Vem snodde min torktumlare?
Vanligtvis har jag en aldrig tystnande ström av ord i huvudet. En torktumlare full av olika saker som far runt. Aldrig helt stilla. Som en flod av idéer och tankar som bara väntar på att få poppa ut. Men hur jag än lyssnar nu är det bara helt tyst. Som om att någon har monterat in en ljudisolerad dörr, låst den och kastat bort nyckeln. Torktumlaren har stannat. Tystnat.
Jag går omkring som ett skal utan möjlighet till kontakt med mitt huvudinnehåll. Så fort jag tror att jag hittat nyckeln visar det sig att den inte passar. Vart tusan är den rätta nyckeln? Vem har satt in dörren? Vem drog ur sladden till torktumlaren?
Faktiskt är jag inte riktigt jag utan den här ljudröran inne i huvudet. När det är helt tyst vet jag inte vad jag skall göra. Om jag känner efter riktigt noga är det väldigt ensamt. Faktiskt förlamande ensamt. Jag vågar nog till och med erkänna att jag känner mig ledsen utan min torktumlare. Borttappad och ledsen.
Därför är det också så att det blir allt glesare mellan inläggen. Jag behöver min torktumlare. Tusingen vet hur eller var jag skall hitta den bara. Jag jobbar på det...
