En vanlig blogg

En egoistisk fegis befinner sig, enligt egen uppfattning, i universums centrum. Allt kretsar kring dem - rubbet! Problemet är bara att de inte alls befinner sig i mitten, de är långt ute i periferin från oss andra. 

Nu är jag en människa full med styrka och energi. Man skulle kunna säga att jag är som ett kärnkraftverk. Omgiven av säkerhetszoner. Men har man väl klättrat över staketet så står man nära nog att få lite energi och kraft. Och inte så lite heller! Håll bara fram en mugg så häller jag för glatta livet.

Och finns ingen mugg så häller jag ändå. Rakt över personen ifråga. Varsågod! Och så kryddar jag med lite självkänsla, egenvärde, kärlek och trygghet. En riktigt mumsig blandning.

Efter ett tag tycker jag dock att det är på sin plats att de häller tillbaka litegrann. Saken är den att det finns inget att hälla! Varför?

Jo, de har fått för sig att egenvärde bygger man helt själv. Ensam vid universums mittpunkt. Good Luck. Det är som att odla ris i Sahara. Det går käpprätt åt pipsvängen. Egenvärde byggs av andra människor, hallå!

Well. Då kan jag inte dra den här stackars människan bort från periferin och in i gemenskapen, där vi andra är. Man måste hälla tillbaka. Och när jag ställer det kravet (önskemålet) vet jag att de tar till flykten. De vågar inget annat. 

Så, den dagens flopp var att jag identifierat en egoistisk fegis - faktiskt ett riktigt praktexemplar. 

Fast nu vaknar jag med ett lugn för jag behöver inte hälla den mumsiga soppan över skallen på någon - för det är lite jobbigt i längden.

Och så vet jag en sak till - det är fruktansvärt ensamt och kraftlöst i det imaginära universumets mittpunkt. Jag har varit där!

Inte svårare än så. Nu ser jag fram emot att mailen slutar plinga som en galen hela dygnet. Sover ni aldrig, älskade bloggläsare? 

Håll fram muggarna bara, så häller jag! Det är ni väl värda :)