Att vara förälder går aldrig över

Hur många gånger har man inte hört, eller sagt för den delen, att "livet är inte rättvist". Jag har slängt ur mig det ganska frekvent under åren....det blir så om man har många barn och de inte gillar den andres fördel. Fast det är ju faktiskt väldigt sant också - inte bara ur barnens synpunkt utan på långt fler områden än så.

Det finns ju hur många saker som helst som inte är rättvisa. Börjar man tänka så kan man ju fråga sig om det finns rättvisa alls i världen! Här sitter man i sitt lilla radhus och vet precis vad man ska göra om man vinner en massa pengar - skaffa pool och kock - och så finns det dem som inte ens har tak över huvudet. Allting hamnar plötsligt i ett annat perspektiv.

I morse, när jag skyndat mig in i duschen medan barnen iallafall var sams och kriget inte ett faktum, så blev jag så där "tänkig" igen. Jag tänker bra när jag har vatten över huvudet på nåt sätt. Finns väl inte så mycket annat att göra. Hur som helst - det finns ju olika rättvisor och orättvisor. Är alla orättvisor lika orättvisa? Det måste väl finnas någon gradering liksom. Jag kan tycka att det är mer orättvist att ett barn går hungrigt  o ensamt i Afrika, än att någon som jobbar 18 timmar på ett dygn tjänar mindre än någon som är arbetslös. Förstår ni vad jag menar? Jag tror det.

Så kom jag in på vad människor tycker är deras rätt, och rättivst och orättvist. Där finns ett område som jag alltid undrat över och det är det här med barn. Jag har många gånger hört folk som säger att det är en mänsklig rättighet att få barn. Det är här jag börjar tänka och begrunda - fundera över vems rätt det är till vad liksom. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag bara fram till att det inte finns något som heter att alla vuxna har rätt till att få barn - jag kan bara få det till att det är varje barns rätt att få föräldrar!

Sen kan jag absolut förstå sorgen, längtan och frustrationen när det efterlängtade barnet inte kommer, eller väljer att inte stanna hos oss. En förtärande sorg, en fruktlös längtan som äter upp allting runt omkring en och som inte tillåter ens ögon att se någonting annat än barn. Eller framförallt andras barn då.  En bottenlös avgrund som man inte kan se kanten på ens. Överallt ser man barnvagnar och små bäbisar och man förstår inte rättvisan i det hela. Inte jag heller. Jag har inga svar på varför det som sker sker.

Man kan ju verkligen undra över rättvisan i att människor som inte vill ha barn egentligen, eller som inte borde ha barn, formligen ploppar fram barn mest hela tiden. När det finns de som inte vill någonting hellre än att älska ett litet (eller stort) knyte mer än allt annat i världen. Hur kommer det sig att det är så?

Så även om det inte är en  mänsklig rättighet att få barn - om ni frågar mig - så är det ju ändå orättvist när de som vill få barn, inte får det, hur de än försöker. Jag är medveten om att jag sticker ut hakan lite - men jag tror att jag vågar det. Jag säger ju inte att man inte skall få önska sig barn så hett att man brinner upp. Det får man, men jag kan ändå inte se hur det är ens rättighet att få barn. Det måste väl inte vara en rättighet bara för att man skall få önska sig något mer än allt annat i världen?

Det är när jag börjar tänka så här som jag blir så obeskrivligt tacksam för de barn jag har! Jag har bara 1 planerat barn och det är Pinkan. Sen har de liksom bara kommit till mig som små presenter under livets gång. Förmodligen behövde de mig, tyckte någon! Jag behövde iallafall dem!

Jag kom aldrig till någon sorts slutsats i det här ämnet, mer än att man skall vara tacksam för de barn man har, eller haft. Man har fått bli förälder  - och det går aldrig över! Oavsett om man får behålla sitt barn eller inte, så har man en gång förärats ett barn och därmed är man förälder. Ens hjärta kommer för all framtid rymma ytterligare en själ - en del av en själv - och då är man mamma eller pappa.  Jag anser inte att barnet måste ha fötts för att ha den här platsen i hjärtat. Från det att man själv känner att det är någon som upptar hela ens tankesfär, så har man klivit in i föräldravärlden. Bara en själv kan bestämma när det ögonblicket sker. Därför är man förälder oavsett och det går aldrig över. Tack och lov!

Kommentarer
Postat av: tina

Håller fullständigt med!

En gång förälder alltid förälder och det har ingenting med att göra om barnet får lämna denna värld innan det föds eller kort efter födseln eller leva i 90 år...

En gång ett liv alltid ett liv!

2009-05-17 @ 21:10:37
Postat av: Mie själv

Tina min Tina - visst är det så. Det innebär att jag inte alls är 4 barns mamma - utan 6 barns mamma.

2009-05-18 @ 22:39:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0