Mission Impossible!

Ibland är det så himla boostande att få höra det man redan vet om sina barn, att de är fantastiska!

Även om det i det här fallet gjorde att jag satt framför en annan människa med rörda tårar i ögonen. Egentligen borde jag inte skämmas för att jag berörs av att andra också ser Mitt Barns styrkor, men det var ändå det jag gjorde. En sorts skamsen tacksamhet. Trots det var det boostande. Med det menar jag att det gav mig energi. Glad energi. Önskar jag vore bättre på att uttrycka det i den stund det händer. Att jag blir glad i hjärtat av få höra sådant. Där och då. Om jag ändå hade förmågan att säga precis det jag tänker. Tack för att ni ser honom! Det gör mig innerligt glad och tacksam. Enklare än så kan det inte bli. Ändå så svårt.

Det som fick mina ögon att rinna över var att jag fick sagt till mig att en av Neos stora styrkor är att han har en så genuint grundmurad uppfattning om att alla människor är OK som de är. Han accepterar alla och får varenda kotte att tycka om honom - av den enkla anledningen att han tycker om dem! I hans närhet känner alla att de duger och kanske till och med är bra. Han har en så positiv inställning till allting. Det går inte att inte tycka om honom!

Det är inte många människor som har den förmågan, stor som liten. För honom är det helt naturligt att bemöta alla människor med ett leende, ett vänligt leende och låta dem hjälpa honom. Han liksom bjuder in dem genom att lita på dem till 100%. Förutsätter att alla vill honom väl. Han gör människor glada. Den förmågan kommer att ta honom långt här i livet.

Jag hoppas bara att det här kommer fortsätta att vara en av hans stora styrkor. Att det inte kommer att förvandlas till en av hans svagheter. Att han på grund av sin tillit till alla människor, känd som okänd,  kommer att råka ut för svek och besvikelse. Kanske cyniskt av mig att någonstans räkna med att det kommer att finnas personer som inte låter sig svepas med av hans öppna och positiva sinne, utan istället kommer att såra honom. Att avvisa hans inbjudan.

Fast det är väl så det är att vara förälder. Viljan att försöka undanröja alla hinder genom att identifiera dem innan de är inom synhåll, så till den milda grad att man skapar faror som kanske inte finns. I ren rädsla för att de skall finnas. En mammas eviga gissel. Att vilja skydda sitt barn från smärtor och svek. För oss funkisföräldrar är den egenskapen utvecklad till en fulländad konstform.

Mission Impossible!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0