-"Säg BU!, Neo..."

Ibland gör jag det som jag trodde att jag aldrig skulle göra - utnyttjar Neos handikapp. Hade bestämt mig för att jag under inga omständigheter skulle göra det. 

När vi möter andra människor kan jag numera plotta in deras schematiska reaktion.

1. Stanna upp
2. Stirra
3. Försöka låtsas som att de inte stirrar
4. Viska med sina eventuellt medhavda vänner
5. Inte möta vår blick - allra helst inte Neos
6. Drabbas av en sorg de tror vi bär omkring på

I deras ansikten ser jag hur de träffas rakt i hjärtat av hans situation. Av min situation. De förfäras och tror sig kunna tänka sig in i hur eländigt vi måste ha det. Jag ser deras sorgsna medlidande i deras gömda ögonkast. Det de inte vet är att vi inte har det ett dugg eländigt. Förfäras behöver de sannerligen inte göra heller. Allra minst behöver de känna medlidande och sorg å våra vägnar. Fast de vet de ju inte.

Ibland när jag får nog av det där brukar jag säga till Neo:

-"Vill du se nåt kul, Neo? Säg BU ska du se att de ramlar i golvet!"...

Neo är direkt med på noterna och säger lydigt och högt

-"BU!"

Sedan tittar han på mig och undrar vem det var som skulle trilla i golvet. Alla står ju kvar. Med kaffet i halsen - om de nu hade haft något kaffe! Lite skamsna.

Jag ser deras förvåning. Va, kan han tala? Japp, han kan tala! Japp, han ser att du glor. Japp, han är van.

För länge sedan bestämde jag mig att jag inte alls tänker uppfylla deras felaktiga bild av ett offer för ödets nyck. Jag och Neo har en sådan innerlig relation att om de visste skulle de vara avundsjuka. Jag vet vad han tänker och jag känner det han känner. Många föräldrar saknar det bandet med sina barn - stora som små. Förlusten är helt deras.

Men som sagt - ibland gör jag det jag aldrig trodde att jag skulle göra. Utnyttja just den här "tycka-synd-om" känslan hos folk. Nu senast har det resulterat i att vi fick en parkering trots flera års kö! Inne i ett garage. Största platsen för att jag skall kunna få ut Neo ur bilen. Utomhusplatsen vi hade var för smal. Mitt dåliga samvete dämpades av att det faktiskt var avsevärt mycket bättre för Neo - och för mig som inte når att skrapa snöiga rutor på den för mig mycket för höga bilen...

Ibland, men bara ibland, tar jag min lilla "hämnd" och utnyttjar att de tycker synd om oss. Egentligen är det ju dem det är mest synd om - som missar en livsberikande kunskap.

Kommentarer
Postat av: Marie-Från en prematurmammas hjärta-

ord som jag verkligen känner igen mig i!!!

Postat av: Tokmamma

Ibland kan inte låta bli att knäppa folk på näsan. Då är man ju lite pissed. Värre blir det i mammahjärtan när de e större och känner sig obekväma med sitt funktionshinder eller what ever det är. Min 13 åring är där nu. Jag vill INTE att han ska uppleva det...men



http://tokmamma.blogspot.com/2010/04/barbie-tar-over-varlden.html

2010-04-11 @ 23:02:00
URL: http://tokmamma.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0