En vanlig blogg

Jag vänjer mig aldrig. Fast att jag har sagt det säkert tusen gånger har hjärnan ändå inte sugit upp det på nåt sätt. Det bara är så att det inte går att värja sig mot. Att söva sitt barn. Fruktansvärt.

-"Tack, då kan lilla mamma gå ut den här vägen", säger narkosläkaren och jag måste lämna Mitt Barn mitt på en brits i ett kalt rum med bara en massa apparater i. Alla i salen har konstiga kläder, skydd för ansiktet och fåniga mössor. Även jag.

Det är bara att resa sig upp och gå. Kvar ligger en liten kropp med lealösa armar och ben - medvetslös. Det skall till mycket sprit för att jag skall kunna gå därifrån utan ångest. Tror inte ens att det skulle hjälpa. Det finns nog faktiskt ingenting som hjälper. Ja, det skulle vara en egen liten narkos för mig då - då kanske jag skulle fixa att bara gå rakt ut genom dörren som ingen hänt....

Fast det kan jag ju inte - narkos är narkos, och då går man ingenstans.

Hur som helst gick allting bra. När han vaknade var han arg som ett bi. Så förbannad att de fick ge honom lite mer lugnande så att han kunde somna om. Sedan en bra stund senare var det en groggy kille som vaknade. Han mådde kass av narkosen. När vi väl fick gå hem var det den rutinmässiga resan till leksaksaffären som gällde. Ungefär halvvägs sa han:

-"Nu kan jag inte låta bli längre..." och så kräktes han ner hela bilen.

Lilla gubben. Han hade hållt sig hela vägen för att han så gärna ville till leksaksaffären. Jag sa att vi kanske kunde åka till leksaksaffären en annan dag istället, så kunde vi åka hem och bädda ner honom på fläcken. Men nej. Stora tårar rullade nedför kinderna

-"Då kunde jag ha kräkts direkt!" sa han

Alltså stoppade jag ner en ombytt, vimmelkantig liten kille i varuvagnen och gick in och handlade världens vackraste Playmobil husbil. Han valde den snabbt som ögat och när vi var på väg hem började han se grön ut igen. Den här gången kvicknade han till och väl hemma satt han vid matbordet och lekte med sin nya tjusiga bil.

En husbil är värd en nedspydd bil - helt klart!