Förbannade jävla CP-skada!

Livet är sannerligen en sanslös berg-och-dalbana! Ena sekunden har man hittat värsta grejen och surfar på vågtoppen - för att i nästa åka raka vägen ner i svarta hålet. Vi börjar med vågtoppen:

Sonens ben blir bara krokigare och krokigare. Vi stretchar som idioter för att han ska kunna ha någon sorts egen gång i framtiden, men som det ser ut nu måste vi hitta ett sätt att trotsa tyngdlagen för på så här krokiga ben finns det inte en sportmössa att han kan ens stå. Och jag kan inte med muskelstyrka sträcka ut hans ben - och om jag kunde skulle det göra så hiskeligt ont på honom så det är ändå inte ett alternativ.

Då fick jag en, tyckte jag själv, briljant idé! Jag efterfrågade ortoser för benen som kan sträcka dem utan att han dör - och det fanns! Som grädde på moset gillar han dem skarpt. En sorts skena som man spänner fast runt benen. Jag visste att det skulle funka :)

För första gången i sitt liv har han stått och borstat tänderna själv, samt kissat stående vid toan. Fattar ni lyckoläget på det???


Och så tar vi fallet rakt ner i svarta hålet:

"Det skulle vara härligt att kunna känna det du känner. Hur det känns att kunna gå. Men det gör inget, jag är nöjd..."

Ord som dessa ska inte komma ur en 7,5 år gammal kropp. Jag vet att han inte är nöjd, han sörjer och försöker trösta sig själv. Och jag dör inombords och kan inte hejda vågen av sorg som sköljer också över mig. Inte för att han inte kan gå, utan för att han ska behöva bära omkring på de här känslorna och tankarna.

Förbannade jävla CP-skada! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0