En vanlig blogg

Vi har haft en av de årliga resorna till akuten med sonen. Det började med att han andades tungt, hostade och hade massor av hög feber. Det brukar vara varningssignalen för att det är lunginflammation på gång. När han hostade så han kräktes och lät som han tänkte sluta andas tog jag ungen och åkte in till akuten.

<div><br />

<div>Där var vi inte ensamna direkt. När vi kom in hade han 41 grader i feber och var mer eller mindre utslagen. De gav honom febernedsättande och efter ett antal timmars väntan fick vi ett crp taget. Då trodde jag att det skulle vara skyhögt men det var bara 11. Ett värde som är helt OK och inte visar på någon infektion i kroppen. Alltså fick vi åka hem igen fast att han hade feber och var lika disktrasig och svårandad.</div>

<div></div>

<div>Dagen efter var han ännu sämre. Då bokade jag tid på närakuten på kvällen. På den korta vägen dit hann han kräkas ned hela sig i en hostattack när han inte kunde andas. Ett nytt crp togs som visade 31 den här gången. Högre men fortfarande inte alarmerande. Jag fick inte ihop barnet jag såg framför mig med värdet. Han var verkligen helt utslagen. Dessutom är han ju hysteriskt rädd för nålar, så när de stack honom i fingret blev han så panikslagen och skrek så mycket att han nästan slutade andas. Jag såg hur han kämpade för att få luft så jag slängde upp ett fönster och hävde upp ungen på fönsterbrädan för att få frisk luft i lungorna. Efter en stund lugnade han sig och vi fick åka hem. Utan mediciner för de konstaterade virus. Hur ofta har man inte hört det?</div>

<div></div>

<div>Dagen efter åkte han till sin pappa. Fortfarande disktrasa. Efter ytterligare en dag tog pappan beslutet att det bara var att ta sonen till akuten igen. Samma resa än en gång. Nytt crp som visade på 87. Den här gången gjorde de en lungröntgen, som inte visade någonting. Man kollade honom i öronen också men fann inget. De konstaterade att han förmodligen åkt på en rejäl släng av influensan. För det finns ingen behandling, men nu fick han iallafall en hostmedicin med lite drag i så att han kunde få sova. Och andas lite lättare.</div>

<div></div>

<div>Men alla goda ting är ju tre, så efter ännu ett dygn var det bara att åka in till akuten igen för nu kunde han inte tala heller. Febern ville heller inte ge med sig trots febernedsättande. Till saken hör ocks att Neo inte kan hosta ordentligt. Han saknar liksom kraften. Det gör ju inte saken lättare för honom direkt.</div>

<div></div>

<div>Den här gången hade han turen att träffa en läkare som tyckte att det var dags att vända ut och in på sonen. Äntligen! Nytt crp som visade 127. Ett tydligt tecken på inflammation i kroppen. Det hade jag nästan kunnat tala om utan att ta ett crp. En ny lungröntgen togs, som även den visade fina lungor. Men varför kunde ungen inte andas då? De konstaterade att trummhinnan på höger öra värkt sönder, hur den nu kan göra det på ett dygn från att de sagt att öronen var OK</div>

Vi har haft en av de årliga resorna till akuten med sonen. Det började med att han andades tungt, hostade och hade massor av hög feber. Det brukar vara varningssignalen för att det är lunginflammation på gång. När han hostade så han kräktes och lät som han tänkte sluta andas tog jag ungen och åkte in till akuten.

Där var vi inte ensamna direkt. När vi kom in hade han 41 grader i feber och var mer eller mindre utslagen. De gav honom febernedsättande och efter ett antal timmars väntan fick vi ett crp taget. Då trodde jag att det skulle vara skyhögt men det var bara 11. Ett värde som är helt OK och inte visar på någon infektion i kroppen. Alltså fick vi åka hem igen fast att han hade feber och var lika disktrasig och svårandad.

Dagen efter var han ännu sämre. Då bokade jag tid på närakuten på kvällen. På den korta vägen dit hann han kräkas ned hela sig i en hostattack när han inte kunde andas. Ett nytt crp togs som visade 31 den här gången. Högre men fortfarande inte alarmerande. Jag fick inte ihop barnet jag såg framför mig med värdet. Han var verkligen helt utslagen. Dessutom är han ju hysteriskt rädd för nålar, så när de stack honom i fingret blev han så panikslagen och skrek så mycket att han nästan slutade andas. Jag såg hur han kämpade för att få luft så jag slängde upp ett fönster och hävde upp ungen på fönsterbrädan för att få frisk luft i lungorna. Efter en stund lugnade han sig och vi fick åka hem. Utan mediciner för de konstaterade virus. Hur ofta har man inte hört det?

Dagen efter åkte han till sin pappa. Fortfarande disktrasa. Efter ytterligare en dag tog pappan beslutet att det bara var att ta sonen till akuten igen. Samma resa än en gång. Nytt crp som visade på 87. Den här gången gjorde de en lungröntgen, som inte visade någonting. Man kollade honom i öronen också men fann inget. De konstaterade att han förmodligen åkt på en rejäl släng av influensan. För det finns ingen behandling, men nu fick han iallafall en hostmedicin med lite drag i så att han kunde få sova. Och andas lite lättare.

Men alla goda ting är ju tre, så efter ännu ett dygn var det bara att åka in till akuten igen för nu kunde han inte tala heller. Ur höger öra rann det dessutom en blodblandad sörja. Febern ville heller inte ge med sig trots febernedsättande. Till saken hör ocks att Neo inte kan hosta ordentligt. Han saknar liksom kraften. Det gör ju inte saken lättare för honom direkt.

Den här gången hade han turen att träffa en läkare som tyckte att det var dags att vända ut och in på sonen. Äntligen! Nytt crp som visade 127. Ett tydligt tecken på inflammation i kroppen. Det hade jag nästan kunnat tala om utan att ta ett crp. En ny lungröntgen togs, som även den visade fina lungor. Men varför kunde ungen inte andas då? De konstaterade att trummhinnan på höger öra värkt sönder, hur den nu kan göra det på ett dygn från att de sagt att öronen var OK? Hur som helst beslutade de sig för att lägga in honom och sätta in antibiotika för att häva infektionen, vilken den nu kunde vara.

Mika var med in till akuten och jag åkte och hämtade upp henne. När jag kommer in i rummet möts jag av två blå ögon fulla av feber och tårar. Återhållna tårar, för han vet att om  han gråter blir det svårare att andas. Han sitter där i sin fars knä och sträcker fram sin lilla arm för att få emlakräm på armarna. Han som är så rädd för nålar. Han vet varför man sätter emla och redan där startar paniken.

När jag skall gå därifrån med Mika börjar han gråta för han kan inte hålla emot. Jag tar upp den lilla febervarma kroppen i min famn och kramar honom tröstande. Han lutar sig mot min axel och viskar med stor ansträngning:

-"Mamma, jag är rädd!"

Varenda fiber i min kropp skrek. Jag ville så gärna bara göra allt bra. Där och då önskade jag att jag kunde trolla. Trolla bort infektionen. Trolla bort CP skadan som gör att han inte kan hosta. Trolla bort emlaplåstren som skrämmer honom så. Inget av det kunde jag göra. Allt jag hade förmåga till var att försöka hålla tårarna i mina borta, krama honom och säga att det snart skulle bli bra. Att han snart skulle få världens bästa medicin och att doktorn skulle ta bort allt det dumma. Vi tittade varandra i ögonen och jag lovade honom att jag var helt säker på att allt skulle gå jättebra även fast att jag var tvungen att åka därifrån med Mika.

-"Du skall se att det går jättebra. Pappa är här med dig och du skall snart få komma upp på avdelningen och där kan man titta på film och äta glass."

Jag ser att han vill säga massor. Jag ser att han har 100 argument till varför han skall få följa med mig därifrån. Men han säger inget. Han kämpar med att inte gråta, så att han kan andas istället. Hans ögon i mina och jag försöker med min blick ge honom så mycket kärlek jag kan. Just de där blickarna vi delar i svåra stunder är så fulla av känslor man inte kan uttrycka i ord. Själva tittandet i ögonen säger mer än ord kan säga på något sätt. Han ser det och nickar och ger mig godkännande att gå. Jag lämnar honom ifrån mig och går därifrån med Mika.

De sätter in behandling och vill sätta en nål i hans arm får jag veta senare. Men det går inte. Han är så panikslagen att de låter bli. Istället lovar han att ta all medicin oavsett form och smak i munnen för han vet att om han inte gör det måste de sätta dropp på honom. Han sover oroligt den natten. Vaknar och hostar. Vaknar och kollar att pappa är kvar. När han vaknar på morgonen tackar han för att de inte satt en nål i armen på honom när han sov...

Medicinen hjälpte iallafall och han blev piggare. Penicillin och hostmedicin. Dagen efter fick han åka hem på permis. Jag skjutsade över Mika och barnet jag mötte i hallen var en helt annan kille! Samma ögon, men nu fyllda med ett stort leende när han fick syn på mig. Och jag kunde andas ut...

Nu hoppas jag att det dröjer länge tills vi behöver göra om den resan!