En vanlig blogg

En del människor saknar insikt. En del människor saknar respekt. Jag har mött många sådana. I de allra flesta fall rör de mig inte i ryggen. Det är när kombinationen brist på insikt och respektlöshet träffar mig rakt i pannan som jag står skyddslös. 

Det som är ganska praktiskt är att jag har utvecklat ett sinne där jag på mils avstånd (känns det som) kan lukta mig till den här varianten av social brist och det ger mig möjlighet att ändå hitta en sorts filter. Jag värderar situationen snabbt och finner att mitt liv är för dyrbart för att lägga en enda sekund på en människa vars universumsuppfattning slutar på samma plats som nästippen - om ens det! 

Jag kan för mitt liv inte se vad, utöver just brist på insikt och respekt, som gör att de här människorna ger sig själv rätten att döma andra. Vad de på grund av sin brist inte förstår är de i samma ögonblick de öppnar munnen, i omgivningens ögon sjunker djupt djupt ned i föraktets bottenlösa hav. Det vill till att man kan simma för där finns ingen räddning.

Ser jag det hända mot andra blir jag riktigt förbannad. Respekt och integritet är två av mina ledord i livet. Min sanning kanske inte är din och därmed är din sanning kanske inte min - respektera det! Egentligen har jag inte problem med de här människorna för jag kan effektivt ignorera dem. Det jag inte kan ignorera är när jag ser eller vet att någon annan också ser och känner den här bristen och ändå låter det passera. Då förvandlas man till en betraktare.

Att sparka på någon som redan ligger ned kan aldrig i hela min värld betinga ett värde. Att se på när någon sparkar på någon som redan ligger ned är ännu värre. Det är vad betraktarna gör.

I och med att jag redan ligger ned kan jag, från mitt perspektiv, undra hur mycket under ytan som är OK för dessa människor? När räcker det? När är gränsen nådd? Nu kan man ju se det här inlägget som att jag precis lagt mer än en enda sekund på de här bristmänniskorna, fast att jag inte skulle - men det är inte dem jag vänder mig till. De är redan bortom räddning. Inte värda energin. Det är till betraktarna jag uppriktigt vill vända mig - hur mår man som betraktare? Känner man när insikten och respekten lämnar kroppen och det blir OK att sparka på dem som ligger ned?

Jag hoppas att Uno Svenningson träffat en betraktare och fått svaret:

"Under ytan, skäms jag för mig själv.
Under ytan, bränner bilden mig."