En vanlig blogg

För 4 år sedan satt jag vid en kuvös på neonatalen och tittade på ett litet knyte - ett 1,4 kg litet knyte. Slangar och maskiner som pep. Apparater som övervakade denna lilla nya, alldeles förtidigt födda kropp. En liten gosse som jag inte visste skulle klara sig. Långt svart hår täckte hans huvud. Kroppen var luden av fjun som fullgångna barn inte har.

Han var så liten så liten och där satt jag med tårarna rinnandes över kinderna medan jag tyst nynnade "vem kan segla för utan vind". Min hand lätt vilandes på hans lilla kropp. Inte för hårt, så att han fortsatte andas. Täckte nästan hela honom. Den enda kontakt vi kunde ha. Hur jag undrade hur hans liv skulle bli - om han nu fick ha sitt liv kvar...om jag skulle få behålla honom.

Jag fick behålla honom! Igår fyllde han 4 år...



Enligt herrns egen önskan serverades daimtårta med ljus.

Hittills har hans liv varit toppen. Iallafall i jämförelse med vad vi fick för prognos. Jag värdesätter varenda dag sedan han kom in i mitt liv. Utan honom hade jag inte haft den kunskap och erfarenhet han givit mig. Han är Mitt Barn - min hjärtesorg och stolthet.

Neo blåste själv ut ljusen och sedan ville han öppna det stora blå paketet. Önskelistan såg ut enligt följande - i prioriteringsordning

1. Bilbana
2. Barbiebil (!)
3. Barbieslott (!)

Tittade faktiskt efter en Barbiebil, men hittade ingen. Helt slut i hyllan. Slottet jag hittade var lika stort som Neo och han skulle aldrig nå alla dörrar och fönster. Det är dem han är ute efter! Öppna och stänga, gubbar som går in och ut. Istället letade jag efter en bilbana som:

- inte faller isär när en lillasyster drar i den
- bilarna inte kan ramla av ifrån
- inte går så himla fort att man inte ser bilen
- är lätt att bygga ihop
- är lätt att ta isär
- går att variera hur som helst
- inte upptar en massa yta ihoppackad
- inte är så invecklad att det tar en vecka att lista ut hur den funkar

Tror ni att det gick att hitta??? Jajamensan! Flexitrax - jordens bästa uppfinning för barn som vill köra bilbana men som inte kan kuta runt och hämta bilar som ramlar av osv. Dessutom var den Mika-säker. Hon kan inte pajja den - bara sätta sig på den så att bilen inte kommer fram. Den uppfyller varenda ovanstående krav.

Bilen kan dessutom åka antingen av sig själv eller styras av en liten kontroll. När jag packar ihop den ryms den i en inte alltför stor låda. Eller påse om jag så önskar. Ursmart! Här är den.



Mobilbild igen, men det får duga. Hittar inte kameran. Hur som haver kan man bygga loopar om man vill, backar, eller inga backar. Den kan vara låååång, eller jättekort. Med tunnel eller utan. Dessutom går den att komplettera med en miljard prylar som inte kostar skjortan. Som grädde på moset var den inte ens speciellt dyr.

Neo älskar sin bilbana och jag måste säga att det gör ta mig sjutton jag också! Grattis på 4 års dagen Mitt Barn!

Det här blir ett långt inlägg. Bäst att jag varnar redan nu. Skriver ganska långt vanligtvis så jag tror ni fattar att jag verkligen menar långt när jag säger långt. Då kör vi...

Jul och jag är inte så kompatibelt. Kan inte påminna mig att jag någonsin längtat efter julen. Den är liksom så hysterisk. Så mycket för mycket på något sätt. Visst, jag har julgran och ljusstakar. Kanske en och annan stjärna, men mest för inrednings skull på något sätt. Julkort är en ytterligare en sak jag inte är så bra på. Folk skickar mig julkort och jag blir lika förvånad varje år hur många som faktiskt minns mig! Själv skickar jag ett sms - kanske på sin höjd. Måste tacka för att ni som skickar julhälsningar till mig envist fortsätter, för jag blir ju glad även om ni inte vet om det! Tack tack.

Fast jag har ju insett att jag måste låta mina barn få välja om de vill gilla julen eller inte. Så de får vara tomtar och kolla på julkalendern, baka pepparkakor och så vidare. Ja, det har ni ju sett redan - småtomtarna. Förra året var vi till och med på Tomteland i Gesunda. DET var en riktigt cool sak! När vi kom in till Tomten fick han syn på Neo i sin rullstol. Då ställer Tomten sig helt sonika upp och stövlar fram till Neo genom barnaskaran. Med värsta tomterösten mullrar han

-"Men där är du ju! Som jag har väntat på dig!"....

Neo höll på att smälla av och själv höll jag på att börja gråta. Av att se Neos lycka och av att det finns människor som på riktigt gör allt för att göra barn glada. ALLA barn - med eller utan rullstol! Där och då trodde jag också på Tomten! Vaddå trodde förresten - Neo tror inte på Tomten...han VET att Tomten finns! Han har ju till och med suttit i hans knä och pratat med honom. Alltså gillar Neo julen.

Hans jul började dessutom fantastikt bra för hans del. I brevlådan låg ett kuvert till honom med ett julkort i - från Maja på dagis. Han blev så glad, så glad! Bums bestämde han att han också måste fixa ett julkort till henne. Jag fick snabbt som en kobra kuta till affären och fixa ett julkort. Tillsammans skrev vi det och sedan tog vi snowracern över till Maja med kortet. Det var en mycket glad och stolt liten herre som höll hårt i ratten både på dit- och hemvägen.



Det här är kortet han fick av Maja.

På kvällen somnade han bums - för det vet ju alla att Tomten kommer bara när alla barn sover! Lägger klapparna under granen så man kan se dem när man vaknar på julaftonen. Bäst att somna snabbt som attan.

Det första han sa när han vaknade på julaftonsmorgon var att han ville ha skjorta och slips! Man ska vara snygg på julafton. Med stor förväntan såg han att Tomten faktiskt varit här. I sin skjorta och slips började han öppna sin första julklapp när det var dags. Mika var mest intresserad av pappret...så klart...



När han insåg att Tomten faktiskt kommit med exakt det han ville ha - tåget "James" från Thomas och hans vänner - blev han så ivrig att han höll på att falla i golvet från sittande ställning! Det är inte så lätt att öppna paket med en vänsterhand som inte vill göra som man själv vill...men skam den som ger sig. Han kämpade på och fick tillsist upp paketet...sen föll han!



Vi fick snabbt bygga upp en tågbana som "James" kunde tuffa runt på. Såklart hade Tomten fixat ett sådan som åker av sig självt. Mycket bra uppfinning om man inte kan putta runt tåget av egen kraft.

Mika fick en liten batteridriven katt. Ni vet en sådan som går och låter och viftar på svansen. Det är nog den dummaste julklapp jag köpt i hela mitt liv! Den som har gjort det där jamandet måste vara halvdöv. Vilken jäkla volym! Dessutom måste samma människa bara ha träffat ledsna katter - det första Neo sa när han hörde den var

-"Den kissen måste känna sig ensam".....

Jag kan inte annat än hålla med. Så nu har vi ett tåg som tuffar runt - det låter också. En ensam katt för halvdöva - eller så blir man halvdöv. Radion på en volym för halvdöva - för annars hör man inte jullåtarna i och med att allt annat låter så förbaskat mycket. Två bilar ur "Postis Per" (Arthurs polisbil och Teds lastbil) som naturligtvis också spelar musik för halvdöva - ytterligare två helt galna julklappar.....ja, ni fattar. Till saken hör att jag avskyr ljud. Höga ljud. Massa jobbiga ljud samtidigt. Måste skylla på tillfällig sinnesförvirring eller något när jag inhandlade dessa ljudleksaker! Främst katten. Eller förlåt - jäkla Tomten som tog hit dem! JAG är ju oskyldig. Ska ringa Tomten och ta ett snack med honom....

Hur som helst gillade Mika den ensama kissen.



På eftermiddagen dundrade två tonårsgrabbar in och undrade när julklapparna skulle delas ut. De hade varit med sin pappa på förmiddagen. Efter att vi klämt i oss lite sill, lax och skinka, kanske en och annan köttbulle också, var det dags för lite klapputdelning igen. Den här gången var det saker som INTE lät. Typ Playdough. Mycket kul, tyckte Neo. Mycket GOTT, tyckte Mika! Urk...

Nu sitter jag här i tystnaden. Grabbarna är putsväck igen. Mormor som hjälpt mig hela helgen är också borta. Åkte hem. Orkade väl inte mer. Barnen sover och leksakerna är avstängda. Klockan är lite över 21.00 och jag är helt slut. Vilken jäkla tur att det bara är jul 1 gång per år!

Kanske bestämmer jag mig för att montera ur batterierna ur kattskrället imorgon. Vi får se vad som låter värst - katten eller Mika - när kissen inte funkar längre....tål att tänkas på.

God Jul på er och Godnatt!

Alltså, ni skall vara glada att ni inte kan höra ljudet till den här bilden! Kvalitén på den framförda "musiken" - som förövrigt var "Blinka lilla stjärna där" av sången att döma - var ungefär lika bra som kvalitén på bilden. Faktiskt lite värre. Men det var roligt! Tyckte barnen...

Båda kastade sig lustfyllt över pianot och spelade för kung och fosterland. Den fortfarande lutande granen skymtar i bakgrunden. Inte utan att det är lite julstämning över det hela. Vi får öva in en ny text som det är lite mer jul i. Musiken är inget att göra något åt - den låter lika oavsett vilken text det är till...

Ur högtalarna dånar Andrea Boccelis "Con te partiro" på högsta volym. Mitt på golvet står jag med ett barn på varje arm. Vi dansar tillsammans till den fina musiken. Mika skjunger för full hals i varierad tonart. Lilla gumman som vill vara som sin bror och så nära honom som möjligt. Hon är aldrig så lycklig som när hon får krama honom. Och sjunga med honom gör henne extra kärleksfull. Hon sjunger med glitter i ögonen. I mitt andra öra, på den sida jag har Neo, sjungs det också för fullt. Enda skillnaden är att han faktiskt kan texten här och var!

Med full hals sjunger han

-"Con te partirooooo"....

Övriga rader använder han en egen variant av italienska. Han är 4 år och älskar Bocceli. Mitt hjärta fylls till bredden av stolthet och han - han har inga betänkligheter om hur det låter. Med liv och lust sjunger han med i denna svåra låt och han bara njuter!

Njuter av dansen, närheten och musiken och mitt hjärta svämmar över av kärlek!

Mitt Barn - du är helt obetalbar. Måtte du få behålla din fina personlighet. Sådana här minnen bevarar jag i djupet av mitt innersta. I finskåpet som jag ibland behöver öppna för att finna något som gör mig lycklig - uppriktigt lycklig!

I mångt och mycket ser jag mig själv i Mika. Hon är väldigt lik mig - både till sätt och utseende. Till utseende främst som liten - turligt nog! Vi kommer att ha stora duster i framtiden den bruttan och jag. Det känner jag på mig. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser framtiden an med den dottern. Huvvaligen.

Förhoppningsvis blir hon bättre än vad jag är på att laga mat iallafall. Tusan vet vem hon skall lära sig av bara. Jag är ju helt usel i köket som bekant. Vi kan väl säga som så att hittills är det iallafall ingen som berömt mig för min matlagning direkt. Men jag tror inte att Mika är så nogräknad. Iallafall inte om man kollar på den här bilden. Det är kyckling med ris och sås - lagat av mig....iallafall en som tycker att det är gott!



Vi får fila lite på bordsskicket tror jag...

De allra flesta människor jag känner längtar efter snön. Jag kan också längta efter snö, men mest för att det är fint att titta på och att man kan åka pulka och skidor etc.

I alla övrig mening hatar jag snö! Som vanligt har de inte plogat i vårt område. Alla områden runt omkring är plogade. Varför ända in i .... är inte vårt område plogat?

Wall-E har inga vinterdäck! Jag fick putta upp ungen i 80 kg elrulle för backen imorse. Det gör mig helt galen! Varför kan de inte ploga de förbannade gångvägarna? Ursäkta språket, men jag blir verkligen galen! Vet ni hur lätt det är att putta en 80 kg rullstol upp för en backe samtidigt som du släpar på en barnvagn? Inte lätt kan jag meddela.

Hur svårt kan det vara att ploga här hos oss när alla andra vägar är plogade? Är det någon där ute som vill ha någon strypt idag av ren handkraft så ring mig - jag ställer upp direkt.

Mika gillade snö iallafall. Här fick hon gå lite och för första gången bekanta sig med det vita, kalla, roliga på marken. Trots att den här gångvägen var plogad (efter att vi gått där med Wall-E) ville hon promt gå i den djupare snön. Inte helt lätt då snön var djupare än hon kunde lyfta benen.

Blöta vantar, kalla fötter och en glad unge. Hon gillar iallafall snö...

Idag kom de årliga fotona från dagis. Han har blivit så himla stor killen. Just här är den suddig men originalet är helt skarpt. Precis som motivet!

Alltså...om man har en liten "Klåfingra" - dvs bäbis - så är det ingen toppenidé att ha en riktig gran. Varför? Jo, för då kommer man garanterat att få torka vatten från den välta granen ett antal gånger innan man blir helt jäkla galen och kastar ut granhelsiket med kulor och allt genom fönstret!

Det är ju inte riktigt lika mysig med en fejkad gran, det håller jag med om. Fast jag har ändå en gnutta självbevarelsedrift kvar och på grund av den bar jag idag in en plastgran!

Mika gjorde stora ögon och undrade vad det för för grönt trassligt som låg i lådan. Neo satt på golvet och ylade att

-"Äntligen har julen kommit!"

Han struntade fullkomligt i att granen inte var riktig. Klåfingran började genast fippla med lamporna när de kom på plats.

Japp, jag har redan klätt granen.

Tänkte som så att vi skall ha lite "gran-inskolning". Det är inte granen som skall vänja sig vid Klåfingran - dvs Mika - utan det är Klåfingran som skall vänja sig vid granen! Därför plockade jag upp den redan nu. Då kommer hon att tröttna på den om ca 1 vecka och lagom till jul är den helt ointressant. Typ.

Neo hjälpte mig att klä den. Han gav mig kulor och talade om var de skulle hänga. När den var klar sa han

-"Åh, vad den är vacker!"

Vad tycker ni själva? Håller ni inte med?? Ja, jag vet att den lutar men det bara gick inte att få till....



Nåja, det blir nog jul i år iallafall - trots den "vackra" granen....eller kanske till och med tack vare den!

Mina mysproppar! Fler ord än så är överflödiga...