Längtar efter att bli kallad jävla skitkärring!
Jag slogs av en tanke idag. Pratade om arga barn och deras uttryckssätt. Smällande i dörrar, hur de skriker att man är helt dum i huvudet och borde dö på fläcken. Jodå, jag har hört allt från de i dag vuxna barnen. Och vi lever hela bunten. Vi är till och med vänner och gillar varandra.
Det är helt naturligt. Annat är det med lille Herrn här hemma. Visst har han blivit arg på mig många gånger, och jag på honom. Ibland är ungen gratis. Med rulle och allt. Skulle till och med kunna tänka mig att betala en skvätt för att bli av med honom i dessa lägen :) Ja, jag skojar! Han ska ingenstans. Han är oersättlig dessutom.
Men hur arg han än blir. Hur gärna han än vill skrika att jag är en jävla skitkärring (jo, han kan de orden också) så låter han bli. Inte av väluppfostran, utan för att han räknar med att risken att jag då inte skulle vara så sugen på att hjälpa honom längre finns, och han vet att han är beroende av mig.
De gånger han varit så innerligt arg och han uttryck det och han sagt nåt han vet inte är ok (långt ifrån långt jävla skitkärring) så har jag avsiktligt inte sagt nåt om det. Jag säger faktiskt inget alls för att jag inte ska säga fel sak, så att han aldrig mer vågar bli arg på mig. Då när jag står där tyst och glor på honom så kommer den - rädslan. Jag ser den i hans ögon och han skriker "Förlåt!".
Jag hade hellre sett att han kallade mig för jävla skitkärring, kossa, världens sämsta mamma...ja, vad som helst faktiskt. Vad som helst, bara inte "Förlåt!".
Jag har sagt till honom att det finns ingenting i hela världen som skulle få mig att lämna honom. Inga ord, ingen handling, ingenting. Vad han än säger och gör kommer jag alltid att stå kvar. Han får vara arg, ledsen, glad eller vad som helst...mig blir han inte av med.
Och ändå denna rädsla. Han vågar inte lita på mig till 100%. Jag vet inte hur jag ska ge honom den tryggheten. Jag vet inte hur jag ska få honom att våga kalla mig jävla skitkärring.
Den dagen kommer en sten falla från mina axlar. Faktiskt skulle det vara en grym känsla att få höra det från honom. Få föräldrar skulle uttala de här orden, men jag menar varje ord:
Jag längtar efter att bli kallad jävla skitkärring!
Kommentarer
Postat av: Sara
Med 2 icke handikappade barn kan jag säga att jag faktiskt gillar när tonåringen säger sådana saker. För precis som du skriver visar det på att han litar på att jag finns kvar. 10 åringen är inte alls framme vid den ilskan mot mig ännu, men det kommer (förhoppningsvis...)
Postat av: Maria
Sorry - idag har jag fått utmärkelsen Världens sämsta mamma, så den är redan upptagen;)
Svar:
Mie
Postat av: Maria
Morgonen efter fick jag en stor kram och "Förlåt mamma"
/Maria
Trackback
