En vanlig blogg

Wall-E är tillbaka - med en fjärrkontroll. Jag har inte testat den än, för det följde inte med någon bruksanvisning. Men vi skall nog klura ut hur den funkar vad tiden lider. Verkar inte jätteavancerad....



Neo har varit på dagis och han var så glad imorse för att han skulle få träffa Wall-E igen! Men innan han kom på att det var det han skulle få göra idag hann han med att bli ledsen för att inte pappa var hemma.

-"Var är min pappa?"...

Det var det första han sa när han slog upp ögonen imorse. Ingenting annat var viktigare. Nu har ju Nicke varit med oss varenda dag på Gotland och det är så Neo vill ha det. Att pappa skall finnas där vareviga sekund  - alltid redo att leka eller mysa....eller kasta sten i havet. Att pappa måste jobba vill han inte förstå och tycker att det är helt galet! Idag är han dessutom på någon sorts möte/event och kommer inte hem förns solen går upp igen...dvs mitt i natten.

Mika och jag har umgåtts med Terapeuten och Flugan idag i det fina vädret, så just idag har det inte varit ett enda dugg synd om mig. På eftermiddagen dök sjukgymnasten upp och Neo var väl sådär samarbetsvillig. Vi fick lite tips och råd på hur vi skall fokusera träningen nu när botoxeffekten är som bäst. Stå- och gåträning är det som gäller.

Men just när botoxeffekten är som störst har han som minst muskelstyrka och det är alltså mycket jobbigare att utföra vissa rörelser då, helt sonika för att musklerna inte är vidare starka. Annars kan han få mycket hjälp av spastisiteten - alltså spänningarna. Kan ju låta helt paradoxalt att spänningarna är till nytta ibland,  men så är det. Han kan stå lutad mot en vägg av rena farten om vi säger så när spänningarna är där. Men när de inte är där måste hans egen muskelkraft bära honom - och det gör den inte riktigt. Det är därför det är viktigt att träna dem nu när spänningarna är borta så att han kan skaffa sig lite styrka i armar och ben. Framförallt benen. Vi kämpar på.....eller rättare sagt - Neo kämpar på!

Han skulle gå i broncon idag ute - ni vet den här stora gula gigantiska gåsaken som ser ut som ett tortyrredskap (tidigare inlägg som heter "bostadsanpassing"). Det visste han om och hade sett fram emot att han skulle spatsera runt själv i den där prylen - men det var inte så enkelt. Han blev jättebesviken när hans vision om att han skulle kunna fixa det där utan hjälp och det visade sig att jag var tvungen att hjälpa till. Då vissnade han och ville inte mer.

-"Måste gråta", sa han och tyckte att det var pest.

Men Karin är en rådig människa och lite roligare blev det när broncon var tvungen att äta lite blommor i grannens rabatt - då hasade han dit med stora problem för att förse den med lite blomster. Efter det gav han upp och ville inte mer. Då fick han köra lite Wall-E igen och så var han åter sitt glada jag!

Han fick ståträna lite inne också och kasta pappkuber på mamma - himla roligt. Han siktar som en riktig örn normalt sett, men även här visar sig botoxeffekten. Inte riktigt samma träffsäkerhet som annars. Dessutom tycker jag att han dreglar mer den här gången. Det glömde jag säga till Karin. Ja ja....det hinns nog med.

Det var en trött kille som somnade med orden

-"När kommer min pappa hem?"....