Övergivna på livets soptipp

Många gånger gnäller jag över hur begränsade folk är i sitt bemötande med handikappade. Jag väljer att säga handikappade för det är det ord gemene man använder. Det lite finare ordet funktionshindrad är lite som ordet förskolepedagog. I folkmun heter det dagisfröken. Hos dem som berörs slår de mer folkliga orden an en negativ sträng, men jag tror inte att folk i allmänhet menar något nedsättande. Nåja, det var inte det jag ville skriva om.

Det var det här med attityder och synen på handikappade. Stora som små. Handikapp är något läskigt för dem som står utanför den världen. Ett tragiskt inslag i samhället. Människoöden man tackar sin lyckliga stjärna för att man sluppit. Alla de känslor som tar fart i folks inre är empatirelaterade. Det menar jag ändå är bra. Det är något positivt mitt i allt det negativa.

I Sverige har vi ändå sådana människovärderingar att vi förstår att tillexempel handikappade barn också är just barn. Människor, med allt vad det innebär. Vi som föräldrar vurmar för våra små annorlunda barn och gör vårt yttersta för att skydda dem. Bistå dem med all hjälp de behöver. Sluter dem i våra hjärtan och älskar dem. Aldrig någonsin skulle vi överge dem.

I andra länder är det inte alls lika självklart att det är så. Där lämnar man bort sitt handikappade barn. Det behöver inte ens vara något större fel på barnet. Det kan vara för tidigt fött och bara misstänkas drabbas av ett handikapp för att lämnas bort. Överges. En så simpel sak som gomspalt kan vara en anledning till att överge sitt barn.

Det här berör mig djupt i själen! Inget barn skulle behöva utsättas för något sådant. Inget barn skulle behöva vara  oönskat. Inget barn i världen skulle behöva känna att de inte är värda att älskas. Ändå sker just det. Och de handikappade barnen är än värre utsatta än andra. Även om det är traumatiskt för vilket barn som helst.

Små barnahjärtan sitter där och har ingen i hela världen som vill ha dem. Övergivna för livet. Övergivna på grund av det öde som drabbade dem. Övergivna på livets soptipp.

Det finns ett barnhem i Litauen som heter Lopselis - Vaggan på svenska. Där finns barn med olika handikapp. Grava eller lättare. Det som är speciellt med det här barnhemmet är att de satsar på habilitering. Specialutbildad personal och en framtid för barnen. Problemet är att när de fyller 6 år får de inte längre bo kvar där. Då flyttas de över till långvården och där blir de liggande. Det är en sådan tragedi att jag helst av allt skulle vilja plocka hem varenda unge som bor på Lopselis! Rädda dem undan ett livsöde värre än döden. Men det kan jag inte.

Men jag kan stödja stiftelsen som är kopplad till Lopselis. Den heter Vaggan och drivs av eldsjälar. Varenda krona de får går oavkortat till barnhemmet. Till dem skänker jag varje månad pengar. Det är mitt bidrag till de här barnens liv. Dit har jag också samlat ihop varenda bäbis- och barnplagg och skickat det till barnhemmet. Allt med hjälp av eldsjälarna som driver stiftelsen.

Stiftelsen har ett bankgiro där man kan sätta in pengar. Som ni säkert förstår är de alltid i desperat behov av just pengar. Det kan aldrig bli för mycket. Bankgiro 902-0009. Gå gärna in på deras hemsida www.vaggan.se och läs om dem. Se barnen och deras verklighet.

Idag köpte jag en teckning, målat av ett barn från barnhemmet. Den skall jag har ovanför min säng och alltid påminnas om att jag aldrig mer skall gnälla över hur begränsade vi är här i Sverige. Det kunde ha varit värre - mycket värre!



Ett av barnen på Lopselis.



Här är mitt nyinköpta konstverk! A master piece of a different life...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0