En vanlig blogg

Vilken fantastisk ö - Gotland!

Nu hann vi inte se så himla mycket mer än Visby med sin ringmur, men den är så maffig att jag gärna hade haft en vecka till bara för den. Den bara andas historia och är så fin att titta på. Tänk, om man hade ett litet hus innnanför muren i Visby - då skulle jag vara där så ofta jag bara kunde! Det är så himla vackert så att man tappar andan! Jag vill åt muren på något sätt....den är magnetisk - jag dras till den hur jag än vänder mig. Ser ni - den liksom ropar på en
 
-"Kom hit, skall jag berätta".....



Neo formligen älskade Gotland! Han ville inte åka hem från Visby - eller "Vipsy" som han säger. Fick han bestämma vore vi kvar där för alltid. Jag skulle själv kunna tänka mig att stanna riktigt länge. Vi har varit väldigt mycket inne i själva Visby. Vandrat i stadens gränder. Beundrat de vackar små hus som ligger precis vid murens fot. Avundsjukt önskat att vi hade ett sådant hus. Tittat på alla de fina ruinerna som är en del av stadens själ. Dragits in i atmosfären som råder inne i stadens hjärta.

Naturligtvis har vi ätit glass i hamnen! Först trodde jag att det var de olika glassorterna som var representerade med namn och färger på ett snöre ovanför disken när vi klev in i glassbutiken, men det var små påsar innehållandes olika sorters strössel!!! Bara att välja....



Vi bodde i en lägenhet i "bunkern" på Snäck. Nu har jag ingen bild på själva huset men det är en arkitektonisk skapelse som ser ut att luta sig bakåt mot bergväggen och allting är i ren betong, så när som på balkongräckena. Vet inte vad jag skall tycka om själva huset men lägenheten var toppenfin och vi har haft en helt otrolig vecka med massor av sol och fantastisk utsikt. Det gotländska ljuset tar andan ur en.....



Bilden är tagen från vår balkong med vår enkla digitalkamera. En sanslös utsikt som under veckan blivit flitigt fotograferad - både morgon och kväll. Detta är mitt på dagen pch jag bara kunde inte låta bli att försöka fånga ljuset - glittret i havet och känslan av att ingenting annat än just nu är viktigt.

En dag åkte vi och skulle hälsa på Pippi i Villa Villekulla. När vi kom fram visade det sig att hon låg och sov! Va - när man har gäster....sicken en! Det var ganska spännande att gå in i huset, tyckte Neo, men upp på spökvinden ville han INTE gå. Det räckte med att se Pippis fötter sticka upp under täcket....och självklart hade hon skorna på och fötterna på kudden! Själva huset såg ut precis som i filmerna. Till och med snöret från balkongen, där de startade sin ballongfärd, satt kvar.



När det blev sångstund så var det roliga över! Neo började gråta och sa att han inte måste dansa, så vi skippade sångstunden och gick och åkte lite berg-och-dalbana istället. Och båt - DET skulle vi inte ha gjort! Då tappade nämligen jag min mobil med ett vackert "plupp" rakt ner i båtdammen! Förbannade j-la skit....och ord betydligt värre än dessa kom över mina läppar. Hela mitt liv hade alltså halkat ner i en sörja av gamla alger och annat skit! Tror ni att jag stilla accepterade att min telefon var borta - nepp. Jag såg hur den låg där och ropade på mig, men jag nådde den inte! Hittade en gammal kratta som jag försökte fiska upp den med men....det gick så klart inte. Vi engagerade halva Kneippbyn och snart hade vi en poolhåv att fiska med. Problemet var bara att nu var vattnet inte så klart längre, efter att jag rört runt sörjan på botten runt min telefon. Tillsist fick jag ändå ge upp och lämna min lilla lur där på botten - inte helt utan sorg. Visserligen var telefonen helt kass, men allt jag hade i den! Första bilden på Mika och allt allt allt annat - för att inte tala om alla telefonnummer...Nästa stopp blev telefonbutiken där en ny lur inhandlades.

Nåja, livet gick ju vidare. Kim och Kevin kom till oss och vi hämtade dem vid båten i strålande solsken. Inte så varmt men sooool mest hela tiden. På kvällen gick vi på restaurang Rosengården och åt gott. Neo fick en fin pasta - som han inte ville han är han såg Nickes fisk- och skaldjursgryta! De fick vackert dela på den och jag fick musslor. Mums mums.



Han ser så världsvan ut där han sitter det lilla skruttet! Sanningen är den att han hade fullt upp att kolla på allting runt omkring sig samt att hålla sig kvar på stolen....vuxenstol och allt! Hur som helst fick vi i oss lite mat. Neo halva sin rätt och halva Nickes. Jag mina musslor och Kim och Kevin åt någonting annat mumsigt grillat. Mika åt upp allt vårt bröd och en stor del av min musselsås. Det är till att ha dyra vanor, lill-tjejen!

Fördelen med att ha stora syskon är att de kan hjälpa till att passa sina småsyskon - tex när man går på restaurang. Men det verkade som att det urartade lite efterhand....



Det ser värre ut än vad det är kan jag meddela - Mika ålar runt som ett korvskinn och Kevin försöker hålla henne medan Kim skall distrahera henne med lite grimaser - fast bilden blev ju så härligt kaosartad. Och lille Neo - vår Ferdinand - han sitter stilla under sin korkek och bara pysslar lite mitt i kaoset...

Vi var en sväng till Lummelunda också men det var inte så fantastisk som jag mindes det - men nu har ungen iallafall sett grottan, precis som jag sa att han skulle. Fast han ville bara gå ut hela tiden! Det gick utmärkt att gå där med rullstol. De tog in honom bakvägen som de sa. Jag trodde att de hade en specialgång som de kallade för "bakvägen" som jag också ville gå, men det visade sig att det var samma grotta fast han fick gå in från utgången - alltså bakvägen - precis så trist som det lät. Jag som såg fram emot en häftig egen gång för dem som åker rullstol eller nåt annat häftigt användningsområde - pfft!

Sista kvällen - midsommarkvällen - var ganska kall och sval men ändå fin. När vi var på väg hem  - bort från murens starka magnetiska kraft och midsommarnattens väsen - stannade vi vid havet. Vi andades in Gotlandsluften och havets brus och bara sjönk ner i att vi är så små mitt i naturens mäktiga skapelse. Det stora oändliga havet kluckade stilla vid våra fötter och liksom ropade på att det ville umgås med oss. Det var hungrigt på sten!

Vår lille prins - prins Neo - gav gärna havet några stenar. Med ett skratt kastade han sten för sten ut i det stora blå tillsammans med pappa, Kim och Kevin. Det får bli vår avskedsbild från Gotland - den vackra ön mitt i det stora havet, stranden med de fina stenarna och ljuset som får en att inte vilja blunda.

-"Jag vill inte åka hem" sa den lille prinsen....inte jag heller.