Från djupet av mitt hjärta - TACK!
Idag fick jag betrakta en situation som värmde mitt hjärta så in i grunden att det kommer att vara varmt en lång tid framöver. Vi var och provade den berömda manuella rullstolen som man kan köra med bara en hand. Visst, den var häftig men vi hade kunnat prova vad som helst för det var inte själva hjälpmedlet som utgjorde det fantastiska. Det var något helt annat!
När vi kom till Panthera i Spånga utanför Stockholm skulle vi träffa Bernt. Han jobbar där och skulle hjälpa oss med utprovningen av rullen. Det var ett ganska praktfullt följe som var där: Neo, jag, sjukgymnasten, arbetsterapeuten samt en assistent till sjukgymnasten. Bernt var lite sen så vi väntade lite i ett rum. Efter en kort stund kommer Bernt - inrullandes i rullstol.
Neo blev helt knäpptyst och tittade väldigt ingående och intresserat på Bernt. Det uppstod en ögonblicklig kontakt och jag såg hur Neo fylldes av frågor och jag tänkte absolut inte hindra honom. Under en tiondels sekund insåg jag att Neo aldrig träffat en vuxen i rullstol. Sen öppnade han munnen...
-"Kan du gå?" undrade Neo
-"Inte det minsta!" svarade Bernt
-"Men hur kom du hit då?"
-"Jag körde bil"
-"Hur då? Kan du trycka på alla knappar och styra bilen?"
-"Ja, det funkar fint"
Ungen var så full av frågor om praktiska saker och Bernt svarade så gott han bara kunde med ett tålamod från yttre rymden. De kom fram till att Neo kunde börja jobba hos dem sedan när det var dags. Det enda problemet med det, enligt Neo, var att han inte hittar dit själv så han vet inte hur han skall köra.
På ett ögonblick hade Neo fattat att också han kan komma att köra bil, ha ett jobb och ett liv precis som Bernt. Ett stort lugn lade sig över hela ungen och jag bara såg hur extremt trygg han var i situationen. Mitt hjärta svämmade över och jag ville bara krama Bernt för att just han jobbade just där och bemötte Mitt Barn så fantastiskt!
Det borde vara ett anställningskrav att själv sitta i rullstol när man skall bli hjälpmedelsutprovare. Titeln är säkert avsevärt mer avancerad än så, men ni förstår ändå vad jag menar. Jag lovar att det skulle ge så mycket mer för alla inblandade om det var så att man mötte människor som förstår, verkligen förstår i detalj, vad vi talar om och vilka behov och problem som vi behöver hjälp med.
Tekniken att köra den manuella rullen med dubbelkommando på ena hjulet knäckte Neo på 20 minuter. Finliret kommer sedan. När han provkörde rullen ut ur rummet kom nästa upplevelse - det var inte bara Bernt som satt i rullstol på den här arbetsplatsen! Var och varannan hade egna hjul! Neo var fullständigt i himlen och pratade med alla. Han lyckades charma hela bunten så pass att han fick vara med vid fikabordet när de hade rast. Han satt där och tuggade kex och drack mjölk mitt bland alla och jag såg hur han kände sig som en helt vanlig kille bland personer som var precis som han! Helt obetalbart och ett minne jag kommer att bära med mig på vår resa mot framtiden. Tack alla ni på Panthera som gav mig och Neo detta! Från djupet av mitt hjärta - TACK!
Så oerhört häftigt!! <3
Tog mig friheten att länka till ditt inlägg på FB. En fd kollega till mig har just börjat på Panthera och det visade sig att han sett Neo när han provade ut stolen och han hade blivit väldigt rörd över det han såg.
Maria - helt OK att du länkar! Din före detta kollega får gärna skriva ut inlägget och hänga det där alla kan se. De är värda en stor kram hela bunten!
Det var verkligen hjärtknipande att se den här lilla gossen förstå att han också var en helt vanlig människa. Så välbemött av alla. En stor eloge till alla på Panthera! De gjorde hela min dag - och Neos.
Här har vi diagnosträffar på barnhabben där vuxna med diagnosen är med som ledare. Min syrra brukar vara med och prata/berätta. Hon har ofta varit i föräldragrupperna också när de haft ganska små barn och pratat. Det ger ganska mycket även för föräldrarnas del, för även föräldrarna har ju fördomar om hur det är att sitta i stol och vara CP eller vad det nu kan vara man har för funktionshinder.
Vi har länkat hit från vår hemsida! Hoppas det är OK? / Panthera
Panthera - det är absolut helt OK. För min del skulle ni få tapetsera hela entren med en stor ros från oss!
Fantastisk läsning! Ett enda möte kan förändra mycket.
Det finns inga begränsningar. Man kan jobba som programledare på bolibompa. Såg på nätet att Lovisa dessutom är arbetsterapeut, kan det bli bättre:-)
Hej!
Jag är styrelsordförande i Panthera och sitter också i rullstol.
Fantastiskt trevligt och rörande att läsa din blogg. Jag brukar ofta påpeka för mina kompisar i förtaget att vår verksamhet verkligen kan göra skillnad för andra i samma situation. Ni är ett underbart exempel på detta. Tack för att du tagit dig tid och skriva om det! Varma hälsningar till Dig och Neo.
Hans-Ove - Tack själv för att du tog dig tid att läsa våra tankar! Just detta att se och möta människor i samma eller liknande situation som Neo i aktivt yrkesliv ger inte bara Neo hopp och lugn. Det gav mig en grym framtidstro! Allt är verkligen möjligt. Det gör verkligen skillnad. Ingen kan slå Panthera på fingrarna när det kommer till trovärdighet. Personalen i rullstol är Er absoluta styrka o tillgång! Var rädd om dem...de växer inte på träd direkt. Dessutom bemötte de oss väldigt fint - det är vi inte vana vid. Tack igen!
Jag är själv en rullstolsburen man som nu är 55 år gammal och när jag läser den här berättelsen så minns jag en händelse från min barndom. Jag var i tioårsåldern och det var sommarlov. Min mamma ville att hon och jag skulle åka och bada. Jag hade ingen större lust med det. Men det blev som mamma ville. Hon valde en badplats som var lämplig ur handikappsynpunkt. När vi hade varit där en liten stund så kom det en rullstolsburen grabb som var ungefär tio år äldre än mig. Och han kom körande i sin egna bil. Då förstod jag att även jag skulle kunna ha bil när jag blev tillräckligt gammal för det. Efter den händelsen behövde mamma inte tjata på mig för att få mig att följa med till badplatsen. Jag hoppades på att träffa den handikappade killen igen. Men vi sågs aldrig mer. Men det korta mötet vi hade den gången för cirka 45 år sen har påverkat mitt liv.
Peter - tack för att du bekräftar det jag redan anat...att tillsynes små händelser kan ge bestående intryck som är livspåverkande. Jag blir glad av din solskensberättelse och hoppas kunna peppra min son med sådana så till den milda grad att han tar sin rättmätiga plats och värde i samhället helt naturligt. Nu vet även jag att mitt livsmåtto verkligen är helt sant - ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid!
Hej igen Mie!
Jag glömde ju en sak i mitt förra inlägg. Det där mötet med den 10 år äldre killen som själv körde bil gjorde mig ännu mer biltokig än jag varit tidigare. Och när jag var 42 år gammal bytte jag bana i yrkeslivet och blev bilförsäljare trots att jag är rullstolsburen.
Peter - Hej igen! Tänk att ett enda möte några korta sekunder kan ge sådant genomslag. Ibland är det det lilla i det stora som gör utgör själva kärnan. Klart att man kan sälja bilar från rullen! Då har du ju det där lilla extra som ingen annan tänker på. Tips och trix om ifall att man skulle behöva knövla in rullstolen också. Kanon!
