Tårar gråtna för någon annans skull...
Ibland ser jag det jag vill se. Här fyra smågrabbar i lek. Mitt Barn sitter på grävskopan och det går inte att se minsta tecken på att det skulle vara nåt annorlunda med just det barnet.
I sådana tillfällen jan jag drömma mig bort och skapa ett scenario jag vet att Mitt Barn skulle vilja var sant. Att han klev av grävskopan och sa att det var någon annans tur. Hur skulle hans liv sett ut då?
Jag vet att det för honom är en dröm. Men nu är det en gång så att man inte kan backa bandet. Istället njuter vi båda i fulla drag av att han har vänner som struntar fullständigt i att han inte kan gå. Grävskopan är hans och ingen gör anspråk på den.
Men jag kan inte låta bli att titta på bilden och se att det inte syns - att hans största dröm är att kunna kliva av. Själv.
Och så kommer tårarna. De som jag så många gånger gråtit å hans vägnar. En bild som egentligen är full av lek och gemenskap, visar så tydligt hans begränsningar - men bara när man vet om hur det egentligen är. Det som inte syns. Men som jag vet. Som han vet.
Det leder ingen vart, så istället suger jag åt mig av bildens riktigt fina innehåll. De andra pojkarna vet också, men bryr sig inte. DET är mycket värdefullt. Och det torkar också tårar gråtna för någon annans skull...
