Jag drunknade iallafall inte...väl?
Idag har Neo och jag startat dagen med ett bad i en 37 grader varm pool. Låter skönt va? Det var det också. Sjukgymnastiken man gärna är med på kan jag säga - att få sjunka ned i denna varma källa med glada barn och sjunga lite - det är helt OK kan jag meddela...
Neo var glad som en lärka. Här skulle simmas! Han sprattlade på ordentligt och tog sig väl ett antal kallsupar, men det är smällar man får ta. Iallfall tycker Neo det som bara fräser lite och fortsätter. Själv hatar jag att få vatten i näsan!
Ikväll innan han somnade för natten summerade han dagen:
-"Mamma, jag drunknade iallafall inte...väl?"
Det är precis så inbjudande det ser ut att vara. Mmmm...
Om du hoppar i kan jag dra i spaken....
När jag var yngre tyckte jag alltid att folk var så knäppa som tyckte att barn påverkades av film så till den milda grad att de inte ens skulle få se när Kalle Anka blev mosad av tåget för att de inte skulle fixa det liksom. Som om att de inte skulle fatta att det var på skoj. Jag tycker fortfarande lika dant, men med insikten att barn visst testar det de ser på TV utan att förstå att den kan gå åt pepparn. Det som funkar för Kalle funkar inte alltid för oss icke-tecknade varelser...
..inte för mammahjärnor iallafall.
Idag när vi skulle gå på toa Neo och jag, öppnade vi som alltid locket. Tror att det var jag som gjorde det. Neo böjer sig fram över ringen och säger med full inlevelse:
-"Mamma, titta! Vattnet ser fantastiskt ut!"
Förvånad böjer jag mig fram och kikar ner.
-"Va, vad menar du?" undrar jag totalt frågande
-"Om du hoppar i så kan jag dra i spaken..." föreslår han och jag måste se ut som en fågelholk.
Där står vi båda två och stirrar ner i en tom toalett. DÅ går ljuset upp för mig! Har ni sett filmen "Bortspolad"? Där är det två rådisar som står på en tolettring och den ena erbjuder den andre att hoppa ner i den "stora jaccuzin" med just de orden "Titta, vattnet ser fantastiskt ut! Hoppa i du så kan jag dra i spaken"....
Neo ville helt enkelt kolla om det funkade och erbjöd mig generöst att hoppa i så att han kunde dra i spaken. Jo man tackar!
Inom mig bubblar skrattet fram. Mika kommer förbi och stannar förvånat och undrar vad det är vi kollar på. Går fram och stirrar ned hon också. Hon vänder sig till mig och säger
-"Kock-kock?" vilket betyder "Dricka?"...
Två par ögon stirrar förvånat på mig när jag börjar storskratta så att tårarna trillar ned för kinderna. Ja, vad tusan - man kanske skulle testa. Ge ungen en skvätt att dricka och sedan hoppa i för att se vad som händer när Neo drar i spaken!
Nu vet ni vilken film era barn sett om ni träffar på små gubbar flytande i toaletten. Eller - i värta fall - hamstern...
Nu ska det bli skönt att komma hem...
För första gången på länge har han varit genuint GLAD i hela kroppen. För mig var det som en varm fleecefilt en kall vinterdag. Det värmer fortfarande.
På sitt typiska "farbror-Neo" maner sa han idag med ett tryggt glitter i ögonen
-"Nu ska det bli skönt att komma hem o jag vill bara gå till dagis imorgon"...
Inte OM...utan NÄR
Jag läste någonstans att barn använder de ord vuxna runt dem använder. Låter ju inte som att det var rocket sience direkt att komma på det! Det artikeln menade dock var att barn använder orden utan den vuxnes värdering och betydelse. De liksom bara använder orden för att de finns, på något sätt.
Det blev jag varse när jag skulle ta Neo på toaletten. Vi lekte med bilbanan när han meddelade att han höll på att kissa på sig. Vi fick lite bråttom och kutade iväg. När han sitter där säger han till mig
-"Mamma, vi kan väl leka mer med bilbanan om jag kommer ut härifrån?"...
-"Vad menar du OM du kommer ut härifrån. Såklart att du kommer ut härifrån" svarade jag honom
-"Ja, men om jag kommer ut kan vi väl leka mer med bilbanan?"
Han tittade konstigt på mig och sedan var det inte mer med det. Lite senare var det dags igen. Lite mindre brådis den här gången så vi passade på att träna gång dit. När vi närmade oss dörren såg jag att han blivit så lång att han skulle kunna öppna dörren själv. För första gången öppnade han toadörren själv - och stängde! Glad som en lärka säger han till mig med sina blå glittrande ögon i mina
-"Jag kan väl öppna dörren igen om jag är klar mamma?"
DÅ fattade jag att han inte alls menade OM...utan NÄR. Skruttis.
Grattis på 4 års dagen Mitt Barn!
Han var så liten så liten och där satt jag med tårarna rinnandes över kinderna medan jag tyst nynnade "vem kan segla för utan vind". Min hand lätt vilandes på hans lilla kropp. Inte för hårt, så att han fortsatte andas. Täckte nästan hela honom. Den enda kontakt vi kunde ha. Hur jag undrade hur hans liv skulle bli - om han nu fick ha sitt liv kvar...om jag skulle få behålla honom.
Jag fick behålla honom! Igår fyllde han 4 år...
Enligt herrns egen önskan serverades daimtårta med ljus.
Hittills har hans liv varit toppen. Iallafall i jämförelse med vad vi fick för prognos. Jag värdesätter varenda dag sedan han kom in i mitt liv. Utan honom hade jag inte haft den kunskap och erfarenhet han givit mig. Han är Mitt Barn - min hjärtesorg och stolthet.
Neo blåste själv ut ljusen och sedan ville han öppna det stora blå paketet. Önskelistan såg ut enligt följande - i prioriteringsordning
1. Bilbana
2. Barbiebil (!)
3. Barbieslott (!)
Tittade faktiskt efter en Barbiebil, men hittade ingen. Helt slut i hyllan. Slottet jag hittade var lika stort som Neo och han skulle aldrig nå alla dörrar och fönster. Det är dem han är ute efter! Öppna och stänga, gubbar som går in och ut. Istället letade jag efter en bilbana som:
- inte faller isär när en lillasyster drar i den
- bilarna inte kan ramla av ifrån
- inte går så himla fort att man inte ser bilen
- är lätt att bygga ihop
- är lätt att ta isär
- går att variera hur som helst
- inte upptar en massa yta ihoppackad
- inte är så invecklad att det tar en vecka att lista ut hur den funkar
Tror ni att det gick att hitta??? Jajamensan! Flexitrax - jordens bästa uppfinning för barn som vill köra bilbana men som inte kan kuta runt och hämta bilar som ramlar av osv. Dessutom var den Mika-säker. Hon kan inte pajja den - bara sätta sig på den så att bilen inte kommer fram. Den uppfyller varenda ovanstående krav.
Bilen kan dessutom åka antingen av sig själv eller styras av en liten kontroll. När jag packar ihop den ryms den i en inte alltför stor låda. Eller påse om jag så önskar. Ursmart! Här är den.
Mobilbild igen, men det får duga. Hittar inte kameran. Hur som haver kan man bygga loopar om man vill, backar, eller inga backar. Den kan vara låååång, eller jättekort. Med tunnel eller utan. Dessutom går den att komplettera med en miljard prylar som inte kostar skjortan. Som grädde på moset var den inte ens speciellt dyr.
Neo älskar sin bilbana och jag måste säga att det gör ta mig sjutton jag också! Grattis på 4 års dagen Mitt Barn!
Stora killen
Godisdricka
Vi kan konstatera att Neo är lika stor (eller liten kanske?) som en normal 1,5 åring. Med oss i bagaget när vi gick därifrån hade vi näringsdrycker av allehanda slag. Alla som vi prövat hittills har han ratat. Vi har istället fått köra "raketbränsle" direkt i maten eller vällingen. Det har väl funkat sådär. Men idag hittade dietisten en youghurtvariant av näringsdryck som Neo gillade! Halleluja. Vi döpte den direkt till "godisdricka" och han tyckte att det var lyx att få dricka det fast att det inte var lördag....toppen!
Nu skall vi bara se vilka smaker han gillar mest så att vi kan ta hem ett ton sådana! De här godisdryckerna skall med överallt. Iallafall 1 om dagen skall i har vi bestämt. Idag har han klämt två halva av olika smaker, så det räknas som en.
Nästa vecka är det dags för neurologen. Som sagt...nu är det höst....
-Jag trampade visst på en anka...
-"Jag trampade visst på en anka!"....säger han och flinar lite.
Det är humor på hög nivå uppfångat av en ständigt öppen hårddisk i en treårings huvud...han har redan fattat vad det handlar om. Har ni?
-Jag mår inte så bra...
Tack och lov var det inte det - phu! Han hade istället dubbelsidig öroninflammation och en begynnande lunginflammation. CRP på 148, i allmäna öron kallat sänka. Skall vara runt 5 typ...Inte så konstigt att han mår så dåligt.
Nu har han fått penicillin mot allting de kunde komma på och lite till. Sjuklingen kommer att vara hemma den här veckan iallafall, så får vi se sen. Just nu sitter han i soffan och tittar på Postis Per. Lilla Gubben, han blir så medtagen när han är sjuk. Så ynklig. Piper fram att
-"Jag mår inte bra...."
Dagens understatement. Nu hoppas vi på att det vänder ganska fort. Det syns att det är en påfrestning för honom att må så här. Dessvärre är det ofta så att han blir så dålig av en "vanlig" förkylning. Att han är snuvig i 3-4 dagar och sen blir bra finns inte. När Neo blir sjuk så åker han dit rejält och är dålig i en vecka - minst. Flera gånger har det slutat med lunginflammation. Den här gången hann vi dit innan lunginflammationen var utvecklad och fick penicillin som skall stoppa förloppet.
Här är han, vår 40 graders kille - allt annat än pigg...
Min kameleont!
Neo gillar inte (avskyr) att bli kladdig och smutsig nämligen. Det kan man tycka är en liten farbror-grej, men han försvann och på britsen satt min lilla rädda kille. Han försökte via ett mantra eliminera det läskiga. Varannan minut sa han
-"Det är ingen fara...",
eller
-"Jag blir inte smutsig..."
Dels till sig själv men också till mig för att få bekräftat att det inte var någon fara. Vi har ju gjort ståskal förut så han visste ju vad som skulle hända men ändå tyckte han att det var läskigt den här gången. De båda ingenjörerna som fixade med att gipsa halva ungen försökte prata med honom om lite ditt och datt för att lugna honom. Då inträffade något ganska häftigt - Neo "stängde av" dem!
Han valde helt enkelt att inte se och höra dem. Det var så tydligt. Istället pladdrade han på med mig om bilar som åkte iväg och handlade äpplen och pizza och gud vet allt. Han och jag var i en egen värld och de andra må göra vad de ville - de kunde ändå inte nå oss. De väntade på svar från honom när de frågade om bilen köpte en god pizza. Ingen respons. Neo fokuserade bara på mig. Ignorerade till 100% både dem och vad de gjorde! Tillsist fick jag säga till dem att han hade stängt av dem och att de istället skulle göra klart gipsningen utan att bry sig om oss.
På 1 timme drygt fixade vi både ståskal och nya ortoser. Som belöning fick Neo 2 små lila bilar. Dessutom fick han välja färg på sitt kommande ståskal - Wall-E gul blev det! Han kommer att synas i det kan man väl säga utan att överdriva...
Väl hemma, efter ett gäng plättar till lunch, somnade han som en sten! Helt slut. Det kostar energi att stänga av ortopedingenjörer tydligen.
Gång på gång överraskar han mig - den här lilla fightern. Han är bara 3,5 år och ändå finner han strategier för att stå ut med situationer han inser är oundvikliga. Han kunde lika gärna ha gråtit och försökt fly, men istället accepterar han och anpassar sig. Han är en liten rädd kameleont! Min kameleont.
Farbror Neo...
Idag har farbror Neo varit här hela dagen. Jag undrar så vart den här lilla 3,5 åringen tog vägen? Vissa dagar är mer "farbror-iga" än andra. Då är han så där stillsam som bara han kan vara och man ser hur lugn och harmonisk han känner sig.
Vid middagen hällde Nicke upp dricka till Neo. Då dök farbror Neo upp och sa
-"Tack pappa, det var väldigt snällt av dig!"
Sådant har trillat över hans läppar här och där hela dagen. Som när vi var på väg till toan och passade på att kramas lite.
-"Min lilla Neo, jag skall rädda dig från allt ont här i världen", sa jag till honom.
-"Då räddar jag dig också!", svarade han....
- ..."och pappa skall jag också rädda....", lade han till för säkerhets skull.
Lilla mysgubben. Innan han gick och lade sig satt han och lekte vid sitt lilla bord och hade nallen nära. Nallen som han fick av Emilia när han föddes. De var nästan lika stora....eller lika små kanske man skall säga. Den och Fågelmos är hans mysnallar. Här får nallen en kram mitt i leken med "snygga bilen" - det är namnet på hans BMW...
-Ja, jag har tänkt på det också!
-"De är lite stora", sa Neo
-"Ja, de är nog lite stora", sa Emma
-"Det kanske inte är så att det är glasögonen som är stora Neo. Det kanske är du som är liten...har du tänkt på det?", frågade jag
Snusförnuftigt svarade han
-"Ja, jag har tänkt på det också!"
Jag tror baske mig att det ÄR en liten farbror där på insidan!
8 fiskbullar till fiskhataren!
Första dagen på dagis efter sommarlovet är avklarad. Det gick galant. När vi kom dit sa han glatt
-"Får jag stanna kvar och leka?"
Vi har ju varit på dagisgården flera gånger under sommarlovet och lekt och idag blev han så glad när han insåg att han skulle få stanna kvar och inte behöva gå hem när jag tyckte att det räckte! Lilla gubben. Dessutom var Neos Emma där. Hans nya "assistent" som inte är ett dugg ny. Bara ny i rollen som verklig assistent. Eller resurs heter det ju om man skall vara petnoga. Det känns jättebra. Neo och Emma känner varandra redan så det kan inte bli bättre.
Gissa förresten vad det serverades på dagis idag? Jajamensan - tidigare nämnda fiskbullar! Det är konstigt. Hemma, om det luktar det minst lilla fisk ser han ut som att han tänker kräkas direkt och skriker
-"Lägg av med det där! Släng fisken!"
Här kom vi till dagis och fisklukten - jag är ledsen, jag kan inte säga fiskdoften - låg tät över inte bara dagisgården. En bra stund innan man kom fram insåg man att idag serveras här fisk av någon sort. Tror ni att han säger nåt? Nepp! Inte ett ljud om fisklukten. Ingen rynkad näsa och klagosång! När jag hämtade honom visade det sig att han dessutom tryckt i sig 7 eller 8 fiskbullar! Hur många fiskbullar är det i en burk? Typ 10 eller något sådant va?
För att hata fisk måste jag säga att han äter ganska mycket fiskbullar, eller vad tycker ni? Funderar på att fråga dagis om de kan tänka sig att även servera lille Herrn middag också - eftersom han tydligen bestämt sig för att man äter på dagis men inte hemma.
Fast jag skall faktiskt inte ropa hej än. Det har hänt att han matvägrat på dagis i veckor i sträck efter att ha ätit ganska bra ett tag. Hur pigg och alert man blir då kan ni säkert räkna ut utan att jag talar om det. På en redan liten och spinkig kille sätter det sina spår. Dessa veckor har han levt på välling och mat hemma. Det kan handla om dagar också. Skönt att han åt idag iallafall, det ger lite hopp iallafall om att han kan tänkas ha bestämt sig för att äta ordentligt på dagis.
Ja ja, nu är vi igång igen. Vardagslunken gör sitt intåg. Nästa vecka är det nästa premiär - då skall Neo börja på Stadshagens habiliteringsenhet 2 dagar i veckan. Torsdagar och fredagar under hela höstterminen. Skall bli spännande, men det skriver vi om en annan gång.
På väg till dagis.
- Men jag får väl gul sås iallafall?
-"Inte idag, va?"
-"Nej, inte idag, imorgon"
-"Men, får jag riktig mat där då?"
-"Ja, alltså...vad menar du med riktig mat då?"
-"Grillmat!"
-"Njäö, de kommer nog inte att grilla på dagis tyvärr"
-"Men jag får väl gul sås iallafall?"
Gul sås är lika med beranaisesås! Tror inte att det är inskrivet i en enda meny på dagis faktiskt. Jag har iallafall hittills aldrig sett just bearnaisesås på matsedeln. Vet inte hur fiskbullar gör sig med det heller och det har jag sett ganska ofta. Nu gillar Neo fiskbullar - trots att han säger sig hata fisk! Bearnaisesås är ju inte vanligtvis vad barn väljer, men så är inte Neo vanlig heller. Han hatar korv - ingenting med korv går. Grönsaker däremot går jättebra - han älskar grönsaker! Helst med pestodressing. Rårakor är också mums. Typisk barnmat, eller hur!?
Vi får se hur det går imorgon. Nu vet han iallafall att han förmodligen inte kommer att få bearnaisesås. Han såg lite sur ut. Just nu är han inne i en period när han äter väldigt dåligt - igen. Han har nästan inte gått upp i vikt sedan januari! Jag kanske skulle skicka med en låda bearnaisesås till dagis....
-Jag kan iallafall köra själv!
Idag hände något lite kul ändå när jag tänker efter. Vi tog oss en promenad till affären Mika, Neo och jag. På vägen mötte vi en mamma och en kanske 4 årig son. Barnet cyklade på en cykel med stödhjul OCH ett stort handtag i pakethållaren som mamman höll stadigt i. Hängslen och livrem liksom. Neo tvärstannade med Wall-E och blåstirrade! Barnet på cykeln ägnade inte en tiondels sekund åt Neo i den illgula elrullen. Cyklade koncentrerat vidare. Neo vänder sig mot mig med stora ögon
-"Mamma, kan han inte köra den där själv? Måste hans mamma hjälpa honom?"
Där satt han - i sin gula Wall-E - och möter ett barn på en, i Neos ögon, konstig cykel! I hans värld kan alla barn köra konstiga manicker själva. Han kan ju. Och här kom det en konstig cykel minsann! Med både stödhjul och handtag. Det var det konstigaste han sett och han var bara tvungen att fråga!
Vad svarade jag då?
-"Ja, vilken fin t-shirt han hade den pojken!"
Nä, skulle inte tro det. Först fnissade jag lite över situationen. Äntligen fick Neo undra över något han tyckte var konstigt istället för att bli undrad över.
-"Ja, det är svårt att cykla. Ibland behöver man hjälp och sedan när man tränat klart så kan man cykla själv. Det där ser ju ut att gå jättebra", blev mitt svar.
Neo kollade länge efter cykeln. Funderade en stund och sedan körde han vidare med orden
-"Jag kan iallafall köra själv!"
-Det är inte farligt...
Dörren skall alltid vara stängd. Inte helt men bara en liten liten glipa skall det vara. "Övervakaren" (en baby watcher) står brevid honom på sängbordet. Nu är han ingen baby längre, men han ropar på oss när han vill bli vänd på. En liten röst i högtalaren
-"Vänd på mig"...
Någon av oss, oftast Nicke, vänder på honom - det är pappagöra det där med vändningarna. Deras egen lilla specialverksamhet. Tror inte att han är helt vaken riktigt, Neo. Det liksom bara sker. Han vet att han inte behöver ropa. Att vi hör honom i övervakaren.
Han har blivit så himla stor. Så mycket större än han skulle behöva vara. Så mycket tankar om saker han inte borde behöva tänka på. Som om det faktiskt är en liten farbror där på insidan. Han kollar alltid sin omgivning. Är grinden uppfälld ber han oss fälla ner den, så att han inte ramlar ner för trappen. Om jag sätter honom på ett nytt ställe säger han alltid
-"Det är inte farligt..." och låter blicken svepa över platsen...
...för att få bekräftat att vi har kollat att det inte finns någonting farligt i närheten. Exakt vad det är som är farligt vet bara han ibland. Ingen hög kant han kan ramla ner för om han sitter på golvet (den fixar vi att se också!). Inga varma saker, så som potatiskastruller eller tekokare i närheten av honom om han sitter vid ett bord. Om det är många barn som springer fram till honom vill han backa. Han kan ju inte springa därifrån och tycker att det är hotfullt när någon kliver rakt in i hans ansikte. Han gillar inte kottar av någon anledning heller - värst är utslagna kottar, ni vet när de är taggiga. Inga kottar skall det finnas alltså. Sådant som andra barn struntar i - det vill han kolla först.
Sedan kan han köra rakt över en kant , en sten, eller en stor pinne till exempel med Wall-E...men det är tydligen en helt annan sak. I Wall-E känner han sig trygg. Då är det han som bestämmer. Fast kommer det en moppe, bil eller en snabb cykel - då blir han rädd och lite mer försiktig. Som en liten farbror!
Hemma är han i sitt essä dock - och använder sin "farbror" till att ta hand om de sina. Idag såg han till att Emilia fick lite mat i sig...han bjöd friskt av sin mat för hon verkade ju så hungrig! Med stor inlevelse matade han sin storasyster.
-Den måste komma ut nu...
Som ett brev på posten kom magsjukan naturligtvis till lille Neo också. Han som allra minst av alla behöver ha sådant! Fast han har varit ganska pigg och duktig ändå. Trots att han är sjuk tappar han liksom inte sitt tålamod och sin lite lillgamla personlighet.
Inatt när han kräkts ner sängen för andra gången och hade gurkor och paprika i hela huvudet och öronen - och vi för andra gången duschade honom, borde han ju tycka att det inte var så kul det här.
-"Det här var ju inte så mysigt" sa jag till honom när han ulkat upp hela vällingen i duschen och formligen badade i kräks.
Vilket annat barn som helst hade gråtit och tyckt att det här var för hemskt....men inte "Ferdinand" - dvs Neo...nepp. Han måste undra...
-"Varför är inte det här så mysigt?" sa han samtidigt som han skakade av frossa och illamående
-"För att du har kräks i öronen och en bacill i magen"
-"Varför har jag en bacill i magen?"
-"Den smet in där när vi inte såg den"
-"Den måste komma ut nu...." och så kräktes han en gång till.
Den kom tyvärr inte ut! Ungen har duschat 3 gånger i natt och bytt lakan 4 gånger. Behöver väl inte säga att han inte ätit just nåt idag. Tillsist ville han ha välling, men INTE majsvälling sa han. Den välling han fick stannade kvar så han är väl på bättringsvägen iallafall. Han såg inte så himla pigg ut här ett tag.
-Titta mamma, min Gotlandsbåt!
Flera gånger har jag klivit in i en leksaksaffär och tänkt att nu skall jag köpa en leksak som gör ungen riktigt glad. Letat mellan kilometer av hyllor och tillsist hittat något som jag tror kommer att locka fram riktigt glada ögon. I förbifarten greppar man nåt litet, tex en bil eller nåt, som extra liten sak bara så där. Vad blir ungen gladast av tror ni? Just det - den där lilla "förbifartsleksaken". Så typiskt!
Som när han fick Buzz Lightyear i julklapp. Vi tyckte att vi gjort ett kap och var övertygade om att han skulle bli helt till sig i trasorna. Vet ni vad han sa när han öppnade paketet?
-"Jag gillar Woody jag"....
Woody är den andra figuren i filmen Toy Story - den inte så tuffa lilla gubben. Såklart att Neo gillade den! Det hade jag ju kunnat klura ut med knäna om jag bara låtit bli att låta mig själv svepas iväg av nostalgivågen. Toy Story var ju sååå häftig när mina stora killar var små och de älskade Buzz Lightyear - iallafall Kevin som var Buzz i nästan ett helt år. Men inte Neo alltså - han gillade Woody. För tillfället för Buzz en tynande tillvaro på en hylla i Neos rum.
Idag var jag inne på Hemköp och lyckades få med mig en superenkel båt för 10 kronor. När han fick syn på den blev han förälskad och sa direkt
-"Mamma titta, min Gotlandsbåt!!"....
Jag skall aldrig mer gå in i en leksaksaffär och köpa nåt dyrt....
Liten har blivit lite större....
Om jag tittar i hans journaler så står det att han vägde typ 9,5 kg. För att ge er lite perspektiv kan jag tala om att Mika, som är 10 månader väger 8,5 kg. Han är allt annat än stor den här killen.
Men man ser ändå att det är han - även fast det känns som ljusår mellan de här två bilderna!
Lilla Neo är inte så himla liten längre - egentligen. Vi glömmer det ibland, men folk runt omkring oss glömmer det ännu oftare. Eller misstar sig på hans ålder. De tror att han är kanske 2 år och talar med honom därefter OM han sitter i vagnen - kommer han i någon av rullstolarna så tror de inte att han kan tala alls!
Så fel de har!
Men...vart tog lördagen vägen då?
-"Hur kommer det sig att du gjorde så?"....
...har jag ibland frågat honom och folk har glott på mig och undrat om jag inte är riktigt klok på bussen tex. Nästan så att de vill gå fram och tala om för mig att det INTE är en liten farbror jag har där i vagnen. Bara att le dumt mot dem och fortsätta. Inte så lätt alltid. Men nu har han alltså förstått - med råge! Dessutom vill han vet var allting är - och jag menar verkligen allting...
En konversation på verandan:
-"Du skall gå och lägga dig nu, Neo"
-"Varför"
-"För att det är natt nu"
-"Men..var är natten?"
-"Den är där uppe i himlen"
-"Jaha!!!"...liten paus med ögonen riktade mot sommarhimlen..."är det det där blåa?"
Inte så lätt att förstå för en liten kille att det är natt, fast att det är helt blått nästan. Men han tyckte ändå att det var rätt OK att ha sett natten så han lät sig villigt läggas. Söta lilla gubben!
Tidigare hade han och jag suttit och pratat om sommarlovet.
-"Nu har vi sommarlov, Neo"
-"Varför"
-"Jo för att nu är det sommar och varmt och då skall vi vara lediga tillsammans du och jag"
-"Och Mika"
-"Ja, och Mika"
-"Men mamma, var är sommarlovet?"
-"Det är här och nu"...nu väntade jag bara på att han skulle se ut som en fågelholk, men icke...
En stunds tankepaus...
-"Men, vart tog lördagen vägen då?"
Nicke hade nämligen sagt tidigare att det var lördag (detta var igår) och Neo var ganska nöjd med det för då får man äta godis. En stund var han rädd att sommarlovet liksom suddat ut lördagen - men jag sa att det kunde vara lördag och sommarlov samtidigt. Då blev han lugn igen.
Nu blev det inget godis igår...så vi tog en promenad och köpte det idag istället. Tyckte att han var väl värd några tandtroll...
