En vanlig blogg

Här om dagen var vi ute en sväng i höstsolen. När vi kom ut hittade Neo ett barn från klassen vid lekparken och för första gången någonsin hade han en kompis som han ville vara ute med. Någon annan än Mika. Någon som bara han kände - och han blev så glad. Och inne i mig bubblade en sockerdricka jag inte känt förut - waooo, leka ute med en kompis! Jag skall hålla mig i bakgrunden. Kör på gubben!

Precis bakom huset, brevid lekparken, ligger en kulle med små träd på. Dit upp gillar ungar att gå och leka. Det blir som en koja där uppe under de små trädkronorna. Fram till nu har Neo stått nedanför och önskat att också han kan leka där uppe, men han har inte vågat för den lilla backen har varit för brant i hans ögon. Dessutom har det aldrig varit någon som velat leka med honom. Ingen som han känner. Nu gick kompisen dit och Neo övervann sina rädslor och ville också upp.

Vi tog god fart och körde raka vägen upp för backen. Jag puttade på och halkade lite i höstlöven men ungen skulle upp! Sen var det bara för mig att hasa ned igen. Där stod jag nedanför backen och äntligen kände jag den här känslan att han var ute själv. Utan mig. Det var han ju inte, men jag var inte på exakt samma ställe som han. Han satt där uppe på kullen och var så himla nöjd.



Kompisens lillasyster var också med och jag kan väl inte säga att de lekte som barn brukar leka. Det blir en betydligt lugnare lek när man kör elrullstol. Inte så mycket hoppande bland stockar och sten kan vi väl säga. Men ändå...de var tillsammans på kullen utan mig. Mika var också där och for runt. 4 ungar i en liten dunge - tänk vad små saker kan göra stora ting med människor. Eller främst mammor då!