En vanlig blogg

Klockan är tidigt på morgonen. Jag vaknar i en sjukhussäng och minns var jag är. På förlossningen. 12 veckor förtidigt. Trots alla mediciner man givit mig lyckades jag somna ett par timmar. Men barnet i min kropp vill obönhörligen ut.

En timme och fyrtiotre minuter senare ser jag den minsta bäbis jag skådat. En gosse, säger någon och sedan springer de iväg med det lilla knytet. Jag förstår att det inte är som det ska. Ett så litet barn kan aldrig vara färdigt. På ren vilja och adrenalin duschar jag och en timme senare sitter jag vid en kuvös på neonatalen.

Min ena hand täcker barnet i kuvösen men jag vågar inte lägga den över honom. Han är så liten och min hand så stor och tung. Jag håller den liksom svävande i luften ovanför honom.

Till stilla tårar över mina kinder nynnar jag "vem kan segla förutan vind...". Det kommer att bli en vana under en lång tid framöver, fast det vet jag inte då. Jag vet bara att jag fått ett mycket litet barn alldeles för tidigt, och finner mig själv att be till den Gud jag inte tror på att han ska skona gossen från lidande men helst låta mig behålla honom.

Idag, samma dag fast sju år senare kan jag konstatera att jag fick behålla honom. För den gåvan har jag lovat att betala genom att stå vid hans sida så länge jag lever - oavsett vad som händer. Det är ett billigt pris.

Han, som fick tunga domar och förutspåddes en livslång kamp. Han går i första klass. Han läser och räknar. Han älskar att spela Skylanders. Han skickade ett brev till sin storasyster där han talar om hur mycket han älskar henne. Han vet vad han betyder för mig och han strålar när han säger:

"Mamma, jag älskar dig från jorden och till månen och ett par varv runt runt. Du kommer aldrig ikapp mig i älsk".

Om du bara visste, min son. Om du bara visste....

Grattis på 7 års dagen!