Jag är min sons soldat

På kvällarna när det börjar närma sig läggdax har jag två olika sorters barn. Ett som blir helt galet och klättrar på väggarna och en vars hjärta kryper ut på utsidan och inte kan skyddas.

Den galna gör sitt bästa för att få in fullträffar på hjärtat - och lyckas ganska bra. Det knuffas och nyps. Det skriks och gråts. Allt med en oskyldig änglamin och två stora blå ögon. Behöver inte tala om vem som är vem, va?

Mika fick för sig att hon skulle prova Neos ortoser. Jag tänkte att det kan hon väl göra. Ingen bra idé. Neo blev ledsen över att han skulle behöva se henne gå i det han inte kan gå i, fast att de skall hjälpa honom med just det. Jag såg i hans ögon att han inte alls ville se spektaklet. Ville inte bli kränkt på något sätt, fast att det inte alls var tanken. Som om att han skulle bli förnedrad om hon, lillasystern - hans bäbis - kunde gå med hans hjälpmedel fast att han inte kunde.

Så hann hon ta ett enda steg på parkettgolvet och drattade på ändan med en smäll.

-"Där ser du, man kan inte gå i de där!" sa han och såg så himla nöjd ut.

Sedan kom nästa tanke. Jag såg när den kom. Om inte hon, som faktiskt kan gå, kan gå i ortoserna - hur skall då han som inte kan gå, kunna gå i dem? Som ett brev på posten kom det från Neo:

-"Mamma, jag vill gå utan ortoserna istället!"

Jag ville inte. Jag ville inte låta honom, med hjärtat på utsidan, konstatera att det sket sig idag också. För första gången sedan han kom till mig gjorde jag det jag lovat mig att aldrig göra. Jag ignorerade honom.

Inte så att jag hoppade upp ur soffan och försvann. Nej, jag frågade istället om det inte var bättre att vi gjorde godnatt och att de båda fick lyssna på Madicken medan de låg i sina sängar och somnade. Berörde inte ens ordet gå eller ortos. Faktiskt köpte han det, utan omsvep. Han till och med såg fram emot att de båda två skulle ligga där i varsin säng i deras rum och lyssna på en saga. Somna samtidigt. Så till den milda grad att han tvingade mig att tala riktigt högt i badrummet för att inte Mika skulle somna medan hon väntade.

Hon var vaken och jag tryckte på bandspelaren. Två nöjda barnansikten vinkade godnatt. Inte ett spår av besvikelse i Neos ansikte.

Det gjorde mig glad - och skitledsen. Glad för att han inte var ledsen längre. Skitledsen för att jag gjort precis det jag lovat att jag inte skulle. Glad för att han inte märkte det. Skitledsen för att han behövde ta den framlagda flyktvägen. Han liksom befriades av den. Det gjorde mig glad - och ledsen. Ni ser mönstret va? Inte en enda inre konflikt här inte!

Nu vet jag att jag inte skall låta Mika testa Neos hjälpmedel. Det är inte bara så att han kan tänkas växa när han ser att han bemästrar det hon inte gör - han tänker ett steg till. Han är inte som andra barn. Bara att vänja sig. Han är för snabb i tanken för sitt eget bästa. Hans styrka är också hans hot - om jag inte är vaksam och steget före. I min tanke.

Jag vet att jag inte kan skydda honom mot sanningen. Jag vet det. Men en kväll som denna, när hans hjärta är blottat, kan jag bara inte utsätta  honom för den storleken av sorg. Kalla mig mes. Kalla mig curlingförälder. Ni får kalla mig för vad fan ni vill faktiskt. Han behöver inte mer tyngd i barnahjärtat som redan väger mer än hela han.

Jag vet inte när han kroknar. Eller hur jag tar emot honom när han faller. Därför skyddar jag honom. Och mig själv. Jag är min sons soldat.






Kommentarer
Postat av: Madde

Mie, det är inte alltid dåligt att curla, det är bara dåligt att alltid curla...

2010-09-14 @ 22:46:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0