En vanlig blogg

Ibland får de enklaste saker mitt hjärta att svämma över av...av...ja, jag vet inte hur jag skall beskriva det. Framtidslugn, kanske. Ni vet, när man liksom blir förvissad om att det kommer att gå bra för ens barn, trots funktionshinder och Gud vet allt. Att han kommer att få vänner och att det finns de barn som inte alls bryr sig om ifall han kan gå eller inte. De bara gillar honom precis som han är. Med eller utan rullstol.

Föräldrar till vanliga barn tar för givet att barn leker tillsammans. De hittar alltid kompisar. Om det så är på en campingplats där alla talar olika språk.

-"Gå till lekplatsen skall du se att du hittar kompisar där..." typ.

Det är allt annat än självklart för barn med funktionshinder. De vet mycket väl att det inte växer vänner på träd. Och gör de det, växer de högst upp i toppen dit de funktionshindrade barnen inte kan nå.

Neo är väl medveten om detta. Om någon säger något elakt till honom får jag inte säga till det barnet för då möts jag av orden:

-"Mamma, var inte elak mot honom för då blir han ledsen och det vill inte jag. Jag vill att han skall vara min kompis".

Det får mitt hjärta att slitas sönder. Av sorg. Av ilska. Av rädsla. Av vanmakt.

På nåt sätt ger han dem rätten att vara taskiga mot honom, om de är det. Han låtsas inte höra och gör sitt yttersta för att vara en snäll kompis tillbaka. Sådant får mig att vilja strypa ungjäklar som beter sig så. Eller alla helst deras föräldrar faktiskt. Eller hela bunten på en gång skulle jag faktiskt kunna tänka mig måste jag erkänna. Såklart blir han ledsen, men det kommer senare. På kvällen eller annan stund som inbjuder till tankar och reflektioner. Om jag ändå kunde bespara honom detta....men det är bortom min makt.

Därför är sådan här tillfällen så oerhört värdefulla för mig. När det helt naturligt bara infinner sig en gemenskap på lika villkor.

Den här bilden värmer mitt hjärta så outgrundligt mycket. Får mig att känna....framtidslugn. Två grabbar sitter och spelar Nintendo, precis som vilka ungar som helst. Tack Oliver!