En nästan aldrig använd fot
Jag betraktar dig där Du inte ser mig
I smyg tittar jag på Dig när Du tror jag inte ser
Du sitter mitt på golvet
Testar Dina små ben
Benen som inte lyder Dig
Benen som inte kan springa över gräset
Du tar i den ena foten
Drar den till Dig
Betraktar den stilla och klappar den
En stunds stilla funderingar på golvet
Du byter till nästa lilla rosa fot
En nästan aldrig använd fot
Vad undrar Du, Mitt Barn
Varför Dina ben inte bär Dig
Varför Dina fötter är så stilla
När Du frågar skall jag svara om jag kan
Mitt lilla Barn...
Vad jag önskar jag kunde läsa Dina tankar
Vad jag önskar jag kunde laga Dina ben
Men jag kan bara betrakta Dig i smyg
I smyg, när jag tror att Du inte ser
I smyg tittar jag på Dig när Du tror jag inte ser
Du sitter mitt på golvet
Testar Dina små ben
Benen som inte lyder Dig
Benen som inte kan springa över gräset
Du tar i den ena foten
Drar den till Dig
Betraktar den stilla och klappar den
En stunds stilla funderingar på golvet
Du byter till nästa lilla rosa fot
En nästan aldrig använd fot
Vad undrar Du, Mitt Barn
Varför Dina ben inte bär Dig
Varför Dina fötter är så stilla
När Du frågar skall jag svara om jag kan
Mitt lilla Barn...
Vad jag önskar jag kunde läsa Dina tankar
Vad jag önskar jag kunde laga Dina ben
Men jag kan bara betrakta Dig i smyg
I smyg, när jag tror att Du inte ser
-Nej, jag blir blöt då!!!
Idag blir det inte så många bokstäver - det är för varmt - trots att solen snart är på väg ner. 24 grader klockan 20.30 - precis som när man är utomlands. Semesterkänslan har infunnit sig! Jag tänker INTE gnälla över att det är för varmt. Det här har jag väntat på länge....
Emilia kom över och "badade" med Neo - även fast det bara är Neo som får plats i själva poolen! De roade sig med att spruta vatten på varandra med småankorna. I ärlighetens namn var det nog mest Emilia som fick vatten på sig. När hon någon gång lyckades sno åt sig ankan och spruta på Neo, ylade han
-"Nej, jag blir blöt då!!!"...
Tror att han missat någon lektion om vad som händer när man badar....
När det är så här varmt blir man så himla trött - både liten och stor. Det är som att allt det varma suger musten ur en på något sätt. Det spelar ingen roll hur mycket dricka man häller i - det trötta tar ändå överhanden tillsist. Man blir så där härligt "semestersåsig". Då är det ganska skönt att få sjunka ner i en stol i skuggan under parasollet med en mysig napp, hatten på huvudet och en schysst Bamsetidning! DET är sommarlov det...
Emilia kom över och "badade" med Neo - även fast det bara är Neo som får plats i själva poolen! De roade sig med att spruta vatten på varandra med småankorna. I ärlighetens namn var det nog mest Emilia som fick vatten på sig. När hon någon gång lyckades sno åt sig ankan och spruta på Neo, ylade han
-"Nej, jag blir blöt då!!!"...
Tror att han missat någon lektion om vad som händer när man badar....
När det är så här varmt blir man så himla trött - både liten och stor. Det är som att allt det varma suger musten ur en på något sätt. Det spelar ingen roll hur mycket dricka man häller i - det trötta tar ändå överhanden tillsist. Man blir så där härligt "semestersåsig". Då är det ganska skönt att få sjunka ner i en stol i skuggan under parasollet med en mysig napp, hatten på huvudet och en schysst Bamsetidning! DET är sommarlov det...
Men...vart tog lördagen vägen då?
Neo är nu inne i "varför-perioden". Ingenting kan passera utan ett "varför" - och alla svar begrundas och registreras på hårddisken. Bara fram tills för ca en månad sedan förstod han inte betydelsen av ordet "varför". Jag har försökt förklara det för honom men hur gör man det så att en liten kille kan förstå?
-"Hur kommer det sig att du gjorde så?"....
...har jag ibland frågat honom och folk har glott på mig och undrat om jag inte är riktigt klok på bussen tex. Nästan så att de vill gå fram och tala om för mig att det INTE är en liten farbror jag har där i vagnen. Bara att le dumt mot dem och fortsätta. Inte så lätt alltid. Men nu har han alltså förstått - med råge! Dessutom vill han vet var allting är - och jag menar verkligen allting...
En konversation på verandan:
-"Du skall gå och lägga dig nu, Neo"
-"Varför"
-"För att det är natt nu"
-"Men..var är natten?"
-"Den är där uppe i himlen"
-"Jaha!!!"...liten paus med ögonen riktade mot sommarhimlen..."är det det där blåa?"
Inte så lätt att förstå för en liten kille att det är natt, fast att det är helt blått nästan. Men han tyckte ändå att det var rätt OK att ha sett natten så han lät sig villigt läggas. Söta lilla gubben!
Tidigare hade han och jag suttit och pratat om sommarlovet.
-"Nu har vi sommarlov, Neo"
-"Varför"
-"Jo för att nu är det sommar och varmt och då skall vi vara lediga tillsammans du och jag"
-"Och Mika"
-"Ja, och Mika"
-"Men mamma, var är sommarlovet?"
-"Det är här och nu"...nu väntade jag bara på att han skulle se ut som en fågelholk, men icke...
En stunds tankepaus...
-"Men, vart tog lördagen vägen då?"
Nicke hade nämligen sagt tidigare att det var lördag (detta var igår) och Neo var ganska nöjd med det för då får man äta godis. En stund var han rädd att sommarlovet liksom suddat ut lördagen - men jag sa att det kunde vara lördag och sommarlov samtidigt. Då blev han lugn igen.
Nu blev det inget godis igår...så vi tog en promenad och köpte det idag istället. Tyckte att han var väl värd några tandtroll...
-"Hur kommer det sig att du gjorde så?"....
...har jag ibland frågat honom och folk har glott på mig och undrat om jag inte är riktigt klok på bussen tex. Nästan så att de vill gå fram och tala om för mig att det INTE är en liten farbror jag har där i vagnen. Bara att le dumt mot dem och fortsätta. Inte så lätt alltid. Men nu har han alltså förstått - med råge! Dessutom vill han vet var allting är - och jag menar verkligen allting...
En konversation på verandan:
-"Du skall gå och lägga dig nu, Neo"
-"Varför"
-"För att det är natt nu"
-"Men..var är natten?"
-"Den är där uppe i himlen"
-"Jaha!!!"...liten paus med ögonen riktade mot sommarhimlen..."är det det där blåa?"
Inte så lätt att förstå för en liten kille att det är natt, fast att det är helt blått nästan. Men han tyckte ändå att det var rätt OK att ha sett natten så han lät sig villigt läggas. Söta lilla gubben!
Tidigare hade han och jag suttit och pratat om sommarlovet.
-"Nu har vi sommarlov, Neo"
-"Varför"
-"Jo för att nu är det sommar och varmt och då skall vi vara lediga tillsammans du och jag"
-"Och Mika"
-"Ja, och Mika"
-"Men mamma, var är sommarlovet?"
-"Det är här och nu"...nu väntade jag bara på att han skulle se ut som en fågelholk, men icke...
En stunds tankepaus...
-"Men, vart tog lördagen vägen då?"
Nicke hade nämligen sagt tidigare att det var lördag (detta var igår) och Neo var ganska nöjd med det för då får man äta godis. En stund var han rädd att sommarlovet liksom suddat ut lördagen - men jag sa att det kunde vara lördag och sommarlov samtidigt. Då blev han lugn igen.
Nu blev det inget godis igår...så vi tog en promenad och köpte det idag istället. Tyckte att han var väl värd några tandtroll...
- Mera, pappa....mera...
Stackars Mika har lyckats med konststycket att ha 40 graders feber och en rejäl förkylning mitt i sommarhettan! Har väl varit med om lämpligare tider att ha sjuka barn på. Hon hänger mig mest i benen och vill inte äta - bara ha välling och sova. Alltså kommer vi ingenstans, fast det gör ingenting. Vi har det mysigt hemma.
Idag tog vi ut den "stora" poolen igen. Fram med slangen och tanka i vatten. Jag tror ta mig tusan att vattnet kom direkt från Grönland eller nåt! Det var så inihoppsan iskallt att det inte gick att stoppa ner barn i. Jag fick koka vatten i både kastruller och vattenkokaren för att fixa temperaturen. Neo satt snällt och väntade på att det skulle bli badbart.
Sedan satt han i poolen och funderade över livet lite....badade i godan ro i skuggan och tyckte att det var skönt med sommarlov - OCH varm sol...
Han satt säkert i badet över 1 timme och plaskade med ankor och sedan kom pappa - och då var det dags för bus!
-"Nu biter jag dig i fötterna", sa han och for i....det trodde varken Neo eller jag måste jag säga!
Neo tjöt av lycka och pirr i magen. Vilken galen pappa - bara han kan göra så knasiga saker....
Det går inte att ta miste på "pappa-blicken" i de glada barnögonen
-"Mera, pappa!"...."Mera"...
Idag tog vi ut den "stora" poolen igen. Fram med slangen och tanka i vatten. Jag tror ta mig tusan att vattnet kom direkt från Grönland eller nåt! Det var så inihoppsan iskallt att det inte gick att stoppa ner barn i. Jag fick koka vatten i både kastruller och vattenkokaren för att fixa temperaturen. Neo satt snällt och väntade på att det skulle bli badbart.
Sedan satt han i poolen och funderade över livet lite....badade i godan ro i skuggan och tyckte att det var skönt med sommarlov - OCH varm sol...
Han satt säkert i badet över 1 timme och plaskade med ankor och sedan kom pappa - och då var det dags för bus!
-"Nu biter jag dig i fötterna", sa han och for i....det trodde varken Neo eller jag måste jag säga!
Neo tjöt av lycka och pirr i magen. Vilken galen pappa - bara han kan göra så knasiga saker....
Det går inte att ta miste på "pappa-blicken" i de glada barnögonen
-"Mera, pappa!"...."Mera"...
Jag skall ta mig tusan köpa en trisslott....
Igår kväll, sent, slog det mig att det idag var allra sista dagen för Neo på sin gamla avdelning! Aldrig mer skall han vara en liten "humla" - avdelningen han varit på heter nämligen Humlan. Tiden går så himla fort! Jag tycker att det är nyss han började på dagis....men det är snart 2 år sedan!
2 år sedan jag oroligt lämnade dagis och undrade hur det här skulle gå? Det är jättejobbigt att lämna sina barn i en annan människas vård - det spelar ingen roll om man har 4 barn eller 1 - det är samma vånda varje gång. Hur skulle lilla Neo klara att vara där själv? Skulle han äta ordentligt (nej - det gjorde han inte). Skulle han kunna sova bland alla de andra barnen (ja, det gjorde han). Skulle han vara glad eller ledsen (glad - oftast). Skulle de andra barnen var snälla mot honom (ja, det skulle de). Skulle han gråta av förtvivlan när jag gick (har nog inte hänt så väldigt ofta...). Skulle mitt hjärta brista varje gång jag gick (nej - bara de 100 första gångerna...skojja bara....bara de 30 första...)
I ett litet nafs har det gått nästan 2 år och idag var alltså sista dagen! Imorse kom vi senare än vanligt för vi gick och köpte glass till alla barnen - det tyckte vi att de kunde få så här i sommarvärmen. Det var det några andra som hade tyckt också för frysen var proppfull med glass! Idag har de fått äta glass så det står dem ur öronen!!!
Neos assistent - A - kommer inte att följa med honom upp till Grodan. Det har vi vetat om ett tag och det har varit en ganska stor sten vi burit omkring på - vem som skall ersätta henne. Hur skall vi kunna vinna på lotto 2 gånger och få en lika bra assistent igen?
Men idag vann vi verkligen på Lotto igen - det blir Neos Emma som blir hans assistent! Emma som åker vattenrutschkana, Emma som springer pajazzoloppet, Emma som simmar med Neo och väntar på dessa förbannade taxibilar! Det kunde inte ha blivit bättre!!
Den här veckan går till historien tror jag i glada händelser. Jag tror ta mig tusan att jag skall kuta över till affären och köpa en trisslott - bäst att passa på innan all tur tar slut!
Tack A, för att du gjort ett så bra jobb med Mitt Barn! Och skönt Emma att det blir just DU som tar över honom - nu kan jag ha en lugn sommar.
Här kör A en avskedssnurr med Neo - båda blir helt yra i bollen och mössan flyger all världens väg!
-Jag kan ordna det själv...
Ytterligare en varm dag i full sommarskrud och sol! Det är så mysigt. Jag säger som Neo
-"Jag gillar varm sol".
Varm sol är mycket trevligare än kall sol - om man nu får välja menar jag.
När det är varm sol kan man tänkas behöva svalka sig lite. Idag när jag lämnade Neo på dagis tog fröknarna fram en vattenspridare. En sådan fungerar ungefär som flugpapper på barn! Vips så var de där allihopa...förutom Neo för han gillar faktiskt inte kallt vatten. Men vem vet - han kanske vågar sig på det imorgon om det är lika varmt.
Wall-E klarar dropparna uppifrån - det är värre med sitsen, men den kan man ju plasta in och sen är det bara att köra! Neo lär ju bli dyblöt men det är väl det som är tanken ändå...
Lite senare under dagen hade de tagit fram en vattenrutschkana berättade de när jag hämtade honom. En sådan som man lägger på marken och häller vatten i och sen är det bara att åka. DEN ville Neo åka - problemet är ju bara att han inte kan åka den själv.
Han satt där i sandlådan och sa
-"Jag vill också åka den där"...
-"Jag vet inte riktigt hur jag skall ordna det" svarade fröken
Efter ett antal gånger så sa han tillsist
-"Jag kan ordna det själv".....lilla gubben.
När ett litet barn, som vet att han inte kan det där själv, säger så inser man att han verkligen verkligen vill åka den där prylen - sagt och gjort. Neos ena assistent (de är två som delar på honom...) sliter av sig kläderna - drar på sig ett par extrabrallor som hon har och åker vattenrutschkana med ungen!!!
Nu kan man tro att han skulle bli så glad att han kissade på sig - men det blev han inte! Han ville inte åka en enda gång till efter det....men han fick iallafall känna på hur det var att åka vattenrutschkana som de andra barnen! Han fick känna känslan av att fara ner för kullen i iskallt vatten. Glädjen i att få göra samma sak - bara det är värt hur mycket som helst!
Snart vet jag inte vart jag skall göra av all mammaglädje den här veckan - sådant här gör ju att jag får gå hem och gråta en skvätt över hur snälla de är med Neo. Vad gjorde vi utan er - jag är så tacksam att ni gör sådana här saker med honom! Ger honom möjlighet att få vara så vanlig det bara går...
Emma (Neos ena assistent) - tack snälla du för att du var så knasig och kreativ och gjorde dig allt det besväret för Neos skull. Kunde jag skulle jag återgälda det direkt - jag vet bara inte hur...JAG blev iallafall så glad att jag nästan kissade på mig!!!
-"Jag gillar varm sol".
Varm sol är mycket trevligare än kall sol - om man nu får välja menar jag.
När det är varm sol kan man tänkas behöva svalka sig lite. Idag när jag lämnade Neo på dagis tog fröknarna fram en vattenspridare. En sådan fungerar ungefär som flugpapper på barn! Vips så var de där allihopa...förutom Neo för han gillar faktiskt inte kallt vatten. Men vem vet - han kanske vågar sig på det imorgon om det är lika varmt.
Wall-E klarar dropparna uppifrån - det är värre med sitsen, men den kan man ju plasta in och sen är det bara att köra! Neo lär ju bli dyblöt men det är väl det som är tanken ändå...
Lite senare under dagen hade de tagit fram en vattenrutschkana berättade de när jag hämtade honom. En sådan som man lägger på marken och häller vatten i och sen är det bara att åka. DEN ville Neo åka - problemet är ju bara att han inte kan åka den själv.
Han satt där i sandlådan och sa
-"Jag vill också åka den där"...
-"Jag vet inte riktigt hur jag skall ordna det" svarade fröken
Efter ett antal gånger så sa han tillsist
-"Jag kan ordna det själv".....lilla gubben.
När ett litet barn, som vet att han inte kan det där själv, säger så inser man att han verkligen verkligen vill åka den där prylen - sagt och gjort. Neos ena assistent (de är två som delar på honom...) sliter av sig kläderna - drar på sig ett par extrabrallor som hon har och åker vattenrutschkana med ungen!!!
Nu kan man tro att han skulle bli så glad att han kissade på sig - men det blev han inte! Han ville inte åka en enda gång till efter det....men han fick iallafall känna på hur det var att åka vattenrutschkana som de andra barnen! Han fick känna känslan av att fara ner för kullen i iskallt vatten. Glädjen i att få göra samma sak - bara det är värt hur mycket som helst!
Snart vet jag inte vart jag skall göra av all mammaglädje den här veckan - sådant här gör ju att jag får gå hem och gråta en skvätt över hur snälla de är med Neo. Vad gjorde vi utan er - jag är så tacksam att ni gör sådana här saker med honom! Ger honom möjlighet att få vara så vanlig det bara går...
Emma (Neos ena assistent) - tack snälla du för att du var så knasig och kreativ och gjorde dig allt det besväret för Neos skull. Kunde jag skulle jag återgälda det direkt - jag vet bara inte hur...JAG blev iallafall så glad att jag nästan kissade på mig!!!
Hej - "Fågelmos"...
Äntligen var den här dagen över - en sådan här lång dag som liksom aldrig vill ta slut. Fast det gick jättebra allting. Imorse satte vi Emla plåster på alla tänkbara ställen för eventuell nålsättning - det hade han ingen lust med alls men ställde ändå upp på att ha dessa klistrade på armar och händer.
När vi kom till sjukhuset letade mina ögon efter doktor Dum - men han syntes inte till - tack och lov. Neo fick leka lite med alla roliga saker och sedan bar det av ner till "sovdoktorn". Väl där blev han lite orolig, men jag tog honom i mitt knä och gungade honom lite till Mamma Mu - och innan jag knappt hann börja sagan så somnade han i min famn. De sövde honom med mask, precis som de lovat och satte nålarna när han sov! Jätteskönt...
Det är en lite läskig känsla att se sitt barn försvinna in i medvetslöshet - eller narkos - jag kan inte förklara det bättre än med ordet medvetslöshet. Man ser hur de kämpar med närvaron och plötsligt är hela barnet tungt och slappt - det lilla huvudet hänger och total avslappning inträder. Inte en spänning i hela den lilla kroppen. De liksom lämnar sin kropp och flyger iväg....ett tomt skal i min famn...
Att i det läget lägga sitt lilla medvetslösa barn på en grön brits och lämna över det till grönklädda doktorer - det strider mot varje sund tanke och hela kroppen skriker -"Ta tillbaka honom - spring"....
Men det gjorde jag alltså inte. Jag lade honom snällt och stilla på sängen - tänkte för mig själv att "det här går ju bra" och det gjorde det! Efter 1,5 timme ca fick vi komma till uppvaket och titta på en liten sovande kille, kopplad till en monitor som övervakade honom. Då fick jag en deja vu - det där kände jag mycket väl igen och det gav mig just idag inga negativa minnen utan snarare en trygghet - för det jag förknippar med övervakningsmonitorn är just det att han är övervakad - att han är i trygga händer. Ett stilla sus kom från syrgasen som låg och pös honom i ansiktet. Tillsist öppnade han sina ögon och sa
-"Jag vill sitta i rullen"....
Det fick han vänta lite med. Först åkte vi upp till avdelningen igen och tryckte i honom 2 pannkakor och sedan fick han välja leksak i ett stort skåp! När dörren öppnades satt där den sötaste lilla fågelnalle vi sett och den ville absolut följa med oss hem - och det fick han!
När vi var på Gotland kom det en fiskmås när vi åt lunch i hamnen. Denna fiskmås snodde vår potatis och fladdrade helt fräckt Nicke med vingen i huvudet! Neo blev jätterädd. Nästa dag sa han
-"Jag gillar inte fågelmos"...
Han visste att det var en fågel och sen var det nåt med "mos" - så då blev det helt enkelt "fågelmos"...
Nu när han valde fågeln - som jag inte vet vad det är för en sort - fick den genast namnet "Fågelmos" - och nu är denna pippi hans ständiga följeslagare.
Självklart hann vi med en sväng till lekterapin också. Idag var vi ute och lekte en sväng - grävde i sandlådan och körde traktor på banan! Jätteroligt att de har det här stället. Jag kan inte säga det för många gånger - det är vår oas mitt i alla sjukhusbesök. Det är lekterapin som gör att han överhuvudtaget fortfarande ställer upp på att åka till sjukhuset - det ger jag mig katten på!
Här är han på traktorn som vi körde - hur kul som helst! Bästa stället i stan....
Det är min ramp, mamma....
Jag har fått svar från Välllingby Stadsdelsförvaltning - av Dan Axman - om det här med rampen! Och även från en snickarna på Björns Entreprenad som kom på den fantastiskt bra idén att skriva Neos namn i betongen - Jocke (den andra heter Jimpa)! Roligt att de hittat inlägget för då har precis rätt personer läst rätt inlägg! Jag är fortfarande glad ända in i benmärgen och det lär sitta kvar ett bra tag! Jag får dessutom en "glad-påfyllning" varje gång jag ser rampen - typ varje dag! Det verkar som att de inte är vana vid att få beröm - vilket jag tycker är trist för det är de verligen värda. Iallafall om ni frågar mig.
Ikväll - när Neo äntligen kvicknade till - ville han åka på promenad med Wall-E och gissa vart han skulle? Jo, till sitt "gröna dagis" och åka på sin ramp! Han åkte den upp och ned, upp och ned flera gånger.
-"Det är min ramp, mamma" sa han och fräste iväg med rullen!
Återigen tack för den fina gesten!
Ikväll - när Neo äntligen kvicknade till - ville han åka på promenad med Wall-E och gissa vart han skulle? Jo, till sitt "gröna dagis" och åka på sin ramp! Han åkte den upp och ned, upp och ned flera gånger.
-"Det är min ramp, mamma" sa han och fräste iväg med rullen!
Återigen tack för den fina gesten!
En svart, luddig varelse....
Imorgon är det dags igen - sjukhusdags. Vi skall åka "hem" enligt Neo. Njä, han vet att han bor här hemma i gula huset men han kallar sjukhuset för hemma ibland också. Jag tycker inte att det är lika trevligt som han tycker dock...
Magnetkameraundersökning står på menyn. Jag hoppas vid min Gud att den här hemska doktorn INTE är där - då bussar jag Nicke på honom. Imorgon är jag nämligen inte ensam - tack och lov. Just nu sitter jag och laddar mentalt. Känns sådär...
Det är läskigt och jag kan gå igenom en miljard olika scenarion som kan tänkas hända - inget av dem är bra. Undrar varför jag är sådan i de här lägena? Annars brukar jag skaka av mig det mesta och försöka se saker från den ljusa sidan men inte när det kommer till Neo och sövning. Sist gick det ju kalasbra när han fick botoxinjektionerna, så jag borde ju kunna vara lite positiv iallafall.
Men det smyger sig in en liten svart, luddig varelse som drar i alla de här orostrådarna så himla bra. Schas - bort - stick ditt lilla äckeltroll! Jag klarar mig bra utan dig - försvinn!
Önskar att jag hade ett sätt att ge mig själv positiv peppning. "Det går säkert bra skall du se" räcker liksom inte längre. Jag behöver något annat, mer övertygande och betryggande. Vad det nu kan vara.....
Magnetkameraundersökning står på menyn. Jag hoppas vid min Gud att den här hemska doktorn INTE är där - då bussar jag Nicke på honom. Imorgon är jag nämligen inte ensam - tack och lov. Just nu sitter jag och laddar mentalt. Känns sådär...
Det är läskigt och jag kan gå igenom en miljard olika scenarion som kan tänkas hända - inget av dem är bra. Undrar varför jag är sådan i de här lägena? Annars brukar jag skaka av mig det mesta och försöka se saker från den ljusa sidan men inte när det kommer till Neo och sövning. Sist gick det ju kalasbra när han fick botoxinjektionerna, så jag borde ju kunna vara lite positiv iallafall.
Men det smyger sig in en liten svart, luddig varelse som drar i alla de här orostrådarna så himla bra. Schas - bort - stick ditt lilla äckeltroll! Jag klarar mig bra utan dig - försvinn!
Önskar att jag hade ett sätt att ge mig själv positiv peppning. "Det går säkert bra skall du se" räcker liksom inte längre. Jag behöver något annat, mer övertygande och betryggande. Vad det nu kan vara.....
Av hela mitt hjärta - TACK!!!
Idag fick vi en sådan där present som egentligen inte var någon present - men ändå blev det. Vi blev glada i hela kroppen för att det var några som hade lagt en massa hjärta i sitt arbete. Faktiskt måste jag säga att det händer oss ganska ofta - att folk runt omkring oss lägger ner hela sin själ i saker de gör för oss - eller för Neo främst. Det gör mig så där innerligt glad som jag kan bli ibland när jag känner att det är någon som har Neos bästa i tankarna.
När vi kom till dagis i går visade det sig att de höll på att bygga en ramp där till Neos nya avdelning, så att han skall kunna komma upp för trappan. Faktiskt visste vi inte att det beslutet var taget så jag blev helt paff när jag såg att det dykt upp en ramp! Positivt överraskad. Det betyder att han kommer att kunna rulla rakt in på sin avdelning utan att passera halva huset via den andra rampen - toppen! Utan att vi bett om det! Så igår blev jag glad för DET.
Idag blev jag ännu gladare för det här
Snickarna som har byggt rampen till Neo frågade vad killen hette som skulle använda rampen - och sedan skrev de hans namn i betongen!!! Nu har Neo en helt egen ramp som kommer att finnas där i evinnerliga tider - "Neorampen". En ständig påminnelse om att det en gång gick en liten kille här som behövde rampen och som alla tyckte så mycket om att han fick sitt namn inristat i betongen! DET kallar jag att vara en i gänget...
Förstår ni hur glad jag blev - eller rörd faktiskt. Någon för oss helt okänd människa gjorde denna enkla och otroligt fina gest - rakt ur hjärtat! Det kallar jag omtanke och medmänsklighet. Om alla människor vore som den här snickaren - eller de här snickarnA - så funnes det inte en enda unge som vore olycklig - eller mammor och pappor heller för den delen. Med eller utan funktionshinder....
Av hela mitt hjärta- TACK!!!
- När kommer min pappa hem....
Wall-E är tillbaka - med en fjärrkontroll. Jag har inte testat den än, för det följde inte med någon bruksanvisning. Men vi skall nog klura ut hur den funkar vad tiden lider. Verkar inte jätteavancerad....
Neo har varit på dagis och han var så glad imorse för att han skulle få träffa Wall-E igen! Men innan han kom på att det var det han skulle få göra idag hann han med att bli ledsen för att inte pappa var hemma.
-"Var är min pappa?"...
Det var det första han sa när han slog upp ögonen imorse. Ingenting annat var viktigare. Nu har ju Nicke varit med oss varenda dag på Gotland och det är så Neo vill ha det. Att pappa skall finnas där vareviga sekund - alltid redo att leka eller mysa....eller kasta sten i havet. Att pappa måste jobba vill han inte förstå och tycker att det är helt galet! Idag är han dessutom på någon sorts möte/event och kommer inte hem förns solen går upp igen...dvs mitt i natten.
Mika och jag har umgåtts med Terapeuten och Flugan idag i det fina vädret, så just idag har det inte varit ett enda dugg synd om mig. På eftermiddagen dök sjukgymnasten upp och Neo var väl sådär samarbetsvillig. Vi fick lite tips och råd på hur vi skall fokusera träningen nu när botoxeffekten är som bäst. Stå- och gåträning är det som gäller.
Men just när botoxeffekten är som störst har han som minst muskelstyrka och det är alltså mycket jobbigare att utföra vissa rörelser då, helt sonika för att musklerna inte är vidare starka. Annars kan han få mycket hjälp av spastisiteten - alltså spänningarna. Kan ju låta helt paradoxalt att spänningarna är till nytta ibland, men så är det. Han kan stå lutad mot en vägg av rena farten om vi säger så när spänningarna är där. Men när de inte är där måste hans egen muskelkraft bära honom - och det gör den inte riktigt. Det är därför det är viktigt att träna dem nu när spänningarna är borta så att han kan skaffa sig lite styrka i armar och ben. Framförallt benen. Vi kämpar på.....eller rättare sagt - Neo kämpar på!
Han skulle gå i broncon idag ute - ni vet den här stora gula gigantiska gåsaken som ser ut som ett tortyrredskap (tidigare inlägg som heter "bostadsanpassing"). Det visste han om och hade sett fram emot att han skulle spatsera runt själv i den där prylen - men det var inte så enkelt. Han blev jättebesviken när hans vision om att han skulle kunna fixa det där utan hjälp och det visade sig att jag var tvungen att hjälpa till. Då vissnade han och ville inte mer.
-"Måste gråta", sa han och tyckte att det var pest.
Men Karin är en rådig människa och lite roligare blev det när broncon var tvungen att äta lite blommor i grannens rabatt - då hasade han dit med stora problem för att förse den med lite blomster. Efter det gav han upp och ville inte mer. Då fick han köra lite Wall-E igen och så var han åter sitt glada jag!
Han fick ståträna lite inne också och kasta pappkuber på mamma - himla roligt. Han siktar som en riktig örn normalt sett, men även här visar sig botoxeffekten. Inte riktigt samma träffsäkerhet som annars. Dessutom tycker jag att han dreglar mer den här gången. Det glömde jag säga till Karin. Ja ja....det hinns nog med.
Det var en trött kille som somnade med orden
-"När kommer min pappa hem?"....
Neo har varit på dagis och han var så glad imorse för att han skulle få träffa Wall-E igen! Men innan han kom på att det var det han skulle få göra idag hann han med att bli ledsen för att inte pappa var hemma.
-"Var är min pappa?"...
Det var det första han sa när han slog upp ögonen imorse. Ingenting annat var viktigare. Nu har ju Nicke varit med oss varenda dag på Gotland och det är så Neo vill ha det. Att pappa skall finnas där vareviga sekund - alltid redo att leka eller mysa....eller kasta sten i havet. Att pappa måste jobba vill han inte förstå och tycker att det är helt galet! Idag är han dessutom på någon sorts möte/event och kommer inte hem förns solen går upp igen...dvs mitt i natten.
Mika och jag har umgåtts med Terapeuten och Flugan idag i det fina vädret, så just idag har det inte varit ett enda dugg synd om mig. På eftermiddagen dök sjukgymnasten upp och Neo var väl sådär samarbetsvillig. Vi fick lite tips och råd på hur vi skall fokusera träningen nu när botoxeffekten är som bäst. Stå- och gåträning är det som gäller.
Men just när botoxeffekten är som störst har han som minst muskelstyrka och det är alltså mycket jobbigare att utföra vissa rörelser då, helt sonika för att musklerna inte är vidare starka. Annars kan han få mycket hjälp av spastisiteten - alltså spänningarna. Kan ju låta helt paradoxalt att spänningarna är till nytta ibland, men så är det. Han kan stå lutad mot en vägg av rena farten om vi säger så när spänningarna är där. Men när de inte är där måste hans egen muskelkraft bära honom - och det gör den inte riktigt. Det är därför det är viktigt att träna dem nu när spänningarna är borta så att han kan skaffa sig lite styrka i armar och ben. Framförallt benen. Vi kämpar på.....eller rättare sagt - Neo kämpar på!
Han skulle gå i broncon idag ute - ni vet den här stora gula gigantiska gåsaken som ser ut som ett tortyrredskap (tidigare inlägg som heter "bostadsanpassing"). Det visste han om och hade sett fram emot att han skulle spatsera runt själv i den där prylen - men det var inte så enkelt. Han blev jättebesviken när hans vision om att han skulle kunna fixa det där utan hjälp och det visade sig att jag var tvungen att hjälpa till. Då vissnade han och ville inte mer.
-"Måste gråta", sa han och tyckte att det var pest.
Men Karin är en rådig människa och lite roligare blev det när broncon var tvungen att äta lite blommor i grannens rabatt - då hasade han dit med stora problem för att förse den med lite blomster. Efter det gav han upp och ville inte mer. Då fick han köra lite Wall-E igen och så var han åter sitt glada jag!
Han fick ståträna lite inne också och kasta pappkuber på mamma - himla roligt. Han siktar som en riktig örn normalt sett, men även här visar sig botoxeffekten. Inte riktigt samma träffsäkerhet som annars. Dessutom tycker jag att han dreglar mer den här gången. Det glömde jag säga till Karin. Ja ja....det hinns nog med.
Det var en trött kille som somnade med orden
-"När kommer min pappa hem?"....
- Tag plats - tid för avgång....
På Gotland åker man förslagsvis bil, eller kanske buss. Inte tåg - för det finns inte. Det fanns en gång i tiden. Ett helt gäng tågbanor som ägdes av privata intressenter. En dag förstatligades alltihopa och SJ höjde taxan - sedan 1960 åker gotlänningarna därför inte tåg mer. Tjipp tjopp - bara så där! Nu är det här en väldigt kort version av av konduktörens berättelse.
Hur fick vi nu tag på en konduktör om det nu inte finns tåg på Gotland - kan man undra? Jo, förstår ni. Några glada entusiaster håller liv i en järnvägssnutt i Dalhem på Gotland och man kan där åka ånglok med gamla vagnar. Hela 3 kilometer spår eller så.... Neo är ju nu en gång helt galen i tåg - alltså åkte vi detta gamla tåg som numera är en variant av museeum.
Var och en gick med liv och lust inför uppgiften att framföra detta tåg - nästan så att man kunde ana att det var deras livsuppgift och största intresse - allt annat inräknat!
Tåget var jättefint och loket fick åka baklänges åt ena hållet för det fanns inte spår nog att vända det! Men på hemvägen trixade de och fixade så att loket fick åka åt rätt håll framför vagnarna.
Här är den glade och väldigt engagerade konduktören - inte utan att man kan ana en glimt av stolthet i hans ögon...eller är det mer än bara stolthet måntro???
-"Tag plats - tid för avgång"...
Hur fick vi nu tag på en konduktör om det nu inte finns tåg på Gotland - kan man undra? Jo, förstår ni. Några glada entusiaster håller liv i en järnvägssnutt i Dalhem på Gotland och man kan där åka ånglok med gamla vagnar. Hela 3 kilometer spår eller så.... Neo är ju nu en gång helt galen i tåg - alltså åkte vi detta gamla tåg som numera är en variant av museeum.
Var och en gick med liv och lust inför uppgiften att framföra detta tåg - nästan så att man kunde ana att det var deras livsuppgift och största intresse - allt annat inräknat!
Tåget var jättefint och loket fick åka baklänges åt ena hållet för det fanns inte spår nog att vända det! Men på hemvägen trixade de och fixade så att loket fick åka åt rätt håll framför vagnarna.
Här är den glade och väldigt engagerade konduktören - inte utan att man kan ana en glimt av stolthet i hans ögon...eller är det mer än bara stolthet måntro???
-"Tag plats - tid för avgång"...
-"Jag vill inte åka hem", sa prinsen...
Vilken fantastisk ö - Gotland!
Nu hann vi inte se så himla mycket mer än Visby med sin ringmur, men den är så maffig att jag gärna hade haft en vecka till bara för den. Den bara andas historia och är så fin att titta på. Tänk, om man hade ett litet hus innnanför muren i Visby - då skulle jag vara där så ofta jag bara kunde! Det är så himla vackert så att man tappar andan! Jag vill åt muren på något sätt....den är magnetisk - jag dras till den hur jag än vänder mig. Ser ni - den liksom ropar på en
-"Kom hit, skall jag berätta".....
Neo formligen älskade Gotland! Han ville inte åka hem från Visby - eller "Vipsy" som han säger. Fick han bestämma vore vi kvar där för alltid. Jag skulle själv kunna tänka mig att stanna riktigt länge. Vi har varit väldigt mycket inne i själva Visby. Vandrat i stadens gränder. Beundrat de vackar små hus som ligger precis vid murens fot. Avundsjukt önskat att vi hade ett sådant hus. Tittat på alla de fina ruinerna som är en del av stadens själ. Dragits in i atmosfären som råder inne i stadens hjärta.
Naturligtvis har vi ätit glass i hamnen! Först trodde jag att det var de olika glassorterna som var representerade med namn och färger på ett snöre ovanför disken när vi klev in i glassbutiken, men det var små påsar innehållandes olika sorters strössel!!! Bara att välja....
Vi bodde i en lägenhet i "bunkern" på Snäck. Nu har jag ingen bild på själva huset men det är en arkitektonisk skapelse som ser ut att luta sig bakåt mot bergväggen och allting är i ren betong, så när som på balkongräckena. Vet inte vad jag skall tycka om själva huset men lägenheten var toppenfin och vi har haft en helt otrolig vecka med massor av sol och fantastisk utsikt. Det gotländska ljuset tar andan ur en.....
Bilden är tagen från vår balkong med vår enkla digitalkamera. En sanslös utsikt som under veckan blivit flitigt fotograferad - både morgon och kväll. Detta är mitt på dagen pch jag bara kunde inte låta bli att försöka fånga ljuset - glittret i havet och känslan av att ingenting annat än just nu är viktigt.
En dag åkte vi och skulle hälsa på Pippi i Villa Villekulla. När vi kom fram visade det sig att hon låg och sov! Va - när man har gäster....sicken en! Det var ganska spännande att gå in i huset, tyckte Neo, men upp på spökvinden ville han INTE gå. Det räckte med att se Pippis fötter sticka upp under täcket....och självklart hade hon skorna på och fötterna på kudden! Själva huset såg ut precis som i filmerna. Till och med snöret från balkongen, där de startade sin ballongfärd, satt kvar.
När det blev sångstund så var det roliga över! Neo började gråta och sa att han inte måste dansa, så vi skippade sångstunden och gick och åkte lite berg-och-dalbana istället. Och båt - DET skulle vi inte ha gjort! Då tappade nämligen jag min mobil med ett vackert "plupp" rakt ner i båtdammen! Förbannade j-la skit....och ord betydligt värre än dessa kom över mina läppar. Hela mitt liv hade alltså halkat ner i en sörja av gamla alger och annat skit! Tror ni att jag stilla accepterade att min telefon var borta - nepp. Jag såg hur den låg där och ropade på mig, men jag nådde den inte! Hittade en gammal kratta som jag försökte fiska upp den med men....det gick så klart inte. Vi engagerade halva Kneippbyn och snart hade vi en poolhåv att fiska med. Problemet var bara att nu var vattnet inte så klart längre, efter att jag rört runt sörjan på botten runt min telefon. Tillsist fick jag ändå ge upp och lämna min lilla lur där på botten - inte helt utan sorg. Visserligen var telefonen helt kass, men allt jag hade i den! Första bilden på Mika och allt allt allt annat - för att inte tala om alla telefonnummer...Nästa stopp blev telefonbutiken där en ny lur inhandlades.
Nåja, livet gick ju vidare. Kim och Kevin kom till oss och vi hämtade dem vid båten i strålande solsken. Inte så varmt men sooool mest hela tiden. På kvällen gick vi på restaurang Rosengården och åt gott. Neo fick en fin pasta - som han inte ville han är han såg Nickes fisk- och skaldjursgryta! De fick vackert dela på den och jag fick musslor. Mums mums.
Han ser så världsvan ut där han sitter det lilla skruttet! Sanningen är den att han hade fullt upp att kolla på allting runt omkring sig samt att hålla sig kvar på stolen....vuxenstol och allt! Hur som helst fick vi i oss lite mat. Neo halva sin rätt och halva Nickes. Jag mina musslor och Kim och Kevin åt någonting annat mumsigt grillat. Mika åt upp allt vårt bröd och en stor del av min musselsås. Det är till att ha dyra vanor, lill-tjejen!
Fördelen med att ha stora syskon är att de kan hjälpa till att passa sina småsyskon - tex när man går på restaurang. Men det verkade som att det urartade lite efterhand....
Det ser värre ut än vad det är kan jag meddela - Mika ålar runt som ett korvskinn och Kevin försöker hålla henne medan Kim skall distrahera henne med lite grimaser - fast bilden blev ju så härligt kaosartad. Och lille Neo - vår Ferdinand - han sitter stilla under sin korkek och bara pysslar lite mitt i kaoset...
Vi var en sväng till Lummelunda också men det var inte så fantastisk som jag mindes det - men nu har ungen iallafall sett grottan, precis som jag sa att han skulle. Fast han ville bara gå ut hela tiden! Det gick utmärkt att gå där med rullstol. De tog in honom bakvägen som de sa. Jag trodde att de hade en specialgång som de kallade för "bakvägen" som jag också ville gå, men det visade sig att det var samma grotta fast han fick gå in från utgången - alltså bakvägen - precis så trist som det lät. Jag som såg fram emot en häftig egen gång för dem som åker rullstol eller nåt annat häftigt användningsområde - pfft!
Sista kvällen - midsommarkvällen - var ganska kall och sval men ändå fin. När vi var på väg hem - bort från murens starka magnetiska kraft och midsommarnattens väsen - stannade vi vid havet. Vi andades in Gotlandsluften och havets brus och bara sjönk ner i att vi är så små mitt i naturens mäktiga skapelse. Det stora oändliga havet kluckade stilla vid våra fötter och liksom ropade på att det ville umgås med oss. Det var hungrigt på sten!
Vår lille prins - prins Neo - gav gärna havet några stenar. Med ett skratt kastade han sten för sten ut i det stora blå tillsammans med pappa, Kim och Kevin. Det får bli vår avskedsbild från Gotland - den vackra ön mitt i det stora havet, stranden med de fina stenarna och ljuset som får en att inte vilja blunda.
-"Jag vill inte åka hem" sa den lille prinsen....inte jag heller.
Nu hann vi inte se så himla mycket mer än Visby med sin ringmur, men den är så maffig att jag gärna hade haft en vecka till bara för den. Den bara andas historia och är så fin att titta på. Tänk, om man hade ett litet hus innnanför muren i Visby - då skulle jag vara där så ofta jag bara kunde! Det är så himla vackert så att man tappar andan! Jag vill åt muren på något sätt....den är magnetisk - jag dras till den hur jag än vänder mig. Ser ni - den liksom ropar på en
-"Kom hit, skall jag berätta".....
Neo formligen älskade Gotland! Han ville inte åka hem från Visby - eller "Vipsy" som han säger. Fick han bestämma vore vi kvar där för alltid. Jag skulle själv kunna tänka mig att stanna riktigt länge. Vi har varit väldigt mycket inne i själva Visby. Vandrat i stadens gränder. Beundrat de vackar små hus som ligger precis vid murens fot. Avundsjukt önskat att vi hade ett sådant hus. Tittat på alla de fina ruinerna som är en del av stadens själ. Dragits in i atmosfären som råder inne i stadens hjärta.
Naturligtvis har vi ätit glass i hamnen! Först trodde jag att det var de olika glassorterna som var representerade med namn och färger på ett snöre ovanför disken när vi klev in i glassbutiken, men det var små påsar innehållandes olika sorters strössel!!! Bara att välja....
Vi bodde i en lägenhet i "bunkern" på Snäck. Nu har jag ingen bild på själva huset men det är en arkitektonisk skapelse som ser ut att luta sig bakåt mot bergväggen och allting är i ren betong, så när som på balkongräckena. Vet inte vad jag skall tycka om själva huset men lägenheten var toppenfin och vi har haft en helt otrolig vecka med massor av sol och fantastisk utsikt. Det gotländska ljuset tar andan ur en.....
Bilden är tagen från vår balkong med vår enkla digitalkamera. En sanslös utsikt som under veckan blivit flitigt fotograferad - både morgon och kväll. Detta är mitt på dagen pch jag bara kunde inte låta bli att försöka fånga ljuset - glittret i havet och känslan av att ingenting annat än just nu är viktigt.
En dag åkte vi och skulle hälsa på Pippi i Villa Villekulla. När vi kom fram visade det sig att hon låg och sov! Va - när man har gäster....sicken en! Det var ganska spännande att gå in i huset, tyckte Neo, men upp på spökvinden ville han INTE gå. Det räckte med att se Pippis fötter sticka upp under täcket....och självklart hade hon skorna på och fötterna på kudden! Själva huset såg ut precis som i filmerna. Till och med snöret från balkongen, där de startade sin ballongfärd, satt kvar.
När det blev sångstund så var det roliga över! Neo började gråta och sa att han inte måste dansa, så vi skippade sångstunden och gick och åkte lite berg-och-dalbana istället. Och båt - DET skulle vi inte ha gjort! Då tappade nämligen jag min mobil med ett vackert "plupp" rakt ner i båtdammen! Förbannade j-la skit....och ord betydligt värre än dessa kom över mina läppar. Hela mitt liv hade alltså halkat ner i en sörja av gamla alger och annat skit! Tror ni att jag stilla accepterade att min telefon var borta - nepp. Jag såg hur den låg där och ropade på mig, men jag nådde den inte! Hittade en gammal kratta som jag försökte fiska upp den med men....det gick så klart inte. Vi engagerade halva Kneippbyn och snart hade vi en poolhåv att fiska med. Problemet var bara att nu var vattnet inte så klart längre, efter att jag rört runt sörjan på botten runt min telefon. Tillsist fick jag ändå ge upp och lämna min lilla lur där på botten - inte helt utan sorg. Visserligen var telefonen helt kass, men allt jag hade i den! Första bilden på Mika och allt allt allt annat - för att inte tala om alla telefonnummer...Nästa stopp blev telefonbutiken där en ny lur inhandlades.
Nåja, livet gick ju vidare. Kim och Kevin kom till oss och vi hämtade dem vid båten i strålande solsken. Inte så varmt men sooool mest hela tiden. På kvällen gick vi på restaurang Rosengården och åt gott. Neo fick en fin pasta - som han inte ville han är han såg Nickes fisk- och skaldjursgryta! De fick vackert dela på den och jag fick musslor. Mums mums.
Han ser så världsvan ut där han sitter det lilla skruttet! Sanningen är den att han hade fullt upp att kolla på allting runt omkring sig samt att hålla sig kvar på stolen....vuxenstol och allt! Hur som helst fick vi i oss lite mat. Neo halva sin rätt och halva Nickes. Jag mina musslor och Kim och Kevin åt någonting annat mumsigt grillat. Mika åt upp allt vårt bröd och en stor del av min musselsås. Det är till att ha dyra vanor, lill-tjejen!
Fördelen med att ha stora syskon är att de kan hjälpa till att passa sina småsyskon - tex när man går på restaurang. Men det verkade som att det urartade lite efterhand....
Det ser värre ut än vad det är kan jag meddela - Mika ålar runt som ett korvskinn och Kevin försöker hålla henne medan Kim skall distrahera henne med lite grimaser - fast bilden blev ju så härligt kaosartad. Och lille Neo - vår Ferdinand - han sitter stilla under sin korkek och bara pysslar lite mitt i kaoset...
Vi var en sväng till Lummelunda också men det var inte så fantastisk som jag mindes det - men nu har ungen iallafall sett grottan, precis som jag sa att han skulle. Fast han ville bara gå ut hela tiden! Det gick utmärkt att gå där med rullstol. De tog in honom bakvägen som de sa. Jag trodde att de hade en specialgång som de kallade för "bakvägen" som jag också ville gå, men det visade sig att det var samma grotta fast han fick gå in från utgången - alltså bakvägen - precis så trist som det lät. Jag som såg fram emot en häftig egen gång för dem som åker rullstol eller nåt annat häftigt användningsområde - pfft!
Sista kvällen - midsommarkvällen - var ganska kall och sval men ändå fin. När vi var på väg hem - bort från murens starka magnetiska kraft och midsommarnattens väsen - stannade vi vid havet. Vi andades in Gotlandsluften och havets brus och bara sjönk ner i att vi är så små mitt i naturens mäktiga skapelse. Det stora oändliga havet kluckade stilla vid våra fötter och liksom ropade på att det ville umgås med oss. Det var hungrigt på sten!
Vår lille prins - prins Neo - gav gärna havet några stenar. Med ett skratt kastade han sten för sten ut i det stora blå tillsammans med pappa, Kim och Kevin. Det får bli vår avskedsbild från Gotland - den vackra ön mitt i det stora havet, stranden med de fina stenarna och ljuset som får en att inte vilja blunda.
-"Jag vill inte åka hem" sa den lille prinsen....inte jag heller.
Visby - here we come....
Jahaja - nu var vi näst intill färdigpackade. Det som fattas nu är sådant som vi måste använda imorgonbitti. Jag tror att vi skall få in allting i bilen. Vi får ta lilla vagnen till Mika, för annars får vi inte plats i bilen. Hur tusan gör folk som har en vanlig bil? Vi har ändå en minibuss! Fast det är klart - alla har inte 4 barn och en rullstol i släptåg. Vi kunde ha haft 6 barn och en rullstol i släptåg, fast det går faktiskt inte i och med att bilen är 7 sitsig. Någon hade fått åka takbox då!
Dessvärre har vi ingen takbox - det hade varit räddningen för oss när vi skall iväg så här. Får väl fixa en sådan. De är så dyra bara. Vetetusan hur vi skall göra sedan när, och om, bilen blir anpassad till att kunna få in Wall-E. Då har vi ännu mindre plats! Ja ja, vi får väl rensa i barnträsket....skoja bara. Hör ni det alla våra barn - OBS! Det var bara på skämt!!!
Nu kommer ni inte höra ett enda pip ifån mig på lite mer än en vecka. Datorn skall få sova snällt i sin väska här hemma och jag skall umgås med min familj på Gotland. Jag har iallafall packat ner kameran, så att jag kan föreviga när vi äter glass i hamnen! Det ser jag fram emot. Förmodligen kommer jag som nybliven bloggoholic att få abstinens - men sagt är sagt. Datorn stannar hemma - basta! Men den kommer att få sällskap av huspassningen som skall bo här.
Visby - here we come!!!
Bilden är lånad från internet.
Hoppas att ni får en trevlig midsommar allihopa!
Dessvärre har vi ingen takbox - det hade varit räddningen för oss när vi skall iväg så här. Får väl fixa en sådan. De är så dyra bara. Vetetusan hur vi skall göra sedan när, och om, bilen blir anpassad till att kunna få in Wall-E. Då har vi ännu mindre plats! Ja ja, vi får väl rensa i barnträsket....skoja bara. Hör ni det alla våra barn - OBS! Det var bara på skämt!!!
Nu kommer ni inte höra ett enda pip ifån mig på lite mer än en vecka. Datorn skall få sova snällt i sin väska här hemma och jag skall umgås med min familj på Gotland. Jag har iallafall packat ner kameran, så att jag kan föreviga när vi äter glass i hamnen! Det ser jag fram emot. Förmodligen kommer jag som nybliven bloggoholic att få abstinens - men sagt är sagt. Datorn stannar hemma - basta! Men den kommer att få sällskap av huspassningen som skall bo här.
Visby - here we come!!!
Bilden är lånad från internet.
Hoppas att ni får en trevlig midsommar allihopa!
Vill åka båt - idag!!!
Kom igen då! Regna mera...är det här det bästa ni kan, regngudar?Pah....fjuttigt! Sätt fart, regna idag utav bara helsike, för imorgon skall jag åka på semester och då vill jag inte ha regn!
Idag har jag tvättat, tvättat och återigen tvättat. Däremellan har jag hämtat Neo på dagis - skitarg, för han ville ha med sig Wall-E hem, men han skall hämtas på dagis på måndag av hjälpmedelscentralen. Han skall nämligen få en fjärrkontroll så att jag kan stoppa om ifall det går åt skogen. Då passar vi på att göra det när vi ändå inte kan ha Wall-E med till Gotland. På måndag hämtar de honom från dagis. Så idag drog jag hem en arg kille och en supertrött tjej i tvillingvagnen. Neo hade inte sovit på dagis idag igen, och det gjorde väl inte saken bättre direkt!
Så typiskt att det just idag var de finaste, roligaste vattenpölarna på länge! Det har regnat så mycket att det är små sjöar här och var som till och med jag vill hoppa i! Men men....ibland så bara blir det så här.
Väl hemma landade han i soffan och nu ser han ut så här......igen.....
Det sista han sa var att han ville åka båt IDAG! Ser inte ut som att han hade orkat det.....
Idag har jag tvättat, tvättat och återigen tvättat. Däremellan har jag hämtat Neo på dagis - skitarg, för han ville ha med sig Wall-E hem, men han skall hämtas på dagis på måndag av hjälpmedelscentralen. Han skall nämligen få en fjärrkontroll så att jag kan stoppa om ifall det går åt skogen. Då passar vi på att göra det när vi ändå inte kan ha Wall-E med till Gotland. På måndag hämtar de honom från dagis. Så idag drog jag hem en arg kille och en supertrött tjej i tvillingvagnen. Neo hade inte sovit på dagis idag igen, och det gjorde väl inte saken bättre direkt!
Så typiskt att det just idag var de finaste, roligaste vattenpölarna på länge! Det har regnat så mycket att det är små sjöar här och var som till och med jag vill hoppa i! Men men....ibland så bara blir det så här.
Väl hemma landade han i soffan och nu ser han ut så här......igen.....
Det sista han sa var att han ville åka båt IDAG! Ser inte ut som att han hade orkat det.....
Att få kila in en fot...
Vill bara visa den här gulliga bilderna. De är inga Master Pieces tekniskt sett kanske, men de förmedlar så mycket. Neo och Mika leker tillsammans i sitt rum. Några minuter senare har hon kilat in sin fot under hans ben och är bara så nöjd. Han också. De leker båda två sida vid sida och hon följer varenda rörelse han gör. Snuttisar.
Hon börjar med att sitta bredvid
Avancerar sedan lite närmare. Vågar lägga handen lite nonchalant på hans arm...
För att sedan kila in foten under hans ben...
Höjden av lycka är att få leka med Neo. Hon ser så stor ut bredvid honom men det är Neo som är liten! Plus att hon sitter lite närmare kameran. Mika är en liten tjej på 8 kilo och typ 70 lång. Mindre än sina jämnåriga. Det säger lite grand om Neos storlek...
Hon börjar med att sitta bredvid
Avancerar sedan lite närmare. Vågar lägga handen lite nonchalant på hans arm...
För att sedan kila in foten under hans ben...
Höjden av lycka är att få leka med Neo. Hon ser så stor ut bredvid honom men det är Neo som är liten! Plus att hon sitter lite närmare kameran. Mika är en liten tjej på 8 kilo och typ 70 lång. Mindre än sina jämnåriga. Det säger lite grand om Neos storlek...
Några från vår brandstege tro???
Surfade runt lite och gick in på CPmammans blogg. Kollar där mellan varven. Hon och hennes kumpan i kampanjen I LOVE CP - Jon har örnkoll på vad som händer i funkisbranschen. Mycket praktiskt. Idag hade hon gjort en upptäckt som först verkade lysande! Hon hittade en sida som heter www.cpnyheter.se. Waoo, tänkte hon och uppfattade att här satt någon fiffig människa och samlade alla råd och rön på ett ställe! Hur fel var inte det....
Egentligen ger jag dem ju extra reklam genom att bara nämna dem, men min blogg är inte så stor och når inte så många så jag kan leva med det - för helst av allt skulle jag vilja bjuda hem dem till oss för att träffa Neo. Så att de kanske fick sig en tankeställare innan de går vidare i livet och i cyberspace. De är nog inte så gamla, och är de så gamla så är det säkert några utav dem som klättrar på vår brandstege i fyllan och villan (i inlägget - "inte så höga studieskulder"). Ni vet - de som inte har eller kommer att få så höga studieskulder! Och har de höga studieskulder så är jag den förste att beklaga att staten slängt ut pengar i onödan.
Egentligen ger jag dem ju extra reklam genom att bara nämna dem, men min blogg är inte så stor och når inte så många så jag kan leva med det - för helst av allt skulle jag vilja bjuda hem dem till oss för att träffa Neo. Så att de kanske fick sig en tankeställare innan de går vidare i livet och i cyberspace. De är nog inte så gamla, och är de så gamla så är det säkert några utav dem som klättrar på vår brandstege i fyllan och villan (i inlägget - "inte så höga studieskulder"). Ni vet - de som inte har eller kommer att få så höga studieskulder! Och har de höga studieskulder så är jag den förste att beklaga att staten slängt ut pengar i onödan.
Modet att berätta..
Jag fick en kommentar från Cpmamman, Towe, om det här att svara på frågan "Varför är jag annorlunda" till sitt barn. Det är just den frågan som gör mest ont. Det är den som skrämmer oss mest...
-"Varför kan inte jag"...
-"Varför fungerar inte mina ben"...
-"Varför är jag inte som de andra barnen"...
Att formulera det svaret i ord är jättesvårt. Inte bara för att orden är svåra att förstå för ett litet barn utan för att man knappt kan säga dem högt för sig själv och än mindre till barnet. De är liksom outtalbara. Om man säger det högt blir det så verkligt på något sätt och man överrumplas av kraften i dessa ord! Dessa små små ord - vilka de nu är - fäller lätt en vuxen till marken. Oavsett om man har styrkan att få tunga besked sagda till sig, kan man liksom inte värja sig från smärtan att själv uttala dem till sitt barn.
En annan sak som gör det hela ännu svårare är just detta att frågan inte alltid är omedelbar. Som när Neo säger -"Jag måste inte dansa". Det är ju rent gramatiskt inte en fråga, men det är ändå precis det det är! Att upptäcka dem och att besvara dem inom rimlig tid innan barnet tröttnat på att vänta på ett svar och själv gör egna - ofta felaktiga - förklaringar till varför det är "fel" på dem.
Jag vet inte hur jag skall säga till Neo att
-"Du har en CP skada för att du fick en hjärninfarkt när du föddes, och det går aldrig över".
Jag kan skriva orden, men inte helt utan att det är jobbigt. Att ställa mig upp och säga dem är en helt annan sak. Det kan jag idag inte göra utan att smärtan tar överhanden. Men jag tänker att om jag kanske väver in dem i en saga en kväll, om jag tyst viskar dem till honom när han sover. Om jag liksom övar på att se på honom när jag säger dem, kanske liksom smyger dem fram ur mitt inre. Då kanske en dag jag kan säga det till honom och besegra smärtan och vinna modet. Modet att berätta för honom varför han är annorlunda...
-"Varför kan inte jag"...
-"Varför fungerar inte mina ben"...
-"Varför är jag inte som de andra barnen"...
Att formulera det svaret i ord är jättesvårt. Inte bara för att orden är svåra att förstå för ett litet barn utan för att man knappt kan säga dem högt för sig själv och än mindre till barnet. De är liksom outtalbara. Om man säger det högt blir det så verkligt på något sätt och man överrumplas av kraften i dessa ord! Dessa små små ord - vilka de nu är - fäller lätt en vuxen till marken. Oavsett om man har styrkan att få tunga besked sagda till sig, kan man liksom inte värja sig från smärtan att själv uttala dem till sitt barn.
En annan sak som gör det hela ännu svårare är just detta att frågan inte alltid är omedelbar. Som när Neo säger -"Jag måste inte dansa". Det är ju rent gramatiskt inte en fråga, men det är ändå precis det det är! Att upptäcka dem och att besvara dem inom rimlig tid innan barnet tröttnat på att vänta på ett svar och själv gör egna - ofta felaktiga - förklaringar till varför det är "fel" på dem.
Jag vet inte hur jag skall säga till Neo att
-"Du har en CP skada för att du fick en hjärninfarkt när du föddes, och det går aldrig över".
Jag kan skriva orden, men inte helt utan att det är jobbigt. Att ställa mig upp och säga dem är en helt annan sak. Det kan jag idag inte göra utan att smärtan tar överhanden. Men jag tänker att om jag kanske väver in dem i en saga en kväll, om jag tyst viskar dem till honom när han sover. Om jag liksom övar på att se på honom när jag säger dem, kanske liksom smyger dem fram ur mitt inre. Då kanske en dag jag kan säga det till honom och besegra smärtan och vinna modet. Modet att berätta för honom varför han är annorlunda...
Godmorgon...eller god förmiddag, Neo!
Jag börjar undra om det ändå inte var nåt i det tomma glaset Neo hade i handen på bilden - för han vaknade NU - klockan 11.10!!!
Imorse ringde jag till dagis klockan 9.00 och sa att vi inte kommer idag för att Neo inte vaknat ännu. Såg liksom inte nyttan i att gå dit efter att han vaknat. Då skulle han knappt hinna dit innan han skulle hem igen. Att väcka honom är ingen idé kan jag säga. Då är han inte talbar! Bara att låta honom sova tills han är färdig. Nu öppnade han alltså sina blå och tyckte att det var dags att börja dagen. Mika sov i och för sig till 9.30, så hon var inte tidig hon heller.
Idag är en av de få dagar jag hunnit med allt - duscha (hinner jag alltid), frukost (hinner jag aldrig) och plocka lite här och där. Skönt. Nu har jag precis lagt Mika igen och så är det alltså dags för nästa barn.
Godmorgon...eller god förmiddag, Neo!
Imorse ringde jag till dagis klockan 9.00 och sa att vi inte kommer idag för att Neo inte vaknat ännu. Såg liksom inte nyttan i att gå dit efter att han vaknat. Då skulle han knappt hinna dit innan han skulle hem igen. Att väcka honom är ingen idé kan jag säga. Då är han inte talbar! Bara att låta honom sova tills han är färdig. Nu öppnade han alltså sina blå och tyckte att det var dags att börja dagen. Mika sov i och för sig till 9.30, så hon var inte tidig hon heller.
Idag är en av de få dagar jag hunnit med allt - duscha (hinner jag alltid), frukost (hinner jag aldrig) och plocka lite här och där. Skönt. Nu har jag precis lagt Mika igen och så är det alltså dags för nästa barn.
Godmorgon...eller god förmiddag, Neo!
Något blött och kallt och inte helt nyktert...
Så där ja...då var vi färdigstudentade! Det gick ganska bra. Måste säga att jag inte gjorde så himla mycket mer än att passa barn. Milia har ju en annan mamma (Carina), som var här och fixade tillsammans med Nicke - så de gjorde grovjobbet. Tillsammans med Milias mormor också. Utan dem hade jag fladdrat runt som ett skållat troll - nu slapp jag det och tog hand om de små istället. Tack tack.
Ungefär när vi var precis klara dök det upp något i dörren - något blött och kallt och inte helt nyktert - studenten Milia! Man kan inte heller säga att hon luktade smultron direkt! Någon (inklusive hon själv) hade roat sig med att hälla champagne, eller något förhoppningvis lite billigare, över hela henne! Hon var dyblöt och stank som ett helt A-lag!Mmmmmmmmmmmm.....snyggt. Men det hör väl studenten till.
Min plan var att jag skulle fota som en paparazzi - igen....men...vet inte vad det var som hände! Först for hon ner i duschen och blev lite människa igen. Upp kommer en dundersnygg student med vit klänning och den klassiska studenthatten! Svischa runt, svischa hit och dit! Rätt vad det var började det dundra in folk - jag försökte mest hålla koll på Mika som var överallt. Mat, kaffe, presentöppning - hej hopp, nu drar vi till stan! Så var de borta. 4 timmar gick ganska fort. Och det enda foto jag hann ta var detta
Han uppfyller visserligen alla krav på en student - han ser lite packad ut, mössan sitter på trekvart, han har en tom mugg i sin hand och han är alldeles rödögd! Förutom att han missat att ta på sig kostymen så har han inte riktigt åldern inne, men ändå...det här är alltså den enda stundentbild jag fick igår. Hoppas att någon annan tog lite fler bilder! På rätt student...
I övrigt tyckte Neo stundtals att det var lite mycket folk. Han ville gå ner till sitt rum och leka själv. -"Stäng dörren", sa han och det gjorde jag och där satt han och lekte i godan ro. Jobbig unge....jag skulle ha döpt honom till Ferdinand, eftersom han tycker om att sitta där under sin korkek...
Hann aldrig räkna alla gästerna men uteverandan med björkar och altanvärmaren i "tältet" (vår pergola med tygväggar) användes aldrig - så tydligen räckte alla platser. Mat blev det över i massor, så det blir till att äta paj idag hela dagen - för dem som kan! Allt vi hade här igår var proppat med laktos, så det var en ganska hungrig Mie som tryckte i sig sallad klockan 1.00 i natt.
Nu är det över och det är känns ganska bra måste jag erkänna. I natt städade vi bort allting förutom björkarna. Jätteskönt att komma upp till ett någorlunda normalt hem. Hur Milia ser ut idag har jag ingen aning om, men kanske kommer hon att vilja ha den här presenten inom kort....
Ungefär när vi var precis klara dök det upp något i dörren - något blött och kallt och inte helt nyktert - studenten Milia! Man kan inte heller säga att hon luktade smultron direkt! Någon (inklusive hon själv) hade roat sig med att hälla champagne, eller något förhoppningvis lite billigare, över hela henne! Hon var dyblöt och stank som ett helt A-lag!Mmmmmmmmmmmm.....snyggt. Men det hör väl studenten till.
Min plan var att jag skulle fota som en paparazzi - igen....men...vet inte vad det var som hände! Först for hon ner i duschen och blev lite människa igen. Upp kommer en dundersnygg student med vit klänning och den klassiska studenthatten! Svischa runt, svischa hit och dit! Rätt vad det var började det dundra in folk - jag försökte mest hålla koll på Mika som var överallt. Mat, kaffe, presentöppning - hej hopp, nu drar vi till stan! Så var de borta. 4 timmar gick ganska fort. Och det enda foto jag hann ta var detta
Han uppfyller visserligen alla krav på en student - han ser lite packad ut, mössan sitter på trekvart, han har en tom mugg i sin hand och han är alldeles rödögd! Förutom att han missat att ta på sig kostymen så har han inte riktigt åldern inne, men ändå...det här är alltså den enda stundentbild jag fick igår. Hoppas att någon annan tog lite fler bilder! På rätt student...
I övrigt tyckte Neo stundtals att det var lite mycket folk. Han ville gå ner till sitt rum och leka själv. -"Stäng dörren", sa han och det gjorde jag och där satt han och lekte i godan ro. Jobbig unge....jag skulle ha döpt honom till Ferdinand, eftersom han tycker om att sitta där under sin korkek...
Hann aldrig räkna alla gästerna men uteverandan med björkar och altanvärmaren i "tältet" (vår pergola med tygväggar) användes aldrig - så tydligen räckte alla platser. Mat blev det över i massor, så det blir till att äta paj idag hela dagen - för dem som kan! Allt vi hade här igår var proppat med laktos, så det var en ganska hungrig Mie som tryckte i sig sallad klockan 1.00 i natt.
Nu är det över och det är känns ganska bra måste jag erkänna. I natt städade vi bort allting förutom björkarna. Jätteskönt att komma upp till ett någorlunda normalt hem. Hur Milia ser ut idag har jag ingen aning om, men kanske kommer hon att vilja ha den här presenten inom kort....
Sjung om studentens lyckliga dar....
Jag fick en liten överraskning förut - Milia tar studenten imorgon. Ja, det var ju ingen överraskning. Den bestod av att vi just fått veta att lokalen, som hon skulle ha sin studentmottagning i, har blivit översvämmad! Alltså har vi precis konstaterat att vi skall ha en studentmottagning HÄR hemma imorgon! Tjosan hejsan.....
Åh, vad roligt - nått nytt - det måste jag prova!!!!
Bara att sätta fart och fixa och dona. Största problemet är nog vart man gör av 35 släktingar? Jag har hittat sittplats för 27 personer - värre med bord. Varför har man så få bord? Om vi hade haft ordentligt med förråd kanske vi kunde ha haft extrabord och extrastolar där, men nu är vi 8 personer i den här familjen och vi bor på varenda millimeter. Inklusive förråden. Vi har ingen "walk-in-closet" till klädkammare. Det är snarare så att man riskerar att få någon attiralj i huvudet om man nu ger sig på att öppna klädkammardörren!
Likaså boden ute på tomten. Har ni försökt att klämma in ett gäng cyklar, gräsklippare, hjälpmedel och annat kul i en normalbod? OM ni någongång har problem med att få in saker skall ni ringa Nicke - han klämmer in ALLT i en minimal byggnad. Ordningssamt - njä, men inpackat iallafall.
Tur att det "bara" är släkten som kommer! Vågar inte tänka på hur det varit om hon kommit på att bjuda in varenda kotte vi känner - det räcker gott med 35 släktingar!!! Visste inte ens att de var så många... Det är ju en släktgrej det här med studenten, så det är bara att gilla läget. På kvällen lär hon försvinna iväg med sina kompisar på något partaj. Tur att DEN festen inte är här!!! Nu hoppas jag bara att det blir sol och varmt, så att man kan vara både ute och inne!
Kom på en sak till - i och med att vi inte bor i skogen har vi inte så många björkar att sno grenar av till dekoration. Vågar ju inte ge mig på grannens björk - då blir jag väl fredlös här i området. Skottpengar på mig eller nåt!
Vi får se det här som en ren kompetensutveckling - i och med att vi under de kommande 3 åren kommer att ha en studentmottagning om året! Eller nej förresesten - Pinkan valde att byta utbildning och därför gick han om ett år. Det betyder att vi nästa år inte har någon student att ta hand om - för att isätllet året därpå ha två samtidigt! Stackars Ida...hon är sist ut - lagom till vi är helt slut och inte orkar mer DÅ skall hon ha sin studentmottagning. Ja ja - vi löser säkert det också!
Sjung om studentens lyckliga dár
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår
Än klappar hjärtat med friska slag
Och den ljusnande framtid är vår
Inga sorger än
I våra sinnen bor
Hoppet är vår vän och vi dess löften tro
När vi knyta förbund i den lund
Där de härliga lagrarna gro
Där de härliga lagrarna gro...
HURRAAA......
Jösses, det är 22 år sedan jag själv sjöng den - halvpackad på ett lastbilsflak.....voine voine....vad har vi givit oss in på????
Åh, vad roligt - nått nytt - det måste jag prova!!!!
Bara att sätta fart och fixa och dona. Största problemet är nog vart man gör av 35 släktingar? Jag har hittat sittplats för 27 personer - värre med bord. Varför har man så få bord? Om vi hade haft ordentligt med förråd kanske vi kunde ha haft extrabord och extrastolar där, men nu är vi 8 personer i den här familjen och vi bor på varenda millimeter. Inklusive förråden. Vi har ingen "walk-in-closet" till klädkammare. Det är snarare så att man riskerar att få någon attiralj i huvudet om man nu ger sig på att öppna klädkammardörren!
Likaså boden ute på tomten. Har ni försökt att klämma in ett gäng cyklar, gräsklippare, hjälpmedel och annat kul i en normalbod? OM ni någongång har problem med att få in saker skall ni ringa Nicke - han klämmer in ALLT i en minimal byggnad. Ordningssamt - njä, men inpackat iallafall.
Tur att det "bara" är släkten som kommer! Vågar inte tänka på hur det varit om hon kommit på att bjuda in varenda kotte vi känner - det räcker gott med 35 släktingar!!! Visste inte ens att de var så många... Det är ju en släktgrej det här med studenten, så det är bara att gilla läget. På kvällen lär hon försvinna iväg med sina kompisar på något partaj. Tur att DEN festen inte är här!!! Nu hoppas jag bara att det blir sol och varmt, så att man kan vara både ute och inne!
Kom på en sak till - i och med att vi inte bor i skogen har vi inte så många björkar att sno grenar av till dekoration. Vågar ju inte ge mig på grannens björk - då blir jag väl fredlös här i området. Skottpengar på mig eller nåt!
Vi får se det här som en ren kompetensutveckling - i och med att vi under de kommande 3 åren kommer att ha en studentmottagning om året! Eller nej förresesten - Pinkan valde att byta utbildning och därför gick han om ett år. Det betyder att vi nästa år inte har någon student att ta hand om - för att isätllet året därpå ha två samtidigt! Stackars Ida...hon är sist ut - lagom till vi är helt slut och inte orkar mer DÅ skall hon ha sin studentmottagning. Ja ja - vi löser säkert det också!
Sjung om studentens lyckliga dár
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår
Än klappar hjärtat med friska slag
Och den ljusnande framtid är vår
Inga sorger än
I våra sinnen bor
Hoppet är vår vän och vi dess löften tro
När vi knyta förbund i den lund
Där de härliga lagrarna gro
Där de härliga lagrarna gro...
HURRAAA......
Jösses, det är 22 år sedan jag själv sjöng den - halvpackad på ett lastbilsflak.....voine voine....vad har vi givit oss in på????
Jag måste inte dansa....
I eftermiddag var det dags för sommaravslutningsfest på dagis. Barnen sjunger och det är lite gulligt så där. Varje år hittills har Neo vägrat vara med på sången och velat vara med mamma och pappa i publiken istället. Men i år var han faktiskt med och sjöng och viftade med armarna. Lilla gubben...
Det var ganska mysigt att se honom mitt i smeten - äntligen en del av hela gruppen liksom. Det har han ju varit länge men själv valt att inte vara med vid tillställningar. Fast sen - när det var dags för pojkarnas dans så brast det. Då ville han komma till mamma. Han har i flera veckor sagt att -"Jag måste inte dansa....". Självklart måste han inte dansa har jag svarat, utan att riktigt ha fattat vad det är han trott att han måste göra. Nu förstår jag vad han menat. Han sa när vi gick hem igen att han inte måste dansa. Jag frågade om han ville dansa - men då blev han bara ännu mer ledsen.
-"Kan inte sa han.."
-"Men du kan köra Wall-E runt runt som en dans nästan och du kan åka på stigen här i skogen (en liten upptrampad stig på 10 meter kanske vid sidan av gångvägen mellan några träd....vi har inte så höga krav på "skog")...
Då körde han den lilla stigen säkert 4 gånger fram och tillbaka - sen var han sitt vanliga jag igen och struntade i allt vad dans heter!
Det är svårt ibland att veta om han talar om för mig att han inte vill, eller om det de facto är en fråga han ställer i påståendeform. Som när han säger -"Jag måste inte dansa...". Nu i efterhand fattar jag ju att han egentligen frågade -"Mamma, varför kan jag inte dansa..." eller nåt i den stilen. Jag måste lära mig att han är så stor att han undrar nu - måste hitta rätta svaren som iallafall stillar lite av hans funderingar. Fast många svar har jag ju inte ens själv! En del svar kan jag inte säga till honom utan att gråta och det vill jag inte - inte gråta honom i ansiktet. Inte där på en gångväg vid dagis. Då kanske han tror att jag är ledsen för att han inte kan och inte för att han inte kan - som att jag inte vore nöjd med honom om ni förstår vad jag menar. Det är en stor skillnad mellan dessa två betoningar.
Så idag har jag provat både mammaglädje och mammasorg. Först var det så mysigt och se honom sjunga och sen rundade vi av med att jag och han blev påminda om att det inte är så lätt alla gånger och att vi inte kan göra så mycket åt det - bara att bryta ihop och komma igen!
Det var ganska mysigt att se honom mitt i smeten - äntligen en del av hela gruppen liksom. Det har han ju varit länge men själv valt att inte vara med vid tillställningar. Fast sen - när det var dags för pojkarnas dans så brast det. Då ville han komma till mamma. Han har i flera veckor sagt att -"Jag måste inte dansa....". Självklart måste han inte dansa har jag svarat, utan att riktigt ha fattat vad det är han trott att han måste göra. Nu förstår jag vad han menat. Han sa när vi gick hem igen att han inte måste dansa. Jag frågade om han ville dansa - men då blev han bara ännu mer ledsen.
-"Kan inte sa han.."
-"Men du kan köra Wall-E runt runt som en dans nästan och du kan åka på stigen här i skogen (en liten upptrampad stig på 10 meter kanske vid sidan av gångvägen mellan några träd....vi har inte så höga krav på "skog")...
Då körde han den lilla stigen säkert 4 gånger fram och tillbaka - sen var han sitt vanliga jag igen och struntade i allt vad dans heter!
Det är svårt ibland att veta om han talar om för mig att han inte vill, eller om det de facto är en fråga han ställer i påståendeform. Som när han säger -"Jag måste inte dansa...". Nu i efterhand fattar jag ju att han egentligen frågade -"Mamma, varför kan jag inte dansa..." eller nåt i den stilen. Jag måste lära mig att han är så stor att han undrar nu - måste hitta rätta svaren som iallafall stillar lite av hans funderingar. Fast många svar har jag ju inte ens själv! En del svar kan jag inte säga till honom utan att gråta och det vill jag inte - inte gråta honom i ansiktet. Inte där på en gångväg vid dagis. Då kanske han tror att jag är ledsen för att han inte kan och inte för att han inte kan - som att jag inte vore nöjd med honom om ni förstår vad jag menar. Det är en stor skillnad mellan dessa två betoningar.
Så idag har jag provat både mammaglädje och mammasorg. Först var det så mysigt och se honom sjunga och sen rundade vi av med att jag och han blev påminda om att det inte är så lätt alla gånger och att vi inte kan göra så mycket åt det - bara att bryta ihop och komma igen!
Packad och klar...
Vi tänkte resa till Gotland lättpackade (inte lätt packade). Bara med handbagage typ. Somliga väljer barnväskor att smuggla sprit i - vi väljer spritväskor att smuggla barn i...
Fast vi skall nog passa oss för att gå på rött i tullen - då åker vi väl fast för barnhandel eller nåt. Risken finns ju i och för sig att vi blir avslöjade utan att öppna väskan - vad tror ni???
Fast vi skall nog passa oss för att gå på rött i tullen - då åker vi väl fast för barnhandel eller nåt. Risken finns ju i och för sig att vi blir avslöjade utan att öppna väskan - vad tror ni???
Om man aldrig är ledsen vet man inte hur det är att vara glad....
Den här lilla bulldozern vi har, Mika, stod utan stöd idag - flera gånger! Sista gången dök hon på näsan rakt ner i parketten så det small, men ändå. 9 månader här om dagen - undrar just när hon tänker ta sitt första steg? Det är nog inte så långt borta tror jag. Samtidigt som det är roligt när det händer hade jag gärna väntat lite - det lär ju inte bli lugnare av att hon skall testa stående kors och tvärs och sedan drämma snoken i golvet varje dag tills hon fixar det. Tyvärr fick jag inte med den stora händelsen på bild!
Det blir så konstigt när sådan här händer. Vi gör liksom två resor samtidigt. En resa där varje lilla minsta framsteg är värt att fira, så som 3 sekunders krokigt stående. Samtidigt har vi den normala resan med en normal utveckling där vi tar för givet ATT hon kommer att stå själv, ATT hon kommer att gå - vi bara väntar på när det skall hända. Det konstigaste är nog att det faktiskt går att hantera. Vi blir lika glada över hennes självklara framsteg precis som för Neos osjälvklara mirakel. Det är bara två olika sorters glädje bara och båda måste ju få finnas!
Det svåra är nog att visa Mika uppskattning och ge henne den bekräftelse hon så väl behöver utan att göra Neo ledsen. Att få honom att glädjas med henne istället för att se sina egna tillkortakommanden. Nu tänker han ju inte så konkret utan drämmer "bara" till henne lite extra hårt så hon trillar eller nåt....men ni förstår säkert vad jag menar.
Samtidigt måste ju Neo få fira sina framsteg - sådana som Mika har som självklara i sitt register. Vi kommer nog fram till ett bra sätt men balansgången är inte helt enkel. Man går inte genom livet glad som en lärka hela tiden - oavsett funktionshinder eller inte. Några sådana föreställningar har jag inte, men jag vill gärna hitta en medelväg.
Om man aldrig är ledsen vet man inte hur det är att vara glad - men det gör ju ingenting om man är glad oftare än ledsen! Precis som att om man aldrig går hem kan man aldrig komma tillbaka, eller om man aldrig har tråkigt vet man inte hur det är att ha kul.....ja, ni fattar. En jämn ström av ömsom vin ömsom vatten är ju det ultimata. Frågan är hur man fixar det....
Nu skall jag sjunka ned i soffan och ha det skittråkigt så att jag kan minnas hur roligt det var igår....
Det blir så konstigt när sådan här händer. Vi gör liksom två resor samtidigt. En resa där varje lilla minsta framsteg är värt att fira, så som 3 sekunders krokigt stående. Samtidigt har vi den normala resan med en normal utveckling där vi tar för givet ATT hon kommer att stå själv, ATT hon kommer att gå - vi bara väntar på när det skall hända. Det konstigaste är nog att det faktiskt går att hantera. Vi blir lika glada över hennes självklara framsteg precis som för Neos osjälvklara mirakel. Det är bara två olika sorters glädje bara och båda måste ju få finnas!
Det svåra är nog att visa Mika uppskattning och ge henne den bekräftelse hon så väl behöver utan att göra Neo ledsen. Att få honom att glädjas med henne istället för att se sina egna tillkortakommanden. Nu tänker han ju inte så konkret utan drämmer "bara" till henne lite extra hårt så hon trillar eller nåt....men ni förstår säkert vad jag menar.
Samtidigt måste ju Neo få fira sina framsteg - sådana som Mika har som självklara i sitt register. Vi kommer nog fram till ett bra sätt men balansgången är inte helt enkel. Man går inte genom livet glad som en lärka hela tiden - oavsett funktionshinder eller inte. Några sådana föreställningar har jag inte, men jag vill gärna hitta en medelväg.
Om man aldrig är ledsen vet man inte hur det är att vara glad - men det gör ju ingenting om man är glad oftare än ledsen! Precis som att om man aldrig går hem kan man aldrig komma tillbaka, eller om man aldrig har tråkigt vet man inte hur det är att ha kul.....ja, ni fattar. En jämn ström av ömsom vin ömsom vatten är ju det ultimata. Frågan är hur man fixar det....
Nu skall jag sjunka ned i soffan och ha det skittråkigt så att jag kan minnas hur roligt det var igår....
Var sak har sin tid...
Åh, vad roligt jag har haft ikväll! Och åh vad tråkigt att jag var tvungen att åka hem när de andra gick vidare på krogen...men men...jag hade lovat mormor att komma hem, så det gjorde jag....lydig som jag är!
Kvällen blev jätterolig - trots att jag glömde trosorna jag skulle kasta på basisten hemma...jag får väl kasta dem på honom imorgon. Precis nu har mormor åkt hem, Milia och Tobbe som också var med i samma taxi, har promenerat iväg hem till sig. Lugnet ligger över hela huset och de små barnen snusar gott i varsin vrå. Så stilla och rogivande.
Koncerten var så bra och så rolig! Det var länge sedan jag hoppat och skuttat så mycket i höga pumps. Som ett helt gympingpass! Jag hoppar faktiskt inte utan pumps heller, normalt sett, så det här var verkligen roligt! Vem tusan behöver ett S.A.T.S-kort om jag får gå på fler koncerter?! Min tanke var att jag skulle fota som värsta paparazzin, men inte blev det så heller! Jag hade full upp med att dansa och fladdra med armar och ben....
Tror dock att Terapeutens man, som var med, fick en massa bra bilder. Han har värsta kameran att fota med och kan det där med foto också, till skillnad från en annan som bara rycker upp kameran hipp som happ. Nåväl, här kommer iallafall en bild på bandet, Bad Mojo.
Närmast i bild är min "troslösa" basist - Nicke. De andra kan jag presentera när jag får en bättre bild! Keybordisten (heter det så?) bakom Nicke, är min andra favorit i bandet, så honom presenterar jag direkt - Jonas! Han är en jäkel på att spela allt möjligt - bland annat saxofon!
Det som också var himla kul var att träffa en massa folk jag inte sett på väldigt länge, som var på koncerten. Bland annat Madde, som var Neos egen sköterska på neonatalen. Vi håller sporadisk kontakt och det var så länge sedan jag såg henne - riktigt trevligt att träffas igen! En annan person som var väldigt kul att se igen var Pelle-Plupp - en kille från mitt jobb som jag tycker väldigt mycket om! Både jag och Nicke har jobbat tillsammans med honom under många år och det var som att vi sågs igår trots att det var minst 1 år sedan vi träffades sist - mer ändå! Roligt. Jag behövde komma ut och se att det finns ett annat liv än mammalivet.
Samtidigt är det när jag får lite nos på det här andra livet så här, som jag bli sugen på mer! Då, när jag tex träffar Pelle-Plupp - då blir jag taggad som tusan att börja jobba igen! Att göra nya landvinningar och vara med i frontlinjen och slåss. Bara ge mig ett uppdrag och jag tar det. Sedan kommer man hem och tittar på en liten människa som ligger med näsan i kudden och rumpan i vädret - och bara sover tryggt - ovetandes om arbetsliv och koncerter. Ja, då tar det 1 sekund, så är man tillbaka i mammalivet och tycker att det är rätt OK, det också. Var sak har sin tid! Snart är det min tid att göra nya landvinningar och kasta mig in i nya utmaningar - ta mig vatten över huvudet och köra så det ryker! Det är då jag jobbar som bäst!
Just nu skall jag bara njuta av tystnaden i huset, gå och lägga mig och somna brevid en varm liten kropp som inte har en aning om mina äventyr i sommarnatten....natti natti på er.
Och Pelle-Plupp - kul att se dig!!!
Trevlig nationaldag
Idag är det nationaldagen och mormor är på G över. Vi skall väl umgås lite bara vi, för Nicke är inte hemma. Ikväll skall jag gå på koncert - Nickes koncert. Det är hur länge som helst som jag hörde honom spela, så det skall bli jättekul! Mormor passar skruttisar - toppen! Själv skall jag slänga trosor på basisten!
Ni kommer nog inte höra så mycket av mig idag, men imorgon avlägger jag rapport om allting. Ha en fin nationaldag. Jag fick just sol här! Superfint.....
Ni kommer nog inte höra så mycket av mig idag, men imorgon avlägger jag rapport om allting. Ha en fin nationaldag. Jag fick just sol här! Superfint.....
3 sekunder är en evighet...
Måste bara berätta! Vår världens bästa sjukgymnast var hos oss idag - Karin. Ibland dyker hon upp här och förgyller våra eftermiddagar. Idag var det lite träning och mätningar av diverse armar och ben - vad de kan och inte kan.
Då - idag, när vi så väl behövde någonting roligt - hände nåt som jag inte visste att han kunde riktigt. Jag har ju känt att när vi klär på och av så finns där en stadighet som inger hopp om en framtid till fots. När Karin sa att "nu skall vi se om du kan stå själv" så trodde jag att hon menade i hörnet - lutandes mot väggen - men hon menade mitt på golvet!
Och - ungen kunde stå! Inte mer än först 2 sekunder och sedan 3 - men fatta - han KAN stå själv! Vet inte vem som blev gladast - Karin eller jag! Neo tyckte också att det var roligt men minst lika läskigt. Det kan tyckas fjuttigt - men om man inte kunnat stå innan är 3 sekunder jääätte lääääänge....Ta tex att cykla enhjuling - kan man inte det så är 3 sekunder en evighet när man väl fixar det! Så kändes det!!!
Sedan har vi vunnit en landvinning till idag. Neo stod i skalet och diskade - blöta, skvätta, diska, slabb, slabb.
-"Mamma, jag är jätte kissnödig!"
Men shit - han sitter ju fast i skalet! Hoppas jag hinner, men jag insåg att jag inte skulle hinna. Så jag bara trixar lite med brallorna och fäller upp toaringen och ställer honom i skalet framför toan - och han kissar stående! Det var så roligt att han var tvungen att fnissa! Jättekul! Det hade han aldrig sett förut....
Då - idag, när vi så väl behövde någonting roligt - hände nåt som jag inte visste att han kunde riktigt. Jag har ju känt att när vi klär på och av så finns där en stadighet som inger hopp om en framtid till fots. När Karin sa att "nu skall vi se om du kan stå själv" så trodde jag att hon menade i hörnet - lutandes mot väggen - men hon menade mitt på golvet!
Och - ungen kunde stå! Inte mer än först 2 sekunder och sedan 3 - men fatta - han KAN stå själv! Vet inte vem som blev gladast - Karin eller jag! Neo tyckte också att det var roligt men minst lika läskigt. Det kan tyckas fjuttigt - men om man inte kunnat stå innan är 3 sekunder jääätte lääääänge....Ta tex att cykla enhjuling - kan man inte det så är 3 sekunder en evighet när man väl fixar det! Så kändes det!!!
Sedan har vi vunnit en landvinning till idag. Neo stod i skalet och diskade - blöta, skvätta, diska, slabb, slabb.
-"Mamma, jag är jätte kissnödig!"
Men shit - han sitter ju fast i skalet! Hoppas jag hinner, men jag insåg att jag inte skulle hinna. Så jag bara trixar lite med brallorna och fäller upp toaringen och ställer honom i skalet framför toan - och han kissar stående! Det var så roligt att han var tvungen att fnissa! Jättekul! Det hade han aldrig sett förut....
N.F.C har flera....nya mål....
Det bara dräller in medlemmar i N.F.C - och det är så roligt. Speciellt en skitdag som denna! Nu är vi uppe i ...få se här....26 personer tror jag. Bara 4 kvar tills vi har flera glassuppdrag....det kanske blir så att jag får sätta ett nytt glassmål för varje 10-tal extra vi blir - vid 20 = glass i Visby, - vid 30 = glass i Gamla stan, - vid 40...mera glass i Gamla stan....eller nej! Nu vet jag! Vid 40 blir det glass på Gröna Lund!
Bra idé....Gröna Lund blir han nog glad av, lille gubben! Tack alla för att ni alls läser och svarar!
Bra idé....Gröna Lund blir han nog glad av, lille gubben! Tack alla för att ni alls läser och svarar!
Doktorjävel!!!
Jag brukar säga och tycka att jag en ganska stabil person, som inte har några konstiga förväntningar på saker. Jag anser att jag ser saker som de faktiskt är utan förskönanade omskrivningar och behöver inte få saker inlindade. Ganska lätt analyserar jag en situation och får en ganska klar helhetsbild av orsak och verkan. På både gott och ont. Men idag tror jag att jag måste slänga på ytterligare en funktion till min analytiska sida - nämligen att ställa mig frågan om det kan tänkas finnas ytterligare varianter och tolkningar eller syften till olika situationer. Så att det inte blir som idag, när någon ryckte mattan under mina fötter....
Jag varit på ett narkosmöte inför Neos magnetkameraundersökning - ett möte jag trodde och fick mig tillsagt att det var ett ganska kort möte där de bara ville träffa Neo lite innan och ställa lite frågor. Tjena!
Där kommer jag - ensam - med två barn och skall bara göra ett kort möte på avdelningen. Först träffar jag en sköterska som berättar att de kommer att söva Neo. Så långt inga problem, det visste jag ju om. Vi får lite plåster och andra förhållningsregler. Neo är väldigt rädd för nålar och vill inte bli stucken mer - han tycker att det räcker för honom nu. När hon visar honom en broschyr pekar han direkt på nålbilden och säger -"En sån vill jag inte ha!". Sköterskan försöker prata vidare och vara pedagogisk men han har redan stängt av öronen och bestämt sig för att han inte vill höra mer.
Sedan får jag veta att vi måste träffa en doktor - jaha, varför det? Jo, för att de vill träffa oss innan och se om vi har några funderingar. Funderingar?! Klart som tusan att vi har funderingar, men idag finns det inget vi där - bara jag och två barn. Doktorn sjunker ner i soffan brevid mig och ser alvarlig ut - som att han har nåt viktigt att säga mig om Neo. Han säger
-"Först vill jag veta om det hänt något sedan ni träffade Dr X senast"
-"Vad menar du med hänt nåt? Neo har fått botox, men inte någonting annat speciellt som inte brukar hända. Inget som han inte brukar ha för sig."
-"Så det har inte hänt något då"
-"Nej, inte vad jag vet. Borde det det?"
Han sitter tyst och tittar på mig och sekunderna tickar vidare. Jag hinner tänka att det ser ut som att han vill ge mig ett jobbigt besked men vet inte hur. Det går säkert två minuter och jag väntar bara ut honom. Tillsist säger han
-"Nej..."
-"Det tog lång tid att tänka fram ett nej" säger jag. "Var det något annat som rörde sig därinne innan nejet blev det alternativ du valde?"
-"En hel del saker" säger han och avslutar bara meningen där utan vidare förklaring.
Jag undrar natuligtvis vilka saker det kunde tänkas vara men frågar inte, för nu känner jag att det här var inte alls bara ett snabbt möte och jag är där utan Nicke och kan inte ta emot mig om jag åker ner i hålet. Febrilt försöker jag hålla mig fast vid verkligheten och intalar mig själv att vi har faktiskt inte gjort undersökningen ännu så han kan inte veta nåt som jag inte redan vet. Det hjälper mig inte ett dugg.....jag försöker tänka på helt andra saker.
Han fortsätter
-"Den här undersökningen har initierats av Dr X. Efter undersökningen kan det bli så att ni inte får träffa honom förns efter sommaren för att få svaret. Det är en ganska lång tid. Kan ni vänta på det eller vill ni ha en tidigare tid?"
Jag vet inte vad jag skall svara riktigt men säger
-"Om det framkommer nåt viktigt som vi behöver få veta om Neo så vill jag gärna att någon, vem som helst, tar kontakt med oss och berättar det. Om det inte är någonting mer än det vi redan vet kan vi vänta till efter sommaren och träffa Dr X - för Neo är ju samma lilla kille med eller utan magnetkameraundersökning för oss.
-"Är det så att jag borde ha en tidigare tid...???"
Igen är han helt tyst och bara tittar ömsom på mig och ömsom på Neo. Jag ser att han tänker nåt men kan inte riktigt se vad. Det går lite mer tid och sen säger han
-"Det kommer inte vara normala bilder det här och då kommer vi att diskutera dem vid ronden vi har varje torsdag. Bara så att du vet det. Då kommer vi att komma fram till ett resultat och om ni vill kan ni få en telefontid med Dr X innan sommaren. Vi är ju olika läkare här och det är bättre att beskedet kommer från någon ni träffat förut och som har sett Neo tidigare. Vi har ju alla olika sätt att berätta saker på för föräldrar och olika saker som vi sätter fokus på" säger han med en gravalvarlig min.
Nu är jag säker på att han vet någonting jag inte vet. Bara inte vad.
-"När måste du veta vad vi vill - nu?" frågar jag. "För här och nu kan jag inte säga vad vi vill".
-"Nej, senast samma dag som undersökningen - efteråt innan ni går hem"
Sen lyssnar han på Neo med stetoskopet. Med Neo har han en jättebra kommunikation. Jag hinner tänka att de borde lära sig att kommunicera med föräldrar också och inte skrämma skiten ur dem!
Sköterskan kommer tillbaka och nu skall vi träffa narkosläkaren - eller "sovdoktorn" som hon säger till Neo. Vi går genom en lång korridor på en avdelning. Det är helt tyst och jag ser bara vårdpersonal som tyst rör sig mellan rummen. Jag är helt upp och ned inombords och fattar inte varför de inte sa att det är bra om båda föräldrarna är med. Börjar känna mig lätt tilltufsad men håller ihop för Neos skull. I ena handen har jag Neo i rullstolen. I andra handen har jag barnvagnen. Vi tar hissen ned ett par våningar. Kliver in på en avdelning som talar om att vi är på Barnintensiven.
I korridoren sitter föräldrar med oro i blicken - vild oro. Jag ser att de sitter och väntar på besked. De får syn på oss - eller Neo i sin rullstol och jag ser hur mamman ryggar tillbaka. Jag hinner tänka att sköterskan är ett jäkla klantarsel som tar oss till narkosläkaren genom ett ställe där föräldrar sitter och vakar och väntar på sina barn. Klart att de inte vill möta en liten kille i rullstol just där. Till och med Neo känner av stämningen och han som brukar säga "Hej, vad heter du" till alla, säger ingenting. Han tittar på mig och sträcker ut sin lilla hand. Vill hålla mig i handen istället för att jag skall köra rullen bakom honom. Jag tar hans hand.
Vi passerar ytterligare en skylt - Barnuppvaket - där inne skymtar jag en mamma som sitter med en liten liten bäbis och vaggar den. Hon ler med hela ansiktet! Skönt! Iallafall någon som är glad. Här möter vi ett föräldrarpar till. De kan inte ens stå stilla - förmodligen väntar de på sin lilla älskling som är någonstans. De ser inte på oss utan vandrar av och an över redan av tidigare oroliga föräldrar nötta golv.
Tillsist kommer vi till ett väntrum som vi visas in till. Här skall vi vänta på narkosläkaren. I rummet sitter en kvinna som inte rör en min. Tittar inte heller på oss, men det gör mig inget. Jag brukar också välja bort att se folk om jag känner att jag inte kan ta in en enda grej till. Vi leker lite och sen får vi träffa sovdoktorn. Hon säger att de nog kan söva Neo utan nålar! Toppen - för då kommer han inte att bli så himla rädd. Och OM de behöver sätta en kanyl så gör de det. På min fråga om det är bättre att personalen på avdelningen sätter kanylen säger hon att avdelningen ringer till dem när de har svårstuckna och rädda patienter. Nu är jag tillbaka till mitt vanliga stabila jag. Bara av att en människa svarar rakt på en helt vanlig fråga.
Undrar om de här doktorerna har någon sorts utmaningslista , typ som i "Vita stenen". Där de skall skrämma så många föräldrar som möjligt under en dag för då vinner de något eftertraktat. Kanske en liten skvätt maktkänsla till! Jag skulle vilja tvåla till den där doktorn och undra vad fan han menar med att inte svara rakt och normalt och skrämmas på det där jävla viset. Förbannade doktorjävel! Får man säga så?
Ja - det får man! Doktorjävel!!!!
Jag varit på ett narkosmöte inför Neos magnetkameraundersökning - ett möte jag trodde och fick mig tillsagt att det var ett ganska kort möte där de bara ville träffa Neo lite innan och ställa lite frågor. Tjena!
Där kommer jag - ensam - med två barn och skall bara göra ett kort möte på avdelningen. Först träffar jag en sköterska som berättar att de kommer att söva Neo. Så långt inga problem, det visste jag ju om. Vi får lite plåster och andra förhållningsregler. Neo är väldigt rädd för nålar och vill inte bli stucken mer - han tycker att det räcker för honom nu. När hon visar honom en broschyr pekar han direkt på nålbilden och säger -"En sån vill jag inte ha!". Sköterskan försöker prata vidare och vara pedagogisk men han har redan stängt av öronen och bestämt sig för att han inte vill höra mer.
Sedan får jag veta att vi måste träffa en doktor - jaha, varför det? Jo, för att de vill träffa oss innan och se om vi har några funderingar. Funderingar?! Klart som tusan att vi har funderingar, men idag finns det inget vi där - bara jag och två barn. Doktorn sjunker ner i soffan brevid mig och ser alvarlig ut - som att han har nåt viktigt att säga mig om Neo. Han säger
-"Först vill jag veta om det hänt något sedan ni träffade Dr X senast"
-"Vad menar du med hänt nåt? Neo har fått botox, men inte någonting annat speciellt som inte brukar hända. Inget som han inte brukar ha för sig."
-"Så det har inte hänt något då"
-"Nej, inte vad jag vet. Borde det det?"
Han sitter tyst och tittar på mig och sekunderna tickar vidare. Jag hinner tänka att det ser ut som att han vill ge mig ett jobbigt besked men vet inte hur. Det går säkert två minuter och jag väntar bara ut honom. Tillsist säger han
-"Nej..."
-"Det tog lång tid att tänka fram ett nej" säger jag. "Var det något annat som rörde sig därinne innan nejet blev det alternativ du valde?"
-"En hel del saker" säger han och avslutar bara meningen där utan vidare förklaring.
Jag undrar natuligtvis vilka saker det kunde tänkas vara men frågar inte, för nu känner jag att det här var inte alls bara ett snabbt möte och jag är där utan Nicke och kan inte ta emot mig om jag åker ner i hålet. Febrilt försöker jag hålla mig fast vid verkligheten och intalar mig själv att vi har faktiskt inte gjort undersökningen ännu så han kan inte veta nåt som jag inte redan vet. Det hjälper mig inte ett dugg.....jag försöker tänka på helt andra saker.
Han fortsätter
-"Den här undersökningen har initierats av Dr X. Efter undersökningen kan det bli så att ni inte får träffa honom förns efter sommaren för att få svaret. Det är en ganska lång tid. Kan ni vänta på det eller vill ni ha en tidigare tid?"
Jag vet inte vad jag skall svara riktigt men säger
-"Om det framkommer nåt viktigt som vi behöver få veta om Neo så vill jag gärna att någon, vem som helst, tar kontakt med oss och berättar det. Om det inte är någonting mer än det vi redan vet kan vi vänta till efter sommaren och träffa Dr X - för Neo är ju samma lilla kille med eller utan magnetkameraundersökning för oss.
-"Är det så att jag borde ha en tidigare tid...???"
Igen är han helt tyst och bara tittar ömsom på mig och ömsom på Neo. Jag ser att han tänker nåt men kan inte riktigt se vad. Det går lite mer tid och sen säger han
-"Det kommer inte vara normala bilder det här och då kommer vi att diskutera dem vid ronden vi har varje torsdag. Bara så att du vet det. Då kommer vi att komma fram till ett resultat och om ni vill kan ni få en telefontid med Dr X innan sommaren. Vi är ju olika läkare här och det är bättre att beskedet kommer från någon ni träffat förut och som har sett Neo tidigare. Vi har ju alla olika sätt att berätta saker på för föräldrar och olika saker som vi sätter fokus på" säger han med en gravalvarlig min.
Nu är jag säker på att han vet någonting jag inte vet. Bara inte vad.
-"När måste du veta vad vi vill - nu?" frågar jag. "För här och nu kan jag inte säga vad vi vill".
-"Nej, senast samma dag som undersökningen - efteråt innan ni går hem"
Sen lyssnar han på Neo med stetoskopet. Med Neo har han en jättebra kommunikation. Jag hinner tänka att de borde lära sig att kommunicera med föräldrar också och inte skrämma skiten ur dem!
Sköterskan kommer tillbaka och nu skall vi träffa narkosläkaren - eller "sovdoktorn" som hon säger till Neo. Vi går genom en lång korridor på en avdelning. Det är helt tyst och jag ser bara vårdpersonal som tyst rör sig mellan rummen. Jag är helt upp och ned inombords och fattar inte varför de inte sa att det är bra om båda föräldrarna är med. Börjar känna mig lätt tilltufsad men håller ihop för Neos skull. I ena handen har jag Neo i rullstolen. I andra handen har jag barnvagnen. Vi tar hissen ned ett par våningar. Kliver in på en avdelning som talar om att vi är på Barnintensiven.
I korridoren sitter föräldrar med oro i blicken - vild oro. Jag ser att de sitter och väntar på besked. De får syn på oss - eller Neo i sin rullstol och jag ser hur mamman ryggar tillbaka. Jag hinner tänka att sköterskan är ett jäkla klantarsel som tar oss till narkosläkaren genom ett ställe där föräldrar sitter och vakar och väntar på sina barn. Klart att de inte vill möta en liten kille i rullstol just där. Till och med Neo känner av stämningen och han som brukar säga "Hej, vad heter du" till alla, säger ingenting. Han tittar på mig och sträcker ut sin lilla hand. Vill hålla mig i handen istället för att jag skall köra rullen bakom honom. Jag tar hans hand.
Vi passerar ytterligare en skylt - Barnuppvaket - där inne skymtar jag en mamma som sitter med en liten liten bäbis och vaggar den. Hon ler med hela ansiktet! Skönt! Iallafall någon som är glad. Här möter vi ett föräldrarpar till. De kan inte ens stå stilla - förmodligen väntar de på sin lilla älskling som är någonstans. De ser inte på oss utan vandrar av och an över redan av tidigare oroliga föräldrar nötta golv.
Tillsist kommer vi till ett väntrum som vi visas in till. Här skall vi vänta på narkosläkaren. I rummet sitter en kvinna som inte rör en min. Tittar inte heller på oss, men det gör mig inget. Jag brukar också välja bort att se folk om jag känner att jag inte kan ta in en enda grej till. Vi leker lite och sen får vi träffa sovdoktorn. Hon säger att de nog kan söva Neo utan nålar! Toppen - för då kommer han inte att bli så himla rädd. Och OM de behöver sätta en kanyl så gör de det. På min fråga om det är bättre att personalen på avdelningen sätter kanylen säger hon att avdelningen ringer till dem när de har svårstuckna och rädda patienter. Nu är jag tillbaka till mitt vanliga stabila jag. Bara av att en människa svarar rakt på en helt vanlig fråga.
Undrar om de här doktorerna har någon sorts utmaningslista , typ som i "Vita stenen". Där de skall skrämma så många föräldrar som möjligt under en dag för då vinner de något eftertraktat. Kanske en liten skvätt maktkänsla till! Jag skulle vilja tvåla till den där doktorn och undra vad fan han menar med att inte svara rakt och normalt och skrämmas på det där jävla viset. Förbannade doktorjävel! Får man säga så?
Ja - det får man! Doktorjävel!!!!
- Åh var roligt - nåt nytt - det måste jag prova!!!
Ibland tycker jag att ungdomar i allmänhet är lite konservativa och våra i synnerhet. Jag menar i den aspekten att de inte vill att saker skall förändras. Även våra ungdomar omfattas alltså av den uppfattningen. Om vi nu alltid har ätit pannkakor med jordgubbssylt så skall vi för all evig framtid äta pannkakor med jordgubbssylt! Ve den som kommer och föreslår något annat - typ äpplemos eller så! Urr - hur vågar jag komma med en sådan styggelse!
Men nu skall här bli förändring - har jag bestämt. Vi börjar med Kevin - som tror att man dör av grönsaker bland annat! Det nya mantrat som skall förgylla och berika hans tillvaro samt chocka alla i hans närhet - lärare, kompisar, pappa och andra - är:
-"Men vad roligt - nått nytt - det måste jag prova!!!!", med ett hyperglatt tonfall.
Tillslut blir det den första naturliga reaktionen på alla nya situationer och också nya smaker. Ta tillexempel vårt besök på MAX hamburgare ikväll - han beställde originaldressing (att han ens hade dressing på beställningen höll på att chocka mig djupt) men istället fick han majonäs! Gud förbjude att han ens hade rört den hamburgaren förut - men idag började alltså Kevins nya liv med
-"Åh, vad roligt - nått nytt - det måste jag prova!!!", så han åt den faktiskt och upptäckte att det varken var dödligt eller ens skadligt! Vem vet, kanske kan han testa majonäs igen i en annan situation och bli en erfarenhet rikare?!
Jag kanske skall ringa akutmottagningarna på alla tänkbara sjukhus i vår närhet så att de är beredda på att ta emot chockskadade människor - för Kevin hatar förändring och nu VET jag att det här mantrat har satt sig i huvudet på honom redan (mot hans vilja), så det kommer att bli många chocker för folk i hans omgivning - så till den milda grad att vi kanske måste ringa ambulans!
Testa mantrat själva får ni se så fort ni stöter på nåt som ni annars skulle ha svurit åt
-"Åh, vad roligt - nåt nytt - det måste jag prova!!!"...man får ett helt annat perspektiv...man kanske till och med fnissar åt sig själv en stund eller sin partner och bara DET kan ju vara nåt nytt! Funkar direkt alltså.....
-"Åh, vad roligt.....
Idag är allt tillåtet....
Idag stannade allting bara av och inte ens kreativiteten infann sig - vete tusan vad det beror på!? Inte ens de fina vattenpölarna var skojiga när vi gick hem från dagis, tyckte Neo. Han sa bara "-Nu orkar jag inte köra mer..." och så gick vi hem.
Nu har han rullat ihop sig i soffan och kollar på Thomas Tåget och hans vänner. Mika fick tag på Neos vattenflaska och tömde i sig den...bra jobbat. Nu sitter hon och ulkar vatten - undrar hur mycket vatten det var i den egentligen?
Jag tar tillbaka det jag sade nyss om Neo - han tittar inte alls på TV - han sover! Totalt utloggad. Tydligen har han inte sovit på dagis idag då, antar jag. Tycker att jag ser det här läget av honom oftare och oftare....men som sagt, det kostar energi att bara vara Neo. Känner att jag vill logga ut också. Vissa dagar kostar det en massa energi att bara vara Mie också verkar det som. Idag är en sådan dag.
Mika har slutat ulka vatten och istället givit sig på filmskåpet. Kolla in nöjda minen! Hon gillar också Lynley, vad det verkar som.....bra smak bruden!!! Fast hon borde kanske inte få göra sådär faktiskt - men jag orkar inte köra uppfostringsanstalt idag - vi tar det en annan dag. Vassego Mikisen - dra ut varenda grej du hittar - passa på vet ja....idag är allt tillåtet. Det vi saknar i energi har hon istället i drivor - tar aldrig slut! Blir trött bara jag ser henne.....
Närstudie av "nöjd-minen"....med röda ögon och snor, men ja ja..
Nu har han rullat ihop sig i soffan och kollar på Thomas Tåget och hans vänner. Mika fick tag på Neos vattenflaska och tömde i sig den...bra jobbat. Nu sitter hon och ulkar vatten - undrar hur mycket vatten det var i den egentligen?
Jag tar tillbaka det jag sade nyss om Neo - han tittar inte alls på TV - han sover! Totalt utloggad. Tydligen har han inte sovit på dagis idag då, antar jag. Tycker att jag ser det här läget av honom oftare och oftare....men som sagt, det kostar energi att bara vara Neo. Känner att jag vill logga ut också. Vissa dagar kostar det en massa energi att bara vara Mie också verkar det som. Idag är en sådan dag.
Mika har slutat ulka vatten och istället givit sig på filmskåpet. Kolla in nöjda minen! Hon gillar också Lynley, vad det verkar som.....bra smak bruden!!! Fast hon borde kanske inte få göra sådär faktiskt - men jag orkar inte köra uppfostringsanstalt idag - vi tar det en annan dag. Vassego Mikisen - dra ut varenda grej du hittar - passa på vet ja....idag är allt tillåtet. Det vi saknar i energi har hon istället i drivor - tar aldrig slut! Blir trött bara jag ser henne.....
Närstudie av "nöjd-minen"....med röda ögon och snor, men ja ja..
Hellre boka en kamel!
Jag fick en kommentar av en tjej, eller kille, angående de här knasiga sjukresorna vi hade i våras när vi skulle åka och simma. Personen i fråga arbetar som personlig assistent och de har, precis som vi, simträning på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. De har dock haft fasta förbeställda resor som tydligen funkat (!) Kan inte låta bli att börja tänka på de här skitonsdagarna igen. Hade nästan glömt dem faktiskt!
Nu tänkte jag försöka mig på ett svar - alternativt reflektion - i anslutning till kommentaren. Jag har fått informationen om att vi måste vara färdtjänsanslutna för att kunna boka fasta resor. Det är tydligen skillnad på sjukresor och färdtjänst?! Rätt eller fel vet jag inte, men det kan absolut vara värt ett försök till nästa gång.
Då är ju bara frågan - om de gör fel på första resan - typ ger resan till ett bolag som inte har bilbarnstolar vilket de tyvärr har gjort - ja, då kanske de gör samma fel varje gång liksom! Då måste man ju oroa sig ännu mer. I och för sig vore det kanske ingen skillnad från idag. Nu är det olika fel hela tiden. Om vi gjorde som personen sa, så är det iallafall ett och samma fel varje gång! Då slipper vi ju överraskningar. Kanske en vinst, vad vet jag?!
Fast det är ju värre om felet består i att de helt enkelt inte skickade någon bil alls - för det innebär ju att det aldrig kommer att komma någon bil! Varken dit eller hem - och det gör ju heller inget för jag kom ju inte dit utan bil och därför behöver jag heller inte komma hem! För där är jag ju redan...
Det är då jag ringer för att klaga och de undrar om jag vill att de skall avboka resan tillbaka från det ställe jag inte kommit till för de inte skickade en taxi i första stället!
Gud så skönt att vi inte behöver åka de här knasiga sjukresorna längre - man bli ju helt konfys!!! Vi får se hur vi gör till hösten. Just nu känner jag att jag hellre skulle boka en kamel - det verkar säkrare!
Nu tänkte jag försöka mig på ett svar - alternativt reflektion - i anslutning till kommentaren. Jag har fått informationen om att vi måste vara färdtjänsanslutna för att kunna boka fasta resor. Det är tydligen skillnad på sjukresor och färdtjänst?! Rätt eller fel vet jag inte, men det kan absolut vara värt ett försök till nästa gång.
Då är ju bara frågan - om de gör fel på första resan - typ ger resan till ett bolag som inte har bilbarnstolar vilket de tyvärr har gjort - ja, då kanske de gör samma fel varje gång liksom! Då måste man ju oroa sig ännu mer. I och för sig vore det kanske ingen skillnad från idag. Nu är det olika fel hela tiden. Om vi gjorde som personen sa, så är det iallafall ett och samma fel varje gång! Då slipper vi ju överraskningar. Kanske en vinst, vad vet jag?!
Fast det är ju värre om felet består i att de helt enkelt inte skickade någon bil alls - för det innebär ju att det aldrig kommer att komma någon bil! Varken dit eller hem - och det gör ju heller inget för jag kom ju inte dit utan bil och därför behöver jag heller inte komma hem! För där är jag ju redan...
Det är då jag ringer för att klaga och de undrar om jag vill att de skall avboka resan tillbaka från det ställe jag inte kommit till för de inte skickade en taxi i första stället!
Gud så skönt att vi inte behöver åka de här knasiga sjukresorna längre - man bli ju helt konfys!!! Vi får se hur vi gör till hösten. Just nu känner jag att jag hellre skulle boka en kamel - det verkar säkrare!
20 medlemmar i N.F.C - Iiiiiiihhhhaaaaaaa
Tadaaaa - nu är vi 20 stycken i N.F.C!!! Jätteroligt!!! Vad gulliga ni är som vill att Neo skall få glass och våfflor.
Då bär det av till Gamla stan i helgen. Får bli på lördagen på dagen - eller kanske inte kom jag på! Det är ju nationaldagen och vi lär ju inte var själva där inne. Nicke har en spelning och kan inte åka med. Åka in till Gamla stan med antingen en tvillingvagen eller en rullstol och en barnvagn är inte så lockande precis - inte ensam....hmmmm.....
Då blir det en glass i hamnen i Visby istället OCH en våffla. Jag skall säkert hitta någon som kan sno ihop en våffla! Får ta en bild och visa på bloggen när vi kommer hem igen - för datorn stannar hemma!
Någon som har ett tips på vad som händer om vi blir 30 medlemmar - jag kan ju inte åka till Visby och äta glass varje gång. Eller kan och kan....
Vi får helt enkelt göra så att när vi blir 30 DÅ får jag åka in till Gamla stan - och ta kort på det stället - så kan ni alla andra också åka dit om ni har vägarna förbi! De har världens godaste glass med hemgräddade strutar OCH våfflor - mmmmm....
Då bär det av till Gamla stan i helgen. Får bli på lördagen på dagen - eller kanske inte kom jag på! Det är ju nationaldagen och vi lär ju inte var själva där inne. Nicke har en spelning och kan inte åka med. Åka in till Gamla stan med antingen en tvillingvagen eller en rullstol och en barnvagn är inte så lockande precis - inte ensam....hmmmm.....
Då blir det en glass i hamnen i Visby istället OCH en våffla. Jag skall säkert hitta någon som kan sno ihop en våffla! Får ta en bild och visa på bloggen när vi kommer hem igen - för datorn stannar hemma!
Någon som har ett tips på vad som händer om vi blir 30 medlemmar - jag kan ju inte åka till Visby och äta glass varje gång. Eller kan och kan....
Vi får helt enkelt göra så att när vi blir 30 DÅ får jag åka in till Gamla stan - och ta kort på det stället - så kan ni alla andra också åka dit om ni har vägarna förbi! De har världens godaste glass med hemgräddade strutar OCH våfflor - mmmmm....
20 x Mamma Mu = Högsta vinsten!!!
Äntligen var den här dagen förbi! Äntligen kan jag börja andas igen! Djupa, lugnare andetag och slappna av lite. Det gick så bra så bra...han sov som en söt liten sten av sömnmedlet han fick.
Precis som vi planerat gick vi till lekterapin först av allt (ja - efter att vi blivit inskrivna förståss). Det är lika kul varje gång. Trots att man är en liten kille som försvinner i det stora sätet MÅSTE man köra ambulansen och blinka med blåljuset! Nu syns inte saftblandaren på bilden men den sitter och blinkar vackert på taket. Tack och lov är det inget ljud...
Efter ambulansfärden bar det av in på själva lekavdelningen. Först skulle det lekas lite med tåg och annat roligt, och tillsist avslutade vi med att micra tårta! Såklart - vem vill inte ha micrad tårta.....med ljus och allt....gulp....
Avslutningsvis var vi tvugna att gå tillbaka till avdelningen där allt skulle ske. Vi hade redan från början sagt att det inte var OK med samma "sövning" som förra gången, så de gjorde om det hela lite och det var jättebra!
Ganska fort började han såsa med ögonen och försvinna in i dimman. Men han höll mig hårt i handen hela tiden och jag fick inte kliva ur sängen! Det slutade med att vi låg där brevid varandra och höll i handen - ganska hårt - och så fick doktorerna rulla in oss båda två i salen och göra det de skulle medan lille Neo sov tryggt brevid mig, snusandes i mitt ansikte och med sin hand i min i ett stadigt grepp! Då gick det bra - för oss båda. Jag såg på nära håll att han var OK och han kände att jag var där. Jag kollade varenda litet eventuellt ryck eller tecken på obehag i hans sovande ögonlock. Han sov lugnt och stilla genom hela ingreppet och sedan rullade de ut oss igen - i samma ställning som när de rullade in oss. Tillslut kunde jag trassla mig ur sängen för att byta ställning. Varenda led var som cement - jag hade inte vågat röra mig ur fläcken när de väl började - men det var värt varenda knak i alla leder - att veta att han inte märkte något alls!
En slagen hjälte...
Med en lätt avdomnad kropp kunde jag konstatera att det blev bra den här gången. Det första han sa när han vaknade till var -"Läs mera bok" - för det var det jag gjorde när han somnade. Mamma Mu gungar. Tror att jag berättade om hur hon snodde en cykel och stack till skogs för att gunga med Kråkan cirka 20 gånger. Men jag hann aldrig berätta klart den, så jag vet inte vad han minns. Kom bara till att hon sätter sig på gungan och försöker få fart på den! Jag läser den dock gärna 20 gånger till om det får honom att känna sig lugn....om priset är 20 x Mamma Mu anser jag att det är gratis.....mer än gratis faktiskt...det är högsta vinsten!
Precis som vi planerat gick vi till lekterapin först av allt (ja - efter att vi blivit inskrivna förståss). Det är lika kul varje gång. Trots att man är en liten kille som försvinner i det stora sätet MÅSTE man köra ambulansen och blinka med blåljuset! Nu syns inte saftblandaren på bilden men den sitter och blinkar vackert på taket. Tack och lov är det inget ljud...
Efter ambulansfärden bar det av in på själva lekavdelningen. Först skulle det lekas lite med tåg och annat roligt, och tillsist avslutade vi med att micra tårta! Såklart - vem vill inte ha micrad tårta.....med ljus och allt....gulp....
Avslutningsvis var vi tvugna att gå tillbaka till avdelningen där allt skulle ske. Vi hade redan från början sagt att det inte var OK med samma "sövning" som förra gången, så de gjorde om det hela lite och det var jättebra!
Ganska fort började han såsa med ögonen och försvinna in i dimman. Men han höll mig hårt i handen hela tiden och jag fick inte kliva ur sängen! Det slutade med att vi låg där brevid varandra och höll i handen - ganska hårt - och så fick doktorerna rulla in oss båda två i salen och göra det de skulle medan lille Neo sov tryggt brevid mig, snusandes i mitt ansikte och med sin hand i min i ett stadigt grepp! Då gick det bra - för oss båda. Jag såg på nära håll att han var OK och han kände att jag var där. Jag kollade varenda litet eventuellt ryck eller tecken på obehag i hans sovande ögonlock. Han sov lugnt och stilla genom hela ingreppet och sedan rullade de ut oss igen - i samma ställning som när de rullade in oss. Tillslut kunde jag trassla mig ur sängen för att byta ställning. Varenda led var som cement - jag hade inte vågat röra mig ur fläcken när de väl började - men det var värt varenda knak i alla leder - att veta att han inte märkte något alls!
En slagen hjälte...
Med en lätt avdomnad kropp kunde jag konstatera att det blev bra den här gången. Det första han sa när han vaknade till var -"Läs mera bok" - för det var det jag gjorde när han somnade. Mamma Mu gungar. Tror att jag berättade om hur hon snodde en cykel och stack till skogs för att gunga med Kråkan cirka 20 gånger. Men jag hann aldrig berätta klart den, så jag vet inte vad han minns. Kom bara till att hon sätter sig på gungan och försöker få fart på den! Jag läser den dock gärna 20 gånger till om det får honom att känna sig lugn....om priset är 20 x Mamma Mu anser jag att det är gratis.....mer än gratis faktiskt...det är högsta vinsten!
Sökes - medlemmar till N.F.C
Nu skall vi ha lite kul. Vi raggar medlemmar till N.F.C - Neos Fan Club. Jag har sagt att när vi blir 20 medlemmar så får Neo åka in till Gamla stan för att äta våffla med sylt och kanske en glass också. Han tycker jättemycket om glassarna där inne och våfflorna! Då - när jag skrev det på en kommentar var vi 8 medlemmar - nu är vi 9! Fattas alltså bara 11.
Så jag tar det igen - om ni vill att grabben skall ha en våffla och en glass så anmäl er till N.F.C - här!!! Bäst att jag avslöjar att mamma kommer att åka med och äta glass - laktosintolerant eller inte - en så god glass tackar man inte nej till. Vårt smultronställe på Västerlånggatan....mummmms!
Neos fan club - N.F.C
Regn, regn och åter regn. Idag blir blommorna jätteglada - minst! Jag tycker det är lite mysigt med sommarregn, fast då skall man kunna gå ut också. Att uppleva regn inne är liksom inte samma sak - inte sommarregn iallafall. Fast det är lite svårt att få till att komma ut när det regnar så här mycket. En tröst är ju att det lär bli jättestora vattenpölar att "hoppa" i iallafall!
Men ungarna verkar tycka att det är helt OK att vara inne en hel dag - iallafall Mika! Hon är så glad när Neo är hemma för han är hennes stora idol! Då behöver hon inga leksaker - eller så behöver hon de leksaker Neo leker med, för de verkar sååå roliga. Idag har hon nöjt sig med att stå bakom hans stol och luta huvudet mot honom med ett fånigt leende på läpparna. Neo låter henne hållas - han kanske börjar gilla att sola sig i idolglansen?
Först står hon bara och ler bakom honom och är så nöjd att bara få vara så nära....
Sen vågar hon luta huvudet mot honom - och han sitter kvar....mmmmm....
Skall jag våga gnugga näsan mot honom? Jag låtsas att jag biter i stolen så får vi se om det funkar....
Neo är en luttrad storebror som tycker att det är helt OK att ha sin lillasyster som ryggsäck tydligen - iallafall när det passar honom! Neo är tydligen inte bara min Idol - han har en liten fan club - N.F.C. Vi är iallafall 2 stolta medlemmar!
Men ungarna verkar tycka att det är helt OK att vara inne en hel dag - iallafall Mika! Hon är så glad när Neo är hemma för han är hennes stora idol! Då behöver hon inga leksaker - eller så behöver hon de leksaker Neo leker med, för de verkar sååå roliga. Idag har hon nöjt sig med att stå bakom hans stol och luta huvudet mot honom med ett fånigt leende på läpparna. Neo låter henne hållas - han kanske börjar gilla att sola sig i idolglansen?
Först står hon bara och ler bakom honom och är så nöjd att bara få vara så nära....
Sen vågar hon luta huvudet mot honom - och han sitter kvar....mmmmm....
Skall jag våga gnugga näsan mot honom? Jag låtsas att jag biter i stolen så får vi se om det funkar....
Neo är en luttrad storebror som tycker att det är helt OK att ha sin lillasyster som ryggsäck tydligen - iallafall när det passar honom! Neo är tydligen inte bara min Idol - han har en liten fan club - N.F.C. Vi är iallafall 2 stolta medlemmar!
Vem fan ringer mig klockan nu???
Det här filtret är verkligen effektivt - jag missar viktiga saker. Eller så här - jag trodde att jag visste precis men hade fel. I normala fall följer vi i familjen då följande regler:
1. Mie har alltid rätt
2. OM Mie, mot förmodan, skulle ha fel gäller regel 1
Den gick inte att använda imorse för det var ingen i familjen utom jag som var inblandad. I min värld hade vi dagismöte klockan 9.00. Det brukar vara klockan 9.00 tidigast i och med att jag har fullt sjå att hinna till klockan 9.00. Det händer att det är möte klockan 10.00 - det passar bättre. Men 8.30....njä, någon annan måste ha varit inblandad i den tidssättningen. Hur som haver var det precis det som hände. Jag kutade runt här som en idiot och var nog på G att hinna till 9.00. Då ringer telefonen och dagis säger att det alltså var möte klockan 8.30.
När jag var som värst stressad, kring just 8.30, för att hinna. DÅ ringde telefonen också.
-"Vem fan ringer mig klockan nu?" väste jag rakt ut i luften.
Pinkan, som var hemma, svarade snällt. Sedan sa han att det var någon "Eva tror jag". "Jag minns inte", sa han (minns inte??? Du lade ju just på???). "Du kunde ringa henne snart sa hon". Stor chans att jag ringer nu mitt i stresshelvetet tänkte jag då. Och vem är Eva förresten??? Hade jag svarat själv hade jag fått veta att dagis redan satt i möte och att jag höll på att missa det. Nu visste jag alltså inte det och fortsatte min stressresa.
Precis innan jag skulle gå - Neo satt i rullen och skulle få regnskydd - då ringde det igen. Den här gången svarade JAG. Då fick jag informationen av en tålmodig Lena, INTE Eva, om att de var klara med mötet och allt hade gått bra. Sedan undrade hon snällt om det var något JAG undrade....Jo, det kan man väl säga...typ: Hur gick det? Men de hade klarat sig utmärkt utan mig så det hade gått bra. Skönt med självgående personal - jag behöver alltså inte vara med på mina egna möten. Det är så bra med personal från HAB center - de vet precis vad som behövs och rattar lätt ett möte utan oss - toppen!
Och jodå, det verkade som att det blev bra - iallafall av det jag hörde från dagis. Jag måste få tag i HAB tjejen också. Själv är jag fortfarande kvar i stresspiralen - måste hitta ett sätt att ta mig ur den nu när jag inte behöver.
Nu tror jag att jag fick hjälp med det av Mika - hon har fixat en nyponrosblöja igen....såklart....vi skulle ju iväg! Tack tack, Mikisen!
1. Mie har alltid rätt
2. OM Mie, mot förmodan, skulle ha fel gäller regel 1
Den gick inte att använda imorse för det var ingen i familjen utom jag som var inblandad. I min värld hade vi dagismöte klockan 9.00. Det brukar vara klockan 9.00 tidigast i och med att jag har fullt sjå att hinna till klockan 9.00. Det händer att det är möte klockan 10.00 - det passar bättre. Men 8.30....njä, någon annan måste ha varit inblandad i den tidssättningen. Hur som haver var det precis det som hände. Jag kutade runt här som en idiot och var nog på G att hinna till 9.00. Då ringer telefonen och dagis säger att det alltså var möte klockan 8.30.
När jag var som värst stressad, kring just 8.30, för att hinna. DÅ ringde telefonen också.
-"Vem fan ringer mig klockan nu?" väste jag rakt ut i luften.
Pinkan, som var hemma, svarade snällt. Sedan sa han att det var någon "Eva tror jag". "Jag minns inte", sa han (minns inte??? Du lade ju just på???). "Du kunde ringa henne snart sa hon". Stor chans att jag ringer nu mitt i stresshelvetet tänkte jag då. Och vem är Eva förresten??? Hade jag svarat själv hade jag fått veta att dagis redan satt i möte och att jag höll på att missa det. Nu visste jag alltså inte det och fortsatte min stressresa.
Precis innan jag skulle gå - Neo satt i rullen och skulle få regnskydd - då ringde det igen. Den här gången svarade JAG. Då fick jag informationen av en tålmodig Lena, INTE Eva, om att de var klara med mötet och allt hade gått bra. Sedan undrade hon snällt om det var något JAG undrade....Jo, det kan man väl säga...typ: Hur gick det? Men de hade klarat sig utmärkt utan mig så det hade gått bra. Skönt med självgående personal - jag behöver alltså inte vara med på mina egna möten. Det är så bra med personal från HAB center - de vet precis vad som behövs och rattar lätt ett möte utan oss - toppen!
Och jodå, det verkade som att det blev bra - iallafall av det jag hörde från dagis. Jag måste få tag i HAB tjejen också. Själv är jag fortfarande kvar i stresspiralen - måste hitta ett sätt att ta mig ur den nu när jag inte behöver.
Nu tror jag att jag fick hjälp med det av Mika - hon har fixat en nyponrosblöja igen....såklart....vi skulle ju iväg! Tack tack, Mikisen!
Filtret är på...
Jag känner att jag håller på att ladda för onsdagen....bototxonsdagen....det tar alltid några dagar för mig att samla kraft för sådana dagar. Mormor kommer och passar Mika och det underlättar massor! De sista gångerna har hon hängt på min arm mitt i smeten (Mika alltså, inte mormor) och bara varit så felplacerad - men jag har ju inte kunnat annat! Nu har jag slutat amma så nu går det att lämna henne hemma.
Mitt mentala upplägg på Onsdagen - med stort O - är att vi kommer till sjukhuset i tid för att slippa leta parkering. Vi har en hörna i parkeringshuset som alltid är ledig. Bara frekventa besökare som har fattat att man får stå där hittar dit, men man kan ge sig den på att alla frekventa besökare är där samma dag som vi. "Lagen om alltings" ni vet...
Sen går vi upp på avdelningen. Väger det lilla knytet, dvs Neo. När allt är klart med sängplats och de har givit honom salvor och annat jox går vi till "Lekpellapin" - Lekterapin. Där leker vi ett tag så att Neo är det gladaste barnet på den här planeten och sen...sen....ja, sen går det nog inte att undvika längre. Då är det bara att bege sig tillbaka till avdelningen och se till att de ger honom varenda sömnpiller som finns!
Det tar mig flera dagar att mentalt bygga upp någon sorts mur för att kunna åka dit och göra det här. Folk göre sig icke besvär dagarna innan botox när det kommer till att skojja till det lite eller kallprata om ingenting för att få mig på andra tankar! Här är det fokus som gäller. Det kommer liksom inte in saker - eller ut heller för den delen. Om ni ser att bloggen just nu handlar om - tja...ingenting, så har ni helt rätt. Det är vad jag orkar med. Filtret är på. Botoxfiltret - eller behandlingsfiltret om ni vill. Stängs av kanske på torsdag. Vi får se....
Mitt mentala upplägg på Onsdagen - med stort O - är att vi kommer till sjukhuset i tid för att slippa leta parkering. Vi har en hörna i parkeringshuset som alltid är ledig. Bara frekventa besökare som har fattat att man får stå där hittar dit, men man kan ge sig den på att alla frekventa besökare är där samma dag som vi. "Lagen om alltings" ni vet...
Sen går vi upp på avdelningen. Väger det lilla knytet, dvs Neo. När allt är klart med sängplats och de har givit honom salvor och annat jox går vi till "Lekpellapin" - Lekterapin. Där leker vi ett tag så att Neo är det gladaste barnet på den här planeten och sen...sen....ja, sen går det nog inte att undvika längre. Då är det bara att bege sig tillbaka till avdelningen och se till att de ger honom varenda sömnpiller som finns!
Det tar mig flera dagar att mentalt bygga upp någon sorts mur för att kunna åka dit och göra det här. Folk göre sig icke besvär dagarna innan botox när det kommer till att skojja till det lite eller kallprata om ingenting för att få mig på andra tankar! Här är det fokus som gäller. Det kommer liksom inte in saker - eller ut heller för den delen. Om ni ser att bloggen just nu handlar om - tja...ingenting, så har ni helt rätt. Det är vad jag orkar med. Filtret är på. Botoxfiltret - eller behandlingsfiltret om ni vill. Stängs av kanske på torsdag. Vi får se....
Men - vi har ju en pool!!!
Neo har varit hemma med mig och Mika idag. Vill inte riskera en enda liten bacillusk nu när det är botoxdags. De tiderna växer nämligen inte på träd, så det gäller att hålla sig frisk när man väl får en. Så idag har vi haft det urmysigt i sommar värmen. Jag kom nämligen på att vi någonstans hade en liten barnpool. Den har vi använt när Neo var mindre, både sommar som vinter.
På vintern hade vi den inomhus som bollhav - väldigt bra balansträning att sitta bland bollar och kasta dem kors och tvärs! På sommaren fick den vara den pool den faktiskt var. Idag kom jag alltså på att den fanns någonstans och for ut i boden för att rota lite. Jodå - där var den!
Fram med den lilla byttan - ut med trädgårdsslangen och i med vatten! Fy tusan vad kallt det blev! Helt obadbart. Det blev till att koka vatten och fylla på. Tillsist, efter ca 14 liter kokande vatten blev det mysigt. På med solskyddsfaktor 30 - sprutt, sprutt - och sen plask ner i vattnet! Toppen!!!
Bland det första Mika gjorde var att dratta på näsan och suga in ett rejält tag vatten i densamma - det var väl så där kul. Sedan badade hon ankor genom att sitta utanför poolen och hänga över kanten istället! Det gick lika bra.
Tillsist blev hon så himla trött att jag gick och lade henne. Hon somnade ovanför kudden tror jag - klockan var 12 och hon hade iallafall hunnit få gröt. Nästa gång jag hörde nåt av henne var klockan 15.30! Det kostar krafter att bada ankor tydligen....
Neo satt i sin pool i säkert 1,5 timme innan han gick med på att äta lunch. Sen, efter lunchen somnade han till en bamsesaga. När han vaknade var det första han sa - bada mera! Så det gjorde vi!
Visste väl att det skulle vara mysigt med en egen pool - även om den var betydligt mycket mindre än den pool jag drömmer om! Tur var väl det kanske, för annars vet jag inte vart jag hade gjort av Mika. Går inte att hänga över kanten och bada ankor om man är 9 månader på en riktig pool....då hade hon fått vatten i mer än näsan kan jag garantera!
