-Titta, pappa...en Jeep!
Nu är vi hemma från den lilla korta semesterresan - och i hjärtat är jag både glad och ledsen. Vi börjar med det glada.
Kolmården är ett superställe för barn - och ganska nära ett toppenställe för barn i rullstol! Speciellt i elrullstol då. Det finns ramper överallt, men han kunde inte komma in i Vargens hus som fanns i Bamses Värld. Inte heller kunde vi ta in rullstolen i safaribussen som de grävt ned mitt i tigerområdet så att vi stod 20 cm från dem (skyddade av gallren i bussen). Linbanan var heller inget man fick in en elrullstol i - fanns faktiskt ingen ramp upp till den en gång. Men det var väl också allt. Annars kunde han göra precis allting! Det andra gjorde han också, fast då bar vi honom.
Vi har kollat delfinshow, sett sälarna, varit nära tigrarna, åkt en liten berg-och-dalbana som heter Delfinexpressen, klappat getter och grisar, lekt hysteriskt i hotellets lekrum, sagt godmorgon till djuren och kramat Lille Skutt och Bamse!
Att träffa Lille Skutt och Bamse smällde ganska högt, som ni ser. Jag tänkte att han skulle få välja en t-shirt i Bamsebutiken som ett minne från mötet, men när han väl skulle välja ville han ha en tröja med Vargen på och det fanns inte! Va?! Ingen Varg? Pfft - då ville han inte ha någon tröja!
Andra dagen började vi med att hänga med på en aktivitet som heter "Godmorgon djuren". Då följer man med djurskötarna och släpper ut djuren på savannen tidigt på morgonen. Där satt vi i sommarmorgonens ljus och såg glada antiloper och zebror och andra fina djur studsa ut ur sina stall - ut till sin imaginära frihet på den konstgjorda savannen. Och fast att vi (iallafall jag) visste att det är fusk på något sätt så var det ändå ganska mäktigt.
Eller vad säger ni om att möta den här killen en mörk kväll på gräsmattan?
Hur stor som helst! Det syns inte på bilden men den är väldigt respektingivande - urrr!
Kvällen innan var vi nere i den här safaribussen de grävt ner mitt i tigrarnas hägn. De är också respektingviande kan jag meddela. Neo har en liten annan uppfattning om vad det är som är spännande dock! När vi står där i bussen och tigrarna stryker runt oss och slickar sig om munnen och tittar intresserat på Mika - den minsta människovalpen - den springer säkert långsamt så den spanar vi in typ! DÅ får han syn på det som HAN tycker är skitspännande...
-"Titta, pappa....en Jeep!"...
Javisst, där fanns en Jeep i tigrarnas hage för att det hela skulle vara lite safariartat. Där står vi, omringade av blödtörstiga bestar och ungen blir till sig av en Jeep! Men, rätt vad det var så morrade de till lite och då ville han ner i gången som gick till bussen och gömma sig lite. Sedan upp igen för att kolla Jeepen och sedan ner....upp och ner....ja, ni fattar.
Efter två dagar på Kolmården och en natt på Vildmarkshotellet var det dags att rulla vidare till Astrid Lindgrens Värld. I en kombination av taskig avståndsuppfattning och fullbokade hotell hamnade vi i Jönköping! Ja, jag vet - det är 12 mil till Vimmerby men det funkar. Hotellet var toppenfint. Men det är nu vi kommer till det ledsna i hjärtat.
För det första hade jag kunnat fatta att det skulle vara smockfullt med folk, eftersom det inte gick att boka hotell närmare än 12 mil bort. Men mammahjärnan tog inte emot det meddelandet utan bokade glatt Jönköping plus en dagsbiljett till "Pippiland". Ett tag umgicks jag med tanken på en tvådagarsbiljett. Fy tusingen vad glad jag är idag att Nicke sa att EN dag nog skulle räcka efter två dagar på Kolmården.
Vi kommer in till det här stället, som säger sig vara handikappsanpassat, och möts av ett hav med folk till att börja med. Neos hatläge! Det har i och för sig inget att göra med tillgängligheten. Men vi rullar ändå in där med Wall-E. Det visar sig att det handikappsvänliga består av att han kan köra upp på trottoarerna via små asfaltskilar, han kan köra på alla vägar och stigar men han kan inte komma in i ett enda av de fina husen. Jo, han kommer in i Nils Karlssons Pysslings hus med de stora möblerna, men ingenting annat. Han kan inte leka i lekparkerna, för allting är för små barn = ingen vuxen kan klättra upp med sitt barn där eller komma in i smala roliga gångarna. Han kan alltså bara titta på attraktionerna men inte komma in i dem. I Körsbärsdalen (Bröderna Lejonhjärta) mötte vi ändå en vakt som spelade stygg och avkrävde Neo ett lösenord, så att han iallafall kände sig lite med i leken. Annars gick det ut på att titta på andra barn som lekte.
Sedan kan man undra om folk är helt pantade eller hur det står till där uppe egentligen. Här kommer det en liten kille i en illgul elrullstol. Ja, vi fattar att han syns. Jo, vi förstår att man kanske tittar lite extra. Allt det är OK. Eller iallafall lite OK att man tittar till men att glo är inte OK. Att stanna mitt framför honom - stor som liten och stirra - det är inte OK. Såklart att folk undrar vad det är som hänt. Barn frågar iallafall - sina föräldrar - och det är dessa föräldrar jag alvarligt skulle vilja ha undersökta! Vet inte hur många barn som sa -"Titta, mamma, vad är det där?" och pekade på Wall-E. Ni skulle bli förvånade om ni hört en del av svaren! De flesta svarade goddag yxskaft typ
-"Ja, oj vilken fin ryggsäck han har"
eller
-"Han har en röd tröja, precis som du!"
eller
-"Vaddå förnåt?"
eller
-"Det är Emils hus lilla gubben"...med följden..."Nej, jag menar den där!" och ett ivrigt pekande finger mot Wall-E med Neo i.
eller helt sonika
-"Jag ser ingenting"
Va!? Vaddå ingenting? Har de inte stake nog att inför våra öron och ögon förklara för sina barn att den pojken kan inte gå så han åker rullstol som han kan köra själv istället. I det läget tycker jag inte att det är Neo som är handikappad - det är dessa föräldrar som så totalt saknar respekt för både sina egna barn och för Neo och låtsas som att han inte finns eller syns, fast att han åker omkring i en knallgul, superliten, ganska intressefångande och väldigt synlig liten elrullstol. Till sina barn signalerar de att man inte skall "se" dessa barn och till Neo signalerar de att han inte syns. Och till mig signalerar de bara sin totala inskränkthet och inkompetens att acceptera och hantera det som är annorlunda. Av sådant blir jag ledsen i hjärtat. Skitledsen....
Om vi frågar Neo vad som var roligast på den här lilla semestern svarar han
-"Delfintåget. Jag struntade i att bli skiträdd!"
Det är bra, lilla gubben. Om du struntar i att bli skiträdd struntar jag i att bli skitledsen....
Kolmården är ett superställe för barn - och ganska nära ett toppenställe för barn i rullstol! Speciellt i elrullstol då. Det finns ramper överallt, men han kunde inte komma in i Vargens hus som fanns i Bamses Värld. Inte heller kunde vi ta in rullstolen i safaribussen som de grävt ned mitt i tigerområdet så att vi stod 20 cm från dem (skyddade av gallren i bussen). Linbanan var heller inget man fick in en elrullstol i - fanns faktiskt ingen ramp upp till den en gång. Men det var väl också allt. Annars kunde han göra precis allting! Det andra gjorde han också, fast då bar vi honom.
Vi har kollat delfinshow, sett sälarna, varit nära tigrarna, åkt en liten berg-och-dalbana som heter Delfinexpressen, klappat getter och grisar, lekt hysteriskt i hotellets lekrum, sagt godmorgon till djuren och kramat Lille Skutt och Bamse!
Att träffa Lille Skutt och Bamse smällde ganska högt, som ni ser. Jag tänkte att han skulle få välja en t-shirt i Bamsebutiken som ett minne från mötet, men när han väl skulle välja ville han ha en tröja med Vargen på och det fanns inte! Va?! Ingen Varg? Pfft - då ville han inte ha någon tröja!
Andra dagen började vi med att hänga med på en aktivitet som heter "Godmorgon djuren". Då följer man med djurskötarna och släpper ut djuren på savannen tidigt på morgonen. Där satt vi i sommarmorgonens ljus och såg glada antiloper och zebror och andra fina djur studsa ut ur sina stall - ut till sin imaginära frihet på den konstgjorda savannen. Och fast att vi (iallafall jag) visste att det är fusk på något sätt så var det ändå ganska mäktigt.
Eller vad säger ni om att möta den här killen en mörk kväll på gräsmattan?
Hur stor som helst! Det syns inte på bilden men den är väldigt respektingivande - urrr!
Kvällen innan var vi nere i den här safaribussen de grävt ner mitt i tigrarnas hägn. De är också respektingviande kan jag meddela. Neo har en liten annan uppfattning om vad det är som är spännande dock! När vi står där i bussen och tigrarna stryker runt oss och slickar sig om munnen och tittar intresserat på Mika - den minsta människovalpen - den springer säkert långsamt så den spanar vi in typ! DÅ får han syn på det som HAN tycker är skitspännande...
-"Titta, pappa....en Jeep!"...
Javisst, där fanns en Jeep i tigrarnas hage för att det hela skulle vara lite safariartat. Där står vi, omringade av blödtörstiga bestar och ungen blir till sig av en Jeep! Men, rätt vad det var så morrade de till lite och då ville han ner i gången som gick till bussen och gömma sig lite. Sedan upp igen för att kolla Jeepen och sedan ner....upp och ner....ja, ni fattar.
Efter två dagar på Kolmården och en natt på Vildmarkshotellet var det dags att rulla vidare till Astrid Lindgrens Värld. I en kombination av taskig avståndsuppfattning och fullbokade hotell hamnade vi i Jönköping! Ja, jag vet - det är 12 mil till Vimmerby men det funkar. Hotellet var toppenfint. Men det är nu vi kommer till det ledsna i hjärtat.
För det första hade jag kunnat fatta att det skulle vara smockfullt med folk, eftersom det inte gick att boka hotell närmare än 12 mil bort. Men mammahjärnan tog inte emot det meddelandet utan bokade glatt Jönköping plus en dagsbiljett till "Pippiland". Ett tag umgicks jag med tanken på en tvådagarsbiljett. Fy tusingen vad glad jag är idag att Nicke sa att EN dag nog skulle räcka efter två dagar på Kolmården.
Vi kommer in till det här stället, som säger sig vara handikappsanpassat, och möts av ett hav med folk till att börja med. Neos hatläge! Det har i och för sig inget att göra med tillgängligheten. Men vi rullar ändå in där med Wall-E. Det visar sig att det handikappsvänliga består av att han kan köra upp på trottoarerna via små asfaltskilar, han kan köra på alla vägar och stigar men han kan inte komma in i ett enda av de fina husen. Jo, han kommer in i Nils Karlssons Pysslings hus med de stora möblerna, men ingenting annat. Han kan inte leka i lekparkerna, för allting är för små barn = ingen vuxen kan klättra upp med sitt barn där eller komma in i smala roliga gångarna. Han kan alltså bara titta på attraktionerna men inte komma in i dem. I Körsbärsdalen (Bröderna Lejonhjärta) mötte vi ändå en vakt som spelade stygg och avkrävde Neo ett lösenord, så att han iallafall kände sig lite med i leken. Annars gick det ut på att titta på andra barn som lekte.
Sedan kan man undra om folk är helt pantade eller hur det står till där uppe egentligen. Här kommer det en liten kille i en illgul elrullstol. Ja, vi fattar att han syns. Jo, vi förstår att man kanske tittar lite extra. Allt det är OK. Eller iallafall lite OK att man tittar till men att glo är inte OK. Att stanna mitt framför honom - stor som liten och stirra - det är inte OK. Såklart att folk undrar vad det är som hänt. Barn frågar iallafall - sina föräldrar - och det är dessa föräldrar jag alvarligt skulle vilja ha undersökta! Vet inte hur många barn som sa -"Titta, mamma, vad är det där?" och pekade på Wall-E. Ni skulle bli förvånade om ni hört en del av svaren! De flesta svarade goddag yxskaft typ
-"Ja, oj vilken fin ryggsäck han har"
eller
-"Han har en röd tröja, precis som du!"
eller
-"Vaddå förnåt?"
eller
-"Det är Emils hus lilla gubben"...med följden..."Nej, jag menar den där!" och ett ivrigt pekande finger mot Wall-E med Neo i.
eller helt sonika
-"Jag ser ingenting"
Va!? Vaddå ingenting? Har de inte stake nog att inför våra öron och ögon förklara för sina barn att den pojken kan inte gå så han åker rullstol som han kan köra själv istället. I det läget tycker jag inte att det är Neo som är handikappad - det är dessa föräldrar som så totalt saknar respekt för både sina egna barn och för Neo och låtsas som att han inte finns eller syns, fast att han åker omkring i en knallgul, superliten, ganska intressefångande och väldigt synlig liten elrullstol. Till sina barn signalerar de att man inte skall "se" dessa barn och till Neo signalerar de att han inte syns. Och till mig signalerar de bara sin totala inskränkthet och inkompetens att acceptera och hantera det som är annorlunda. Av sådant blir jag ledsen i hjärtat. Skitledsen....
Om vi frågar Neo vad som var roligast på den här lilla semestern svarar han
-"Delfintåget. Jag struntade i att bli skiträdd!"
Det är bra, lilla gubben. Om du struntar i att bli skiträdd struntar jag i att bli skitledsen....
Kommentarer
Postat av: Emilia
Fyfan för idioterna, åh va arg jag blir. Lilla plutten... Var det som på junibacken eller mindre? Jag skulle varit med!
Nu saknar jag Neo, pussa honom från mig!
Postat av: Mie
Emilia - ja, precis. Ärthjärnor! Nej, det var stora hus nästan överallt. I den Lilla Lilla staden var det pyttigt men allt annat var liksom vanligt. Inte pyttigt som på Junibacken. Han får bli pussad imorgon. Sover som en berusad stock. Jobbigt att vara på smester....
Postat av: A
Tur att inte jag var med, hade blivit GALEN!!!! Saknar min lilla prins, min lilla solstråle!!!!
Kramar
Postat av: Mie
A - jag blev galen, men det är svårt att spöa en hel jäkla park med idioter så jag lät bli. Vi stack därifrån istället och konstaterade att vi inte behöver åka tillbaka ens om någon betalar oss. Och idioter lär vi träffa överallt. Skall jag spöa alla lär jag ha en del jobb framför mig.
Postat av: marie
haha han bara för goo neo<3
fy fasen vilka människor de finns. Barnen har inte dessa fördomar från första början barn är ärliga de är i vissa fall föräldrar och folk omkring som lär dom dessa fördomar och knónstigheter. usch jag blir såå förbannad när jag läser detta!!
Trackback
