Mörkret har gjort mig modig

En gång var jag på en föreläsning där författaren till boken "Doktorn kunde inte riktigt laga mig" talade om det här att prata med sitt barn om sitt handikapp.

Jag gick dit med tanken att jag skulle komma hem med en väska packad med instruktioner "säg så här" eller "säg så där". Korkat av mig, men jag ville verkligen att någon skulle ge mig manualen till hur man talar med sitt barn om dess funktionsnedsättning. Naturligtvis var det inte det jag kom hem med alls. Det jag kom hem med är en sak som har hjälpt mig massor och som jag tänkte dela med mig av. Nu såhär när jag ändå har hamnat mitt i det här ämnet i och med Neos förtvivlan.

Det var tipset att tala med sitt barn om handikappet när det sover. Inte för att barnen på nåt mysko vis hör saker fast att de sover och vips så är problemet löst. Nej, utan för att det är jäkligt tungt att uttala de här orden. Att höra sig själv säga dem högt. Att berätta för sitt barn hur det är och att det aldrig kommer att gå över.

När man hör orden drabbas man av insikten att det här faktiskt är sant. Plötsligt blir det verkligt och sant - överväldigande sant. Det är så svårt att finna orden. Allt det man har vetat och tänkt tusen gånger inne i huvudet blir en helt annan sak när det uttalas. All sorg slår till med full kraft. Plötsligt står man där utan mark igen och känslorna och vanmakten blir helt övermäktiga. Man gråter. Min Gud, vad jag gråtit.

Så har jag iallafall tränat att tala med Neo om sitt handikapp. Jag har försökt tänka ut alla frågor han kan tänkas ställa. Jag har försökt hitta ord som kan ge honom en förståelig bild av det hela. Oändligt många gånger har jag försökt föreställa mig hur jag kommer att känna om han gråtandes kommer att fråga varför han inte kan gå. Oändligt många gånger har jag börjat förklara för honom, när han sover, utan att lyckas genomföra det. Ett fåtal gånger har jag lyckats. Men jag har lyckats - det var själva målet. Att kunna.

Jag har på så sätt tränat för att inte vara helt oförberedd. För det är ju så att frågan dyker upp när man minst anar det. Mitt i sandlådan. Mitt i tandborstningen. På ICA. På stranden - ja, vart som helst. Hade jag inte tränat hade jag stått där på ICA och snorat och inte kunnat tackla känslostormen, men nu har jag varit förberedd. Mycket lättare om man flera gånger har hört sig själv uttala svaret. Även om man självklart aldrig kan stå helt oberörd. Det är inte själva poängen. Poängen att man skall KUNNA svara. Att man inte får låta bli att bemöta de här viktiga frågorna.

Jag har lärt mig massor under de här nätterna när jag talat med mitt sovande barn. Jag har lärt mig att man kan sitta tyst en hel natt och bara titta på snusande lockar. Jag har lärt mig att tårar aldrig tar slut. Jag har framförallt lärt mig att det går - det går att svara på frågan utan att bryta ihop.

Mörkret har gjort mig modig. 


Kommentarer
Postat av: Marie-Från en prematurmammas hjärta-

så oerhört fint skrivet och ord som jag verkligen ska suga åt mig! massa kramar

Postat av: maja-full av färg & form

Låter otroligt klokt....inget jag någonsin skulle kommit på själv men när man läser det så blir det på nåt sätt så självklart....klart att det blir liiiite lättare för varje gång man måste uttala orden.



Du har en väldigt fin blogg...det jobbiga är att jag inte kan låta bli att på något sätt skämmas över att våran Neo klarade sig helt utan men (absolut inte menat att eran Neo inte är perfekt)...nu måste jag läsa lite fler inlägg och läsa om bakgrunden till allt.



Tack iaf för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter!



Kramar från en annan Neos mamma

2010-05-31 @ 00:00:50
URL: http://styleandlifebyleia.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0