En vanlig blogg

Sitter vid köksbordet och kan inte bestämma om det här är en bra dag eller en skitdag - idag kommer nämligen elrullen hem. Bostadsanpassningsgänget har inte varit här med sin ingenjör ännu, så rullen kommer vackert att få parkera i hallen OM jag  nu får in den i huset. Den borde väl för alldel gå att köra upp via rampen, men man vet aldrig.

Är det en bra dag för att rullen som Neo behöver kommer idag, eller är det en skitdag på grund av det faktum att Neo behöver den? De dyker upp de här dagarna, när jag bara är arg på hela skiten. Eller ja, arg och arg....mest ledsen tror jag, men jag kan inte gå omkring och vara ledsen så jag blir förbannad istället.
 
Läste kängurupojkens blogg - han är också tidigt född och hans pappa bloggar. Det är en väletablerad blogg och han har koll på hur det ska gå till. Han hade ett inlägg som handlade om mänskliga möten på neonatalen. Hur man som föräldrar möts vid kaffemaskinen och försöker använda varandra som bollplank eller ventiler. Hur man inte vet namnet på de andra men man vet att de väntar på att deras barn kanske snart ska dö. Det är så hemskt och så klockrent. Precis så var det. Man har inte den blekaste aning om någonting om de här personerna - deras namn, deras bakgrund eller liv. Bara det som händer i neonatalbubblan - och där kan man stå och säga till någon man inte vet nåt om att jag vet inte om mitt barn överlever natten. För kängurupojkens pappa har det givit effekten av att han kopplar kaffemaskiner till neonatalen i allmänhet och alltid tänker på en speciell pappa i synnerhet. Han vet inte hans namn, men han vet att han kanske förlorade ett barn.

När vi bodde där på neonatalen mötte vi ett föräldrarpar som fått en liten kille. Korta stunder sågs vi där och pratade med varandra - som alla andra - om våra barn. Fann någon som en kort stund kunde härbergera lite tårar - eller skratt. När vi väl kommit hem och det gått en tid visade det sig att vi hamnade i samma simgrupp! Vi bjöd hem dem på en grillkväll. Hela tiden, ända sedan neonatalen hade Nicke sagt att han kände igen den här pappan så himla väl. Han var övertygad om att de träffats förut i ett annat sammanhang.

När vi sitter där och grillar kommer ämnet film upp. Jag går in och hämtar nåt - mera vin kanske - kommer ut och hör att de talar om "Fanny och Alexander". Nicke frågar om jag har sett den filmen och jag svarar, helt uppriktigt att:

-"Nej, om du frågar mig är det en skitfilm. Jag har aldrig orkat se klart den och dessutom måste man ju vara ett psykfall för att fatta alla konstigheter. Bergman gör bara konstiga filmer. Han må vara geniförklarad, men inte på min planet. Jag kan inte gilla honom bara för att det är kulturellt rätt - jag tycker att gubben borde få vård någonstans!"

-"Jaha", säger Nicke, "för det är Bertil här som har huvudrollen och spelar pojken i filmen...."

-"Öh, jahaja"...nu kan jag ju inte backa och säga att det är världens bästa film heller! Dels skulle jag ljuga och dels skulle det vara helt uppenbart att jag liksom försökte trolla till det. Vad gör jag nu? Sjunker genom jorden? Äh, vad tusan...jag har ju redan trampat i klaveret och foten sitter liksom fast så det är väl bara att ha kvar foten där då, så nästa mening blir:

-"Aj då, men jag vidhåller att det är en skitfilm, fast du verkar ha klarat dig utan men..."

Sen pratade vi inte mer film den kvällen! Fast vi hade det väldigt trevligt. Bertil, om du någongång läser det här så tycker jag fortfarande att det är en skitfilm, men vi skulle ändå kunna tänka oss att göra om grillkvällen!

Nu fick jag skratta lite - det var bra. Ett bra minne är alltid en bra medicin mot sorgsenhet. Ska tänka på det nästa gång jag trillar dit. Grejen är att när jag börjar skriva vet jag aldrig vad det är som tänker komma ut - det bara kommer saker jag inte visste låg på lur. Därför blir också rubrikerna som de blir. Man kan inte se vad stycket handlar om i rubriken, utan rubriken förklaras bara om man läser texten. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det jag vet är att OM jag sätter en rubrik och sen ska skriva utifrån den så kommer det inte en enda bokstav! Alltså skriver jag alltid UTAN rubrik och sätter den sist av allt.

Så var inte den här filmen så jäkla dålig egentligen då - den fick mig att bli glad utan att ha sett den helt! En skitfilm har gjort mig glad - nästa gång jag ser Bertil ska jag tala om för honom att jag inte ens behöver se den för att bli glad och att det kanske ändå inte var en skitfilm då....trots allt.

Hit med elrullen - nu är jag redo för den!!!

Här är Bertil - nu och då:

         
Foto. Stefan Tell