan förskönanade omskrivningar och behöver inte få saker inlindade. Ganska lätt analyserar jag en situation och får en ganska klar helhetsbild av orsak och verkan. På både gott och ont. Men idag tror jag att jag måste slänga på ytterligare en funktion till min analytiska sida - nämligen att ställa mig frågan om det kan tänkas finnas ytterligare varianter och tolkningar eller syften till olika situationer. Så att det inte blir som idag, när någon ryckte mattan under mina fötter....

Jag varit på ett narkosmöte inför Neos magnetkameraundersökning - ett möte jag trodde och fick mig tillsagt att det var ett ganska kort möte där de bara ville träffa Neo lite innan och ställa lite frågor. Tjena!

Där kommer jag - ensam - med två barn och skall bara göra ett kort möte på avdelningen. Först träffar jag en sköterska som berättar att de kommer att söva Neo. Så långt inga problem, det visste jag ju om. Vi får lite plåster och andra förhållningsregler. Neo är väldigt rädd för nålar och vill inte bli stucken mer - han tycker att det räcker för honom nu. När hon visar honom en broschyr pekar han direkt på nålbilden och säger -"En sån vill jag inte ha!". Sköterskan försöker prata vidare och vara pedagogisk men han har redan stängt av öronen och bestämt sig för att han inte vill höra mer.

Sedan får jag veta att vi måste träffa en doktor - jaha, varför det? Jo, för att de vill träffa oss innan och se om vi har några funderingar. Funderingar?! Klart som tusan att vi har funderingar, men idag finns det inget vi där - bara jag och två barn. Doktorn sjunker ner i soffan brevid mig och ser alvarlig ut - som att han har nåt viktigt att säga mig om Neo. Han säger

-"Först vill jag veta om det hänt något sedan ni träffade Dr X senast"

-"Vad menar du med hänt nåt? Neo har fått botox, men inte någonting annat speciellt som inte brukar hända. Inget som han inte brukar ha för sig."

-"Så det har inte hänt något då"

-"Nej, inte vad jag vet. Borde det det?"

Han sitter tyst och tittar på mig och sekunderna tickar vidare. Jag hinner tänka att det ser ut som att han vill ge mig ett jobbigt besked men vet inte hur. Det går säkert två minuter och jag väntar bara ut honom. Tillsist säger han

-"Nej..."

-"Det tog lång tid att tänka fram ett nej" säger jag. "Var det något annat som rörde sig därinne innan nejet blev det alternativ du valde?"

-"En hel del saker" säger han och avslutar bara meningen där utan vidare förklaring. 

Jag undrar natuligtvis vilka saker det kunde tänkas vara men frågar inte, för nu känner jag att det här var inte alls bara ett snabbt möte och jag är där utan Nicke och kan inte ta emot mig om jag åker ner i hålet. Febrilt försöker jag hålla mig fast vid verkligheten och intalar mig själv att vi har faktiskt inte gjort undersökningen ännu så han kan inte veta nåt som jag inte redan vet. Det hjälper mig inte ett dugg.....jag försöker tänka på helt andra saker.
 
Han fortsätter

-"Den här undersökningen har initierats av Dr X. Efter undersökningen kan det bli så att ni inte får träffa honom förns efter sommaren för att få svaret.  Det är en ganska lång tid. Kan ni vänta på det eller vill ni ha en tidigare tid?"

Jag vet inte vad jag skall svara riktigt men säger

-"Om det framkommer nåt viktigt som vi behöver få veta om Neo så vill jag gärna att någon, vem som helst, tar kontakt med oss och berättar det. Om det inte är någonting mer än det vi redan vet kan vi vänta till efter sommaren och träffa Dr X - för Neo är ju samma lilla kille med eller utan magnetkameraundersökning för oss.

-"Är det så att jag borde ha en tidigare tid...???"

Igen är han helt tyst och bara tittar ömsom på mig och ömsom på Neo. Jag ser att han tänker nåt men kan inte riktigt se vad. Det går lite mer tid och sen säger han

-"Det kommer inte vara normala bilder det här och då kommer vi att diskutera dem vid ronden vi har varje torsdag. Bara så att du vet det. Då kommer vi att komma fram till ett resultat och om ni vill kan ni få en telefontid med Dr X innan sommaren. Vi är ju olika läkare här och det är bättre att beskedet kommer från någon ni träffat förut och som har sett Neo tidigare. Vi har ju alla olika sätt att berätta saker på för föräldrar och olika saker som vi sätter fokus på" säger han med en gravalvarlig min.

Nu är jag säker på att han vet någonting jag inte vet. Bara inte vad.

-"När måste du veta vad vi vill - nu?" frågar jag. "För här och nu kan jag inte säga vad vi vill".

-"Nej, senast samma dag som undersökningen - efteråt innan ni går hem"
 
Sen lyssnar han på Neo med stetoskopet. Med Neo har han en jättebra kommunikation. Jag hinner tänka att de borde lära sig att kommunicera med föräldrar också och inte skrämma skiten ur dem!

Sköterskan kommer tillbaka och nu skall vi träffa narkosläkaren - eller "sovdoktorn" som hon säger till Neo. Vi går genom en lång korridor på en avdelning. Det är helt tyst och jag ser bara vårdpersonal som tyst rör sig mellan rummen. Jag är helt upp och ned inombords och fattar inte varför de inte sa att det är bra om båda föräldrarna är med. Börjar känna mig lätt tilltufsad men håller ihop för Neos skull. I ena handen har jag Neo i rullstolen. I andra handen har jag barnvagnen. Vi tar hissen ned ett par våningar. Kliver in på en avdelning som talar om att vi är på Barnintensiven.

I korridoren sitter föräldrar med oro i blicken - vild oro. Jag ser att de sitter och väntar på besked. De får syn på oss - eller Neo i sin rullstol och jag ser hur mamman ryggar tillbaka. Jag hinner tänka att sköterskan är ett jäkla klantarsel som tar oss till narkosläkaren genom ett ställe där föräldrar sitter och vakar och väntar på sina barn. Klart att de inte vill möta en liten kille i rullstol just där. Till och med Neo känner av stämningen och han som brukar säga "Hej, vad heter du" till alla, säger ingenting. Han tittar på mig och sträcker ut sin lilla hand. Vill hålla mig i handen istället för att jag skall köra rullen bakom honom. Jag tar hans hand.

Vi passerar ytterligare en skylt - Barnuppvaket - där inne skymtar jag en mamma som sitter med en liten liten bäbis och vaggar den. Hon ler med hela ansiktet! Skönt! Iallafall någon som är glad. Här möter vi ett föräldrarpar till. De kan inte ens stå stilla - förmodligen väntar de på sin lilla älskling som är någonstans. De ser inte på oss utan vandrar av och an över redan av tidigare oroliga föräldrar nötta golv.

Tillsist kommer vi till ett väntrum som vi visas in till. Här skall vi vänta på narkosläkaren. I rummet sitter en kvinna som inte rör en min. Tittar inte heller på oss, men det gör mig inget. Jag brukar också välja bort att se folk om jag känner att jag inte kan ta in en enda grej till. Vi leker lite och sen får vi träffa sovdoktorn. Hon säger att de nog kan söva Neo utan nålar! Toppen - för då kommer han inte att bli så himla rädd. Och OM de behöver sätta en kanyl så gör de det. På min fråga om det är bättre att personalen på avdelningen sätter kanylen säger hon att avdelningen ringer till dem när de har svårstuckna och rädda patienter. Nu är jag tillbaka till mitt vanliga stabila jag. Bara av att en människa svarar rakt på en helt vanlig fråga.

Undrar om de här doktorerna har någon sorts utmaningslista , typ som i "Vita stenen". Där de skall skrämma så många föräldrar som möjligt under en dag för då vinner de något eftertraktat. Kanske en liten skvätt maktkänsla till! Jag skulle vilja tvåla till den där doktorn och undra vad fan han menar med att inte svara rakt och normalt och skrämmas på det där jävla viset. Förbannade doktorjävel! Får man säga så?

Ja - det får man! Doktorjävel!!!!

Kommentarer
Postat av: Tina

Vilken VIDRIG doktor!

Mie-ring mig nästa gång du du blir tvungen att åka själv med barnen så kanske jag kan följa med och hjäpa dig med barnvagnen mm.

Jag har nämligen en helt suverän och mycket empatisk chef!

2009-06-05 @ 15:26:48
Postat av: madeleine

Dottern blev sönderstucken, läs misshandlad, vid några tillfällen som liten o har hela barn/ungdomen haft panisk skräck för nålar. Jag totalvägrar att de sätter nål för sövning o sedan många år så sövs hon på mask o därefter sätts nålen. Fungerar kanon! Sakta börjar hennes skräck avta men tyvärr går den nog aldrig över helt. Jag har fruktansvärt dåligt samvete att jag inte tidigare sa ifrån utan var flat o trodde att de "visste bäst". Mitt råd: lyssna ALLTID på din magkänsla, var obekväm, om det känns fel så gå därifrån då förstår de att du menar allvar.



Jag vill inte läsa vad som står i dotterns journal om hennes arga mamma..... :)

2009-06-05 @ 15:56:27
URL: http://baravaramadlar.blogspot.com
Postat av: Mie själv

Tina - det skall jag faktiskt komma ihåg! Tack!



Madeleine - smart att söva med masken först och sedan sätta nålen. Vet inte vad Neo säger om masken men den lär han nog tycka bättre om än nålar iallafall. Han har ju haft lustgasmask så helt nytt är det ju inte! Hans små händer och armar har ärr efter alla stick hittills så narkosläkaren sa att de skulle fixa att söva honom med masken. Då kanske han slipper nålen helt och hållet och det vore ju bra. Han behöver inte fler ärr och stick.

2009-06-05 @ 18:23:44
URL: http://envanligblogg.blogg.se/
Postat av: Anonym

Ja Mie, ring Tina om du behöver hjälp - jag ÄR en mycket empatisk chef! :-)

2009-06-09 @ 18:39:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0