En vanlig blogg

Ofta lider de här människorna mycket av prestationsångest. Man måste ha saker för att räknas. Man måste vara framgångsrik, eller åtminstone låta påskina att man är det, för att vara någon.

De har svårt att knyta innerliga relationer, och springer genom livet för att hinna allt. Ordet bromsa finns inte. Och skulle det vara så att livet, det verkliga livet, pockar på får de panik och springer ännu fortare. Eller skaffar ytterligare en trofé till sitt redan smockfulla "kolla-vad-jag-har" förråd. Då och då unnar de sig även att håna de som förundrat tittar på.

Jag träffade en sådan för en tid sedan, innan sommaren. Hon tittade på mig och sa lite nedlåtande

-"Jag fattar inte hur du kan vara så lugn, eller bryr du dig inte?"

Jag var tvungen att tänka ett tag, för att liksom känna in vilket svar hon ville ha och vad hon skulle göra med det. Sedan svarade jag.

-"Jag har valt att inte lägga energi på det jag ändå inte kan påverka, för att istället lägga all kraft på det som är viktigt på riktigt".

Hon såg helt förvirrad ut, och jag tittade rakt in i ett stort hål. Hon bara blinkade tillbaka utan motattack.

-"Du förstår, jag försöker lära mina barn det också. Att man duger som man är. Att man gör så gott man kan och det är good enough. Livet är ingen tävling och det jag inte kan påverka ska inte få ta all kraft. Då lägger jag den istället på sådant som är inom min makt att påverka. Så som att visa varandra respekt och att uppskatta varandra. Det är en ynnest att äta frukost tillsammans. Det är viktigt för mig."

Hon såg ut som att jag precis pratat grekiska. Sen samlade hon sig lite och fick väl till en någorlunda översättning i skallen.

-"Frukost?" pep hon fram

-"Japp, viktigt på riktigt".

Jag riktigt såg hur hon kände att alla hennes ägodelar och troféer inte var ett dugg värdefulla för mig. Men i stället för att få någon sorts insikt tyckte hon uppriktigt synd om mig, som var så helt borta att jag inte fattade nåt.

Sedan sa hon det som hon trodde var slutklämmen i hennes fulländade taktik att få mig att känna mig underlägsen.

-"Ja, det kanske blir så när man inte har nåt val..."

Då böjde jag mig fram, la handen över hennes och ögonen fast förankrade i hennes. Med ett glatt leende sa ja snällt...

-"Men Gumman, du har visst ett val..."