Det börjar bli överbefolkat på min insida!

Fredagskväll. Klockan är kvart i sju och båda barnen sover. Lugnet ligger stilla i hela huset. Ibland är det skönt att vara ensam. Ikväll är det en sådan kväll. Jag behöver tänka, tala med mig själv om vad det är jag tycker är viktigt.

Under sådana samtal kommer jag fram till en massa sanningar jag inte visste om mig själv. Bland annat att jag kan lära mig att leva med en hel del - men förlåta kan jag inte. Eller snarare så här. Man kan inte förlåta någon som inte förstår att den behöver bli förlåten. Det landar liksom ingenstans. För en del människor är ordet förlåt det läskigaste som finns. Både att säga och att be om.

Jag tycker att förlåt är ett ganska vackert ord. För mig är förlåt en del av vardagen. Inget nederlag, inget hemskt. Bara ett ord som kan laga massor av ledsna känslor och skador i all sin enkelhet. Egenskapen att kunna ge - eller få - förlåtelse, är mänsklig. Eller borde vara. Det visar att man kan se världen utanför sig själv. Se och respektera sina medmänniskor.

Som jag tolkar det behöver inte förlåt vara ett nederlag. Det är ett steg framåt i livet - inte bakåt. Förlåt betyder att jag är ledsen att jag sårade dig - inte nödvändigtvis att det som hänt i sak var fel. Känslan att behöva ge eller få ett förlåt har ganska lite med själva händelsen att göra. Mer med att man kränkt en annan människa, eller blivit kränkt eller sviken. Förlåtet visar att man förstått att man gjort illa någon och ber om ursäkt för DET. Inte värre än så. Så självklart egentligen och så svårt - för många.

Att försöka förlåta någon som inte kan be om förlåtelse är som att hälla vatten på en gås. Det funkar liksom inte. Gud vet hur många gånger jag hällt vatten över den gåsen! Känslan av att man faktiskt förlåtit infinner sig inte, för det finns ingen mottagare. Funnes det bara en mottagare som har insikten att be om, eller ta emot, ett förlåt - ja då kunde jag förlåta. Men det måste ju också vara uppriktigt menat.

Man kan liksom inte bara SÄGA förlåt utan mena det från sitt innersta. Man måste GÖRA förlåt.

Herre Gud, det bor en filosof i mig också! Jösses....det börjar bli rätt så överbefolkat här på min insida. Filosofer och poeter - undrar vad som dyker upp härnäst? Humoristen har dykt upp igen också. Det är ganska befriande. Speciellt om man ringer till sin nya chef och sjunger

-"Godmorgon, godmorgon....tralalalaaa"...

Och han frågar

-"Vem är det?"

Just då var jag glad att humoristen var framme så jag kunde fnissa honom i örat och tala om att nästa gång någon ringer och sjunger i hans öra så vet han att det är jag - för VEM annars skulle göra en sådan sak? Jag bara undrar....



Kommentarer
Postat av: Anonym

Du sätter ord på en relation som jag har. En som jag funderat mycket över och jobbat med. När jag läser ditt inlägg så är det precis så det är!

2010-01-16 @ 09:49:32
URL: http://solenimittliv.blogspot.com
Postat av: Mie själv

Anonym - ibland är det det allra enklaste som är det svåraste. Att visa i ord att man bryr sig om och ser sina närmaste. Varför i allsindar skulle det vara ett nederlag att säga förlåt? Det är ju en seger att kunna göra det. Man växer som människa. Livet eller förhållandet är ju ingen tävling. Ingen maktkamp där det gäller att stå över den andre. Ett konstant krig att ha rätt. Bara ett förhållande där man borde se till sin andra hälft först. Inte sig själv. Jag tror att först när man kan se till andra först kommer man att må bäst. Det är iallafall så jag tänker. Fast ibland är det ju så lätt att säga och svårare att genomföra...

2010-01-16 @ 19:26:01
URL: http://envanligblogg.blogg.se/
Postat av: madlar

Det är inget fel i att vara en filosof, vackra o tänkvärda ord som berör.

2010-01-17 @ 20:37:48
URL: http://baravaramadlar.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0