Vi har flyttat en hel bergskedja!

Jag visste det! Jag visste det!!!!

Vi har åkt skidor och det gick alldeles utmärkt! Vi har till och med åkt plopp-lift!

Alltså, jag är van vid att folk glor på oss, men idag tog nog priset. Blickarna vi fick när vi klev/rullade in på skiduthyrningen var helt obetalbara. Och jag bara spelade totalblåst. Vaddå, hyr man inte skidor här?

Jag talade om vad vi skulle ha och jag fick bara en enda motfråga:

-"Skall han ha hjälm?"

Inombords höll jag på att garva läppen av mig. Vilken jäkla fråga. Inte "Är du säker på att ni skall åka skidor?" utan "Skall han ha hjälm?". Klart som tusan ungen skall ha hjälm, eller kan det inte bli värre än vad det redan är menar de?

-"Ja, tack, hjälm men inga stavar".

Jag satte på Neo pjäxorna. Ortoserna gick inte i men pjäxorna blev som sagt utmärkta ortoser i sig. På med hjälmen. Neo var hela tiden ett enda stort solsken. När vi fått alla pryttlar rullade vi ut ur uthyrningen och då kom nästa blickregn. Folk tisslade och tasslade och glodde som om vi verkligen kom från en helt annan planet. Glo ni, tänkte jag. Det är ingenting mot vad ni kommer att göra om en liten stund!

Neo fick byta plats från rullen till medhavda pulkan tillsammans med sina små skidor. Vi parkerade rullen vid shoppen och promenerade bort till barnbacken. Nu var det inte lika tydligt längre att det var något ovanligt med barnet i pulkan. Vi hade ju inte rullen med oss. Men väl en svans av folk som bara var tvugna att se spektaklet. Hur folk kan tro att vi på allvar inte ser att en helt skock följer efter oss, det tycker jag är ganska roligt. 

När vi kom fram till barnbacken satte jag på oss skidorna och åkte med Neo mellan mina ben ned mot liften. Det var inga som helst problem och Neo bara skrattade.

Liftkön var inte jättekul för den gick inte så fort, men vi stod/hängde där så gott vi kunde. Sedan var det vår tur. Jag tänkte att nu kommer själva provet. Bära eller brista? Det här kan gå hur som helst. Antingen får publiken som samlats vid backens slut exakt vad de förväntat sig, eller så kommer vi att skriva historia.

Vi skrev historia! Neo stod mot ett av mina ben, med en av mina skidor mellan sina. Jag fick en plopp i rumpan och sedan bar det av - utan ett enda problem. Han stod där som att han aldrig gjort annat än åkt l!ift!


-"Jag visste det Neo, vi kan det här! Kolla, du åker lift!"

-"Mamma, det här var urcool"...säger han om liften.


Vänta bara grabben, vänta bara...

Vi kom av längst upp. Bara toppen är god nog. Ned med glasögonen, ett fast tag om barnet som varken kan stå eller gå...och iväg. Men åka skidor, DET kan han!

Vi svischade vant ned för pisten, förbi alla plogande småknattar och rädda tanter. Vi svängde hit och dit utan problem. Neo skrattade hela vägen och skrek

-"Åh, vad häftigt!

Längst ned i backen gled vi snabbt och snyggt förbi skaran som glodde på någonting de inte trodde var möjligt. Åkte barnet de just sett i en rullstol skidor mellan sin mammas ben? Jajamensan, det var EXAKT det han gjorde.



Vi åkte i drygt en timme, sedan vilade vi lite. Nu var vi precis som alla de andra i backen. Förutom att jag var den enda som inte stod och tjatade på mitt barn om att det skulle försöka ta bara ett enda litet steg till..det låg ungar kors och tvärs som inte orkade röra sig ur fläcken.

Neo var hur glad som helst men benen var helt slut. Fanns liksom inget stå kvar i dem. En välbehövlig paus var vi väl värda.




Dagen idag har varit helt fantastisk. Känslan av att åka lift som alla andra. Känslan när vi åkte ned för backen. Lyckan i Neo. Lyckan i mig. Doften av snö. Ingen kunde se att det var någonting annorlunda när vi kom farandes. Ingen i hela världen, kan jag lova, hade ens kunnat gissa att den här lilla killen åker rullstol, när han inte åker skidor - ingen. Han var ett barn bland andra barn. Jag var en mamma bland andra mammor.



 

Enda skillnaden var att vi just gjort någonting omöjligt -igen! Framgångslycka!

Sedan var det dags igen. Vi skulle lämna tillbaka skídorna. Där kom jag med pulkan bakom mig med ett barn och barnskidor i. Inget konstigt med det. Men när jag tog fram rullen, lyfte upp Neo med pjäxor och satte honom i den, då höll iallafall en mamma på att trilla i backen. Hon brydde sig inte ens om att dölja sitt gloende.

-"Hej" sa jag och hon höll på att dö - minst! Jag hade lika gärna kunnat säga "BU!".

Vi rullade in på återlämningen och det blev helt tyst. Cirka 8 par ögon stirrade på oss och där stod vi med leenden från öra till öra. Ingenting, inte ens 8 stirrande människor, kunde ändra på faktumet att vi just åkt skidor.

-"Vi vill lämna tillbaka våra skidor och pjäxor" sa jag

-"Har ni hyrt dem här?" undrade någon av de 8 ögonparen.

-"Nä, vi snodde dem och nu vill jag lämna tillbaka dem. Kolla hur det gick! Ungen åker rullstol"!

Det sa jag inte men jag tänkte. Istället svarade jag.

-"Ja, vi hyrde dem här för ca 3 timmar sedan och nu är vi nöjda. Nu vill vi åka hem. Vill ni ha tillbaka grejorna eller?"

Egentligen skulle jag ha sålt biljetter till barnbacken. Då hade vi tjänat en rejäl hacka samtidigt som folk hade fått sätta sina begränsade tankar åt sidan en stund. En win-win situation helt enkelt.

Idag har vi inte bara försatt ett berg - vi har flyttat en hel bergskedja.

 

Kommentarer
Postat av: Carola

Ni är bara helt bäst. Vi har tänkt på er hela dagen och så när mms:et kom. Vilken lycka. (Lite hjärtglädje kanske?) Tror inte ni kommer att ha några problem med att sova inatt iallafall. Kram

2011-01-22 @ 19:51:30
Postat av: Marie-Från en prematurmammas hjärta-

sitter med tårarna rinandes och bara njuter av dina ord. Helt magiskt<3 och de där blickarna hade jag gärna velat se ;)

Postat av: Mie själv

Carola - det var en så skön känsla! Helt klart hjärtglädje. Vi kommer båda två att somna helt ovaggade, det kan jag garantera. =))



Marie - vi är inne i ett stimm nu kan man säga. Det är vår tid nu. Grymt skönt! Blickarna hade vi kunnat göra en film av. Det kanske är nästa projekt. En film om alla som tror att de inte syns när de glor samt alla korkade kommentarer. Den blir riktigt rolig!

2011-01-22 @ 21:00:08
Postat av: Therese

Ni är helt enkelt fantastiska! Åh vad jag hade velat vara med och få se er. Jag har tårar i ögonen när jag läser.

2011-01-22 @ 21:09:47
URL: http://livetmedgrodan.blogspot.com
Postat av: Mie själv

Therese - Tack för de fina orden. Det är inte många gånger jag gråtit över att kunna åka plopp-lift, men idag var det dags. Glädjetårar. Bara några så att inte skidåkar'n skulle undra. Glädje kan alltså vara en plopp-lift!

2011-01-22 @ 21:18:23
Postat av: Kicki

Heja! Heja! Fortsätt såhär!!!

2011-01-23 @ 12:16:41
URL: http://kicki-verse.blogspot.com
Postat av: Annika

Heja er!!!

2011-01-23 @ 14:54:36
Postat av: Stina

Jag blir också tårögd när jag läser om vad ni har gjort idag, så j-a bra!!! Du är en förebild för många och din son är helt underbar.

2011-01-23 @ 22:52:15
Postat av: Mie själv

Kicki - tackar för hejjaropen. Måste bara säga - vilka coola skor. Det ska jag minnas när det blir conversedax, de enda skor Neo kan ha ovanpå ortoserna som inte ser ut som Frankensteinskor. I sommar är jag kund hos dig!



Annika - Vissa dagar är det faktist så på riktigt att absolut ingenting är omöjligt. Nu fick jag det bekräftat. Visa dagar är vi oövervinnerliga - som i skidbacken. IIIhhhhaaaaa.....



Stina - oj, nu blir jag lite generad. Tack för de fina orden! Förebild? Njä, bara en innihoppsan envis mamma som bestämt sig för att handikapp kan dra åt H-E. Kan jag så kan alla andra också, så det så!

2011-01-23 @ 23:30:00
Postat av: Tessan

Mie, du är helt fantastisk och du inspirerar. Nu ska jag tametusan ta och åka till öppna förskolan, nu får min unge rulla in där...

2011-02-07 @ 08:34:35
URL: http://cpforum.se
Postat av: Mie själv

Tessan - tackar för de glada tillropen! Du har helt rätt - in på öppna förskolan bara. Det värsta som kan hända är att de andra barnen får se att det faktiskt inte är så konstigt att vara annorlunda. Eller förresten, barnen är det inga problem med. Det är de vuxna som är själva kruxet. På dem bara!

2011-02-07 @ 11:27:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0