En vanlig blogg

Neo är rädd för väldigt många saker. Saker jag kan förstå att han är rädd för men även saker som jag inte förstår hur man kan vara rädd för överhuvudtaget. Kottar är en sådan sak! Ni vet de här små söta svartbruna kottarna som ligger huller om buller på marken. De kan vara ihopfällda och så kan de vara utfällda. Om de är ihopfällda är de OK - då kan han till och med tänkas hålla i en med fingerspetsarna. Riktigt långt ut. Men om de är utfällda får de inte komma i närheten av honom.

När vi har varit ute och gått med tvillingvagnen några gånger och Mika och Neo suttit brevid varandra - då har jag ibland givit Mika en liten kotte att leka med så att hon skall vara lite sysselsatt. Hon gillar inte att åka vagn nämnvärt, och då kan kottar vara bra.

Ni skulle ha sett skräcken i Neos ögon när han insåg att Mika faktiskt tänkte stoppa kotten i munnen! Man äter inte livsfarliga saker! Han skrek högt

-"Nej, Mika! Kasta kotten!"

Hon glodde på honom med kotten i munnen och tuggade på. Efter ett par sekunder ville hon ge Neo möjligheten att smaka och sträcker fram kotten mot honom. Hade han kunnat hoppa ur vagnen hade han gjort det! I stället illvrålade han så mycket att jag fick ta upp honom och lämna vagnen med Mika i och gå iväg en bit. Där satt hon och mumsade på kotten - stirrandes på Neo utan att fatta någonting. Han i sin tur illskrek i min famn för han trodde att hans syster skulle dö. Tillsist fick jag lite lugn på honom och förklarade att Mika gillar kottar och att de inte är ett dugg farliga. Dessutom är de mat till de söta ekorrarna.

Han gick bara med på att sätta sig i vagnen igen om Mika kastade kotten. Det ville hon INTE. Tillsist fick jag bryta loss kotten ur Mikas grepp, sätta ner Neo i vagnen och gå vidare. Enda skillnaden nu var att det inte var Neo som skrek som en tok - utan Mika, som ville ha tillbaka sin kotte. Men vi kunde iallafall gå vidare. Ett par meter senare hittade jag en pinne. Vis av erfarenheten visade jag Neo pinnen för att få en bedömning huruvida den var livsfarlig eller inte. Det var den inte - alltså var den OK att ge till Mikisen. Lugnet lade sig igen för en stund. Phu....det är sådana här promenader man minns. Idag undviker vi kottar i tvillingvagnen. Mika får bara kottar om hon åker enkelvagn. Då går det bra. Även för Neo. Han har fattat att det är bara han som dör av kottar....

Det finns många saker Neo är rädd för. Kottar då som sagt. Maskrosor. Kallt vatten. Djupt vatten. Höga ljud, typ motorcyklar. Fyverkerier. Hundar (det är ju ganska vanligt ändå). Mycket folk. Fåglar som flyger. Höga kanter. Regn....och det var det som hände idag. Regn.

Vi satt ute och åt lunch med några vänner och Neo skulle kunna bli meterolog, för han känner när det blir regn! Kanske för att han är rädd för just regn? Hur som helst sa Neo säker 100 gånger att

-"Nu kommer regnet...."

Då vet ju jag att han känner att det kommer att regna snart och då vill han gå in. Han rabblar det här -"Nu kommer regnet.." som en sorts mantra. Allt han vill höra är ju att han har fel - men det har han tyvärr inte. Bara att säga att  -"Ja, snart kommer det nog lite regn"....eller nåt. Min tanke var att jag skulle hinna ta in honom innan regnet började. Först kom det lite smådroppar. Då kutade jag iväg och tog in lite tvätt som hängde ute. Det gillade inte Neo alls och skrek att jag inte fick. Jag talade om för honom att jag gillar regn men inte tvätten - så jag måste hämta den. Det gick för sig....lite grann. Sen kom regnet!

-"Nu, Neo kommer regnet!" hojtar pappan som är hos oss på lunch i tron att Neo har väntat ihjäl sig på att det skall komma - äntligen, liksom! Som ungen har tjatat om detta regn!

Då gick cirkusen igång.

-"Neeeej!" skrek Neo med panik i ögonen och jag fick rycka tag i ungen och springa in i huset och bädda ner honom i soffan under en filt.

Många av sakerna han är rädd för kan jag ju undvika. Jag behöver inte gå rakt igenom folkmassor. Jag behöver inte stanna och titta på folk som matar duvor. Jag behöver inte stanna och kolla coola motorcyklar som står och gasar för att bräcka varandra. Jag behöver inte heller stanna och hälsa på hundar. Inte heller behöver jag plocka en bukett maskrosor....eller kottar för den delen. Men regn.....det går ju inte att undvika!

Sen kan man undra varför i all världen han är rädd för så himla många saker - konstiga eller inte. Jag har en teori. Vissa saker som han är rädd för kan vilket barn som helst vara rädd för. Men många saker kan synas helt oförklarliga - och det är här min teori kommer in. Neo kan inte fly. Tänk dig själv om du skulle möta någonting du är rädd för - vad gör du? Du väljer att gå bort därifrån - det kan inte Neo. Du kanske blir så rädd att du springer åt andra hållet! Det kan inte Neo. Du kanske blir så rädd att du blir paralyserad och inte kan röra dig ur fläcken! Så där så att hjärnan säger -"Spring! Spring! Spring!" - men ingenting händer. Du känner bara skräcken - den förlamande skräcken och blir helt övertygad om att din sista stund är kommen! Så har Neo det - varje gång han möter någonting han är rädd för! Stort eller litet.

Och inte bara Neo. Jag har vid flera tillfällen talat med föräldrar till barn med funktionshinder. Grava och mindre grava - och de kan alla känna igen det här. Rädsla för konstiga saker - eller sådant som vi vuxna tycker är konstigt iallafall. Rädsla är ju inte rationellt, inte hos någon. Vuxen eller barn - och därför tror jag att det är viktigt att inte försöka få barnet att inse att det är larvigt som är rädd för exempelvis kottar. Jag tror att det handlar om att närma sig långsamt - i barnets takt. Om barnet ständigt får höra att -"Äsch, vad du är larvig!"...då kommer de inte bara att känna sig rädda, de kommer att känna sig dumma också! Då tänker jag att det är bättre att helt enkelt ta bort barnet därifrån, försöka förklara att det inte är så farligt och hoppas på att det går bättre nästa gång, eller nästa, eller nästa....