Det är MIN pingvin!!!

Kevin ringde mig idag och frågade om han fick åka båt med en kompis! Först for hjärtat upp i halsgropen - vaddå båt med kompis - drukna, borta, hittar inte, ingen Kevin mer....men så sa han att det var med kompisens föräldrar och jag kunde börja andas igen.

-"OK, det går väl bra..." hörde jag mig själv svara nästan innan jag börjat andas igen.

Det fick mig att minnas när jag tappade bort Kevin 2,5 år gammal i ett köpcentrum! Jag kan fortfarande minnas känslan när jag upptäckte att han var borta. Någon hällde en hink iskallt vatten över mig och i öronen hörde jag som att en formel 1 bil svischade förbi. Min första tanke var -"Helvete". Inte mer än så. Det var allt jag förmådde tänka.

Vi var i en lekplats precis utanför centrumdelen och Kevin lekte med de andra barnen, bland annat storebror Kim - trodde jag. Jag kollade var 5:e minut för ifall att det skulle hända nåt. Var det någon som slog sig så var det alltid Kevin. ÄNDÅ lyckades ungen försvinna!

Jag började leta i cirklar runt lekplatsen. Ju längre ut jag kom i cirklarna desto oroligare blev jag. Var var han? Hade A-lagarna snott honom. När jag kom till A-lagarna var jag färdig att döda dem oavsett om de var skyldiga eller inte. Men innan jag ströp första bästa ville jag ändå ge honom eller henne en chans att förklara sig. Jag frågade om de hade sett en liten ljushårig  kille i glasögon. Men nepp - de hade inte sett en enda kotte. Jag fick leta vidare....utan att mörda någon. Inte just då...

Större och större cirklar. Hjärtat ökade takten till en frekvens jag inte visste var möjlig. Tillslut var jag  ute på ytor där inga buskar eller annat kunde dölja ett litet barn - men ingen Kevin! Jag sprang det fortaste jag kunde in i centrumet. Kanske hade han gått till den roliga leksaksaffären? Inte det heller. Vid det laget var jag i upplösningstillstånd. Pinkan var hos mina vänner som var med oss i centrumet. Tur var väl det annars hade jag tappat bort honom också i villervallan!

Den enda jag kunde komma på nu var att ringa till deras pappa och tala om att jag slarvat bort hans yngsta son! Det tog ett tag innan han förstod vad jag sa. Då sa han

-"Ring polisen!"

Polisen! Så klart! Att jag inte tänkt på det! Jag lyckades få fram nummret till polisen utan att ringa 112 - då 90 000. När jag kom fram dit fullkomligen skrek jag att jag slarvat bort mitt barn. Jag tänkte att det var lika bra att erkänna direkt då de ändå skulle komma från socialen och ta Kim från mig också! Vem kan låta ett barn bo kvar hos en förälder som slarvar bort dem?! Vet ni vad polisen svarade?

-"Jo, vi har någon här som säger att han heter Pingvin!"

-"Det är han! Det är han! Han kan inte säga Kevin utan säger Pivin - det är min Pingvin!"

Herre Gud, den lättnaden när jag insåg att han fanns kvar. Att mitt barn snart skulle vara hos mig igen. Jag har inte ord faktiskt. Naturligtvis ville polisen komma ner och leverera den lilla Pingvinen till mig - de ville väl se vilken knäppgök som tappar bort sin så lilla son i ett köpcentrum. Jag trodde att Kevin skulle vara rädd, ledsen och helt förstörd när jag väl fick tillbaka honom. Pffft - så fel jag hade!

Det som kom var det gladaste barnet jag sett på hur länge som helst. HAN hade inte fattat att han var borta. Han hade fått åka polisbil, tryckt på alla knappar på polisstationen, och nu fick han åka polis bil - igen! Det visade sig sedan att han bestämt sig för att han skulle gå hem. Knatat  ut på parkeringen. Där var det två tjejer som fått syn på honom och undrat vart den där lilla killen skulle ta vägen. En taxichaffis hade i sin tur sett dem och tyckt att det inte såg ut som att det var deras barn. Han trodde att de skulle kidnappa honom och ringer polisen. Under tiden kör han fram till dem och frågar vart de skall ta vägen. De visade sig ju ha goda avsikter men det var det ju ingen som kunde veta. Så först av allt fick Kevin sitta i en taxibil, sedan fick han åka polisbil, efter det fick han en guidad tur av polisstationen tills hans hysteriska mamma ringde och sen var det alltså polisbil igen. Värsta partyt!

Allt det här tog ca 1,5 timme. En av de längsta 1,5 timmarna i mitt liv...fy tusan. Jag minns det  tydligt än idag fast att det är över 14 år sedan!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0