-Du smyger som en ångvält, mamma...
På med mysbyxorna, tvätta av allt smink, rätta till kuddarna, på med mysiga filten, fjärrkontrollen i handen....det är det sista jag minns! Neo gick och lade sig kring 20.00, Mika en bra stund innan. Nybadade. Nöjda och belåtna och så där skönt trötta efter ett bad att de somnade ca 5 cm ovanför kudden. Helt tyst i huset. För tyst tydligen!
När jag slog upp mina blå i soffan var klockan ca 00.30. Sakta masade jag mig virrigt och lite obalanserat in till sängen och rullade in mig i täcket.
Neo, som sover i en säng bredvid min öppnade ena ögonlocket och sa
-"Du smyger som en ångvält, mamma..."
Jag drunknade iallafall inte...väl?
Idag har Neo och jag startat dagen med ett bad i en 37 grader varm pool. Låter skönt va? Det var det också. Sjukgymnastiken man gärna är med på kan jag säga - att få sjunka ned i denna varma källa med glada barn och sjunga lite - det är helt OK kan jag meddela...
Neo var glad som en lärka. Här skulle simmas! Han sprattlade på ordentligt och tog sig väl ett antal kallsupar, men det är smällar man får ta. Iallfall tycker Neo det som bara fräser lite och fortsätter. Själv hatar jag att få vatten i näsan!
Ikväll innan han somnade för natten summerade han dagen:
-"Mamma, jag drunknade iallafall inte...väl?"
Det är precis så inbjudande det ser ut att vara. Mmmm...
Om du hoppar i kan jag dra i spaken....
När jag var yngre tyckte jag alltid att folk var så knäppa som tyckte att barn påverkades av film så till den milda grad att de inte ens skulle få se när Kalle Anka blev mosad av tåget för att de inte skulle fixa det liksom. Som om att de inte skulle fatta att det var på skoj. Jag tycker fortfarande lika dant, men med insikten att barn visst testar det de ser på TV utan att förstå att den kan gå åt pepparn. Det som funkar för Kalle funkar inte alltid för oss icke-tecknade varelser...
..inte för mammahjärnor iallafall.
Idag när vi skulle gå på toa Neo och jag, öppnade vi som alltid locket. Tror att det var jag som gjorde det. Neo böjer sig fram över ringen och säger med full inlevelse:
-"Mamma, titta! Vattnet ser fantastiskt ut!"
Förvånad böjer jag mig fram och kikar ner.
-"Va, vad menar du?" undrar jag totalt frågande
-"Om du hoppar i så kan jag dra i spaken..." föreslår han och jag måste se ut som en fågelholk.
Där står vi båda två och stirrar ner i en tom toalett. DÅ går ljuset upp för mig! Har ni sett filmen "Bortspolad"? Där är det två rådisar som står på en tolettring och den ena erbjuder den andre att hoppa ner i den "stora jaccuzin" med just de orden "Titta, vattnet ser fantastiskt ut! Hoppa i du så kan jag dra i spaken"....
Neo ville helt enkelt kolla om det funkade och erbjöd mig generöst att hoppa i så att han kunde dra i spaken. Jo man tackar!
Inom mig bubblar skrattet fram. Mika kommer förbi och stannar förvånat och undrar vad det är vi kollar på. Går fram och stirrar ned hon också. Hon vänder sig till mig och säger
-"Kock-kock?" vilket betyder "Dricka?"...
Två par ögon stirrar förvånat på mig när jag börjar storskratta så att tårarna trillar ned för kinderna. Ja, vad tusan - man kanske skulle testa. Ge ungen en skvätt att dricka och sedan hoppa i för att se vad som händer när Neo drar i spaken!
Nu vet ni vilken film era barn sett om ni träffar på små gubbar flytande i toaletten. Eller - i värta fall - hamstern...
Sunday, Bloody Sunday
De allra flesta jag känner tycker mindre bra om måndagar, för då börjar jobbet igen. Jag gillar måndagar. Faktum är att jag gillar alla dagar - utom söndagar. Faktiskt tycker jag rejält illa om dem. Antingen innebär de hysterisk glädje och ett lugn efter en sjukt tom vecka, eller så innebär de att hjärtat slits ur kroppen på mig. Jag vill ha vanliga söndagar. Jag vill också ogilla måndagar istället.
Sunday, bloody sunday....
The Last Bounce...
Wohoooo....jag har varit på Globen, på insidan den här gången, och sett "The Last Bounce"! Vilken show. Hela Globen var proppfull. Det dansades överallt. Ryckte liksom i danstarmen...
En sak har för alltid etsat sig fast i mitt sinne - en svart kille från en utländsk dansgrupp som hette "Spinkings". Nu är jag ingen specialist på danstyper men det var den här sorten när de snurrar på golvet. Ja, garva ni - jag minns iallafall inte vad dansen heter - street kanske? Hur som haver, den här killen trotsade tyngdlagen. Dansade på armarna i konster och former jag inte trodde var möjligt. Gjorde snurrar i slow motion och tog andan ur varenda kotte som såg honom.
Vad som var speciellt med honom utöver att han var en fantastisk dansare? Han var funktionshindrad! Hans ben funkade inte som dina och mina, men min Gud vad han kunde dansa. Han var definitivt Handikapabel!
Som vanligt en bild tagen med min skitmobil. Nåja, upplevelsen var väldigt mycket bättre!
Min nya familjemedlem
Till E
Det här inlägget är för alla att läsa, men vänder sig specifikt till E:
Först av allt vill jag gratulera er till ert Barn! Släpp alla funderingar på om ni vågar älska honom OM ni nu har sådana. Det vågar ni. Han förtjänar inget annat. Sug åt er av GRATTIS till den fantastiska prinsen från landet Annorlunda.
Ni har precis blivit förärade ett barn från det landet för att ni klarar av det. För att han skulle till er. För att ni skulle få träffa honom. Så återigen GRATTIS - han är underbar!!!
Att få ett barn från landet Annorlunda börjar alltid med att marken under ens fötter försvinner. Bara i ett enda trollslag har ni ingen fast mark att stå på. Swosch och det svarta hålet öppnade sig från ingenstans. Det tar en stund att landa...men man gör det. Jag lovar att man gör det. När ni landar är ingenting som förut...på ett bra sätt. Ni har fått nya ögon. En korkat smärtsam operation men nödvändig.
Nu vet jag inte vilket besked ni fått, men oavsett så är mitt råd att absorbera bäbisen till er. Håll honom nära. Låt er få känna hans väsen. Låt honom få känna ert väsen. Det allra sista han behöver nu är att vara ensam. Oavsett vad läkarna säger eller inte säger så vet han exakt vem som är hans mamma eller pappa. Tro inget annat. Ni är de viktigaste i hela världen för honom - även om ni inte kan ge all den här behandlingen han behöver. Oavsett om sköterskorna ser ut att ha all världens vana att hantera dessa pluttisar och ni känner er som två ångvältar. Helt oavsett kan de aldrig ge honom det han behöver mest - kärlek! Er kärlek. Kärlek försätter berg. Tro mig.
När jag fick Neo var min värsta rädsla att han skulle hamna i rullstol. Alla mina förutfattade meningar, fördomar och värderingar smälte samman i en stor kastrull och resulterade i en enorm rädsla att jag skulle ha fått ett "Mongo". Här och nu ber jag alla om ursäkt för det plumpa uttrycket - det var ett resultat av en totalt okunnig människas inkompetenta icketankar. Idag skulle jag ha slagit mig själv i huvudet med en stekpanna om jag bara kunnat.
Tankar som att det vore lika bra om han fick somna in och bli ängel på fläcken dök upp i mitt huvud. Jag ville stänga av - saken var bara den att det fanns inget att stänga av på. Det är jag så oerhört glad för idag. Tack gode Gud att det inte fanns en sådan knapp!!!
Din största rädsla, att han inte skall kunna tala, kan mycket väl bli sann. Jag vet som sagt inte läget och inte heller har jag någon utbildning på detta området. Men att inte kunna tala betyder inte att han inte kommer att kunna komunicera. Det är två helt skilda saker. Ta till dig det. Han kommer att kunna säga "Mamma" - kanske inte med ord men "Mamma" kommer han garanterat att säga. Med ögonen, med kroppen, med sitt väsen - inte vet jag men jag gissar att om du bara "lyssnar" säger han redan "Mamma". Har jag rätt? Jag VET att jag har rätt och bara DU kan höra att han säger "Mamma" - och det räcker gott. Till en annan person säger han "Pappa" - om han bara vågar lyssna. Allt handlar om att våga i en värld av fegisar.
Gå till prinsen får du se. Visst känner han din närvaro? Visst vet han att du är där! DET kära E är också att säga "Mamma". Bara på ett annat sätt än du hittills varit van vid. Ni kommer att finna nya vägar. Vägar du inte visste fanns.
Min största rädsla förutom det här med "mongo" var som sagt att han skulle sitta i rullstol och att jag inte skulle finna styrkan att älska honom. Att jag inte skulle ha kompetens att ta hand om honom. Fy fan vad fel jag hade! Det finns ingenting jag älskar mer på den här jorden! Och det utan att jag ens försöker lite extra. Han är verkligen min prins från landet Annorlunda. Den som petar på honom är en arm kortare på en tiondels sekund! idag vet jag att det är en fjärt i rymden att sitta i rullstol. Han kunde ju ha inte funnits - DET är mycket värre. Värre än allt annat.
JAG behöver honom så otroligt mycket mer än han behöver mig! Tänk om jag vetat det när vi var där ni är nu - jösses vad många tårar det besparat mig. Eller fel - jösses vad många sorgsna tårar det sparat mig. Idag gråter jag oftare av glädje än sorg.
Om jag ställer mig frågan om det hade förändrat något om Neo var utvecklingsstörd - förändrar det något då? Nej, inte i den sak att han är min prins. Det som förändras är att jag skulle ha andra rädslor för framtiden. OM han inte skulle kunna tala då?....nej, inte heller det skulle förändra någonting fundamentalt - återigen bara hur vi skulle kommunicera. Jag VET nämligen att alla barn är likadana på insidan - det är bara utsidan som skiljer dem åt. Alla unga gillar bus och kärlek - så busa och älska då!
Inga ord jag känner till kan lyfta er ur hålet ni befinner er i nu. Tyvärr måste ni ner i skiten. Någon har en gång bestämt att proceduren ser ut sådan. Dumt men sant. Jag hoppas bara att ni nu kan sörja med en sorts framtidstro.
Det finns en text som någon har skrivit om hur det är att få ett funktionshindrat barn. Lite kort kan man säga att den går ut på att man ser graviditeten och att få ett barn som att åka på en resa - till Italien. Man får höra så mycket om Italien och man längtar dit så oerhört. Dagen D kommer och man sätter sig på flyget. Reser glad och förväntansfull i väg - och landar i Holland! Va? Det var ju inte dit ni skulle! Ni skulle ju till Italien! När ni väl kliver av flygplatsen visar det sig dock att det här landet också är fantastiskt och vackert - bara inte Italien. Ungefär så. Tror till och med att texten heter "Resan till Holland". Läs den!
Prins Annorlunda - hjärtligt välkommen till planeten Rädsla! Drottningen av alla rädslor är din Mamma - visa henne att ni är ett team. Just nu är hon väldigt förvirrad.
E - gråt....det är den enda fysiska råd jag kan ge. Gråt utav bara helsike. Krama din bäbis. Grattis ni är föräldrar - och det går aldrig över! Jag gråter också - här och nu. Inte för att jag är sorgsen för Neos öde utan för att jag minns hur det vara att leva i en värld utan mark. Trots att jag har landat lämnar minnet aldrig min kropp. Ibland ploppar det upp. Jag behöver komma i kontakt med dem ibland - minnena.
Tack, E, för att du fick mig att minnas. Du får gärna få mig att minnas igen....
Neo, 3 dagar gammal....jag ser att han säger "Mamma". Ser ni inte? Hur kan ni missa det...=))
Imorgon
Globen är stor och rund...och hög...
Om det är lite för högt så där, kan jag få känslan av att jag inte riktigt litar på mig själv. Att jag kanske hoppar över kanten fast jag inte vill! Låter ju lite galet när jag skriver det , men det är likväl sant. Fast jag drivs också av en nyfikenhet som överstyr rädslor- därför befann jag mig idag åkandes i en liten glasboll över Globens tak! Jag hoppade inte o kan glatt konstatera att Globen är stor...och rund. En kudde o filt till efterrätt
Någons vuxen - good or bad?
Imorse svepte jag förbi TV'n lite snabbt i min färd mot att få på mig kläder. Liksom i förbifarten hörde jag meningen
-"Kolla in min vuxen".
Den fick mig att stanna på fläcken och fnissandes kolla in vad det var. Tänkte att det där var ju roligt - "kolla in min vuxen" liksom...he he, vad de kommer på saker. Vad det var? Jo, ett barn vars mamma skulle visa ett trick.
Mamman var förringad från att vara mamma, till att bara vara "min vuxen". Iallafall i mina öron. Känns det igen? Nähä, men om jag säger "mitt barn" då? Hur ofta säger man inte det? Kolla in mitt barn. I de orden ligger det kärlek, stolthet, ja en massa saker. Iallafall när jag smakar på orden "Mitt Barn". I "kolla in min vuxen" låg det just ingenting. Typ som ett husdjur. Kolla in min hund, liksom.
Jag slutade fnissa och började tänka istället. Kan det vara så att jag har fel? I såfall ligger det ju lika mycket kärlek i "min vuxen" som i "mitt barn". Eller hemska tanke, om jag fortfarande har fel, men åt andra hållet - det ligger lika lite kärlek i "mitt barn", som i "min vuxen". Kanske är det så i barnets öron?
Barnet har bara blivit barn. Det kanske inte alls bara vill vara barn. Det kanske vill vara dotter eller son. Eller flicka eller pojke. Eller Mika eller Neo. Kanske inte alls är intresserad av att vara neutraliserad till ett barn utan större identitet än så? Flickor kanske vill vara flickor och inte bara döttrar, eller ännu värre, bara barn? De kanske inte alls känner stoltheten vi känner i ordet barn.
-"Alla barn skall få vara barn."
Fy vad jobbigt att höra det om jag vore barn och det var så som jag tänker ovan. Skulle bli helt galen! Låt mig vara jag! Låt mig vara kille eller tjej. Ge mig rosa trosor när jag fyller år för jag vill ha det. Eller en borrmaskin. Jag vill inte bara vara ett barn - vilket som helst! Jag är JAG.
-"Äh, släng åt dem lite godis, det brukar barn gilla"...
Hallå? Tala om att generalisera en hel grupp bara på grund av att de är yngre än ett speciellt antal år. Jag är Neos "vuxen"...och någras till. Känns lite B på något sätt. Jag är en funktion och det var allt. Å andra sidan - om jag helt feltolkade - så skulle jag vara stolt över att vara någons "vuxen".
Vet ni vad jag tror? Allt ligger i mottagarens öron. Om du har goda erfarenheter av att vara barn. Om du har förstått att det ordet är fullt med kärlek - då kanske det är helt OK, och kanske till och med lite lyxigt, att vara "mitt barn". Det är när du INTE vet det som det blir nåt annat...
Det är bara vi vuxna som kan visa barnen att det är så. Stort ansvar. Själva har vi fått våra värderingar någonstans ifrån. Kanske redan som barn, eller kanske nu som vuxna. Är du "bara" en vuxen utan större identitet än så, eller känner du kärleken i ordet?
Någons vuxen - good or bad?
Jag ställer stolt upp på att vara även hennes vuxen - och jag hoppas att hon ställer upp på att vara "Mitt Lilla Barn"...med tofsar och allt!
Sol i Norge!
Bildbevis
En favorit i repris, fast den här gången är Mikisen piggare - trots nappen! Sekunden senare rivstartade Neo och Mika föll av....
Vi gjorde en enkel justering, som innebar att jag fick ta ryggsäcken igen och istället vända på passageraren. Tur att hon är vig!
Han är inte handikappad - han är handikapabel
Mika var så trött efter dagis att hon inte orkade någonting alls. Inte ens protestera. Då är hon trött kan jag meddela. Mitt i det kunde jag inte bära henne för alla mína händer och armar var upptagna. Då erbjuder sig Neo att skjutsa henne!
Jag tar bort ryggsäcken från Wall-E och sätter dit Mikisen. En mycket stolt storebror körde sedan sin trötta syster hela vägen hem utan problem. I två små ansikten lyste stora leenden - och i det stora kom det även en tår av stolthet.
Han är inte handikappad - han är handikapabel...ord från en klok människa jag haft äran att få träffa.
Nepp, ingen bacill. Typiskt...
Varma täcken. Mysiga små fötter ihoprullade. Ögon som glor på TV. De struntar fullkomligt i att sovrummet är en tillfällig kaosplats - de myser och Neo undrar:
-"Är det helt säkert att jag inte har en liten bacill idag?"...
Tyvärr är jag helt säker. Jag känner också efter. Nepp, ingen bacill. Typiskt....
"Under ytan, bränner bilden mig...."
En del människor saknar insikt. En del människor saknar respekt. Jag har mött många sådana. I de allra flesta fall rör de mig inte i ryggen. Det är när kombinationen brist på insikt och respektlöshet träffar mig rakt i pannan som jag står skyddslös.
Det som är ganska praktiskt är att jag har utvecklat ett sinne där jag på mils avstånd (känns det som) kan lukta mig till den här varianten av social brist och det ger mig möjlighet att ändå hitta en sorts filter. Jag värderar situationen snabbt och finner att mitt liv är för dyrbart för att lägga en enda sekund på en människa vars universumsuppfattning slutar på samma plats som nästippen - om ens det!
Jag kan för mitt liv inte se vad, utöver just brist på insikt och respekt, som gör att de här människorna ger sig själv rätten att döma andra. Vad de på grund av sin brist inte förstår är de i samma ögonblick de öppnar munnen, i omgivningens ögon sjunker djupt djupt ned i föraktets bottenlösa hav. Det vill till att man kan simma för där finns ingen räddning.
Ser jag det hända mot andra blir jag riktigt förbannad. Respekt och integritet är två av mina ledord i livet. Min sanning kanske inte är din och därmed är din sanning kanske inte min - respektera det! Egentligen har jag inte problem med de här människorna för jag kan effektivt ignorera dem. Det jag inte kan ignorera är när jag ser eller vet att någon annan också ser och känner den här bristen och ändå låter det passera. Då förvandlas man till en betraktare.
Att sparka på någon som redan ligger ned kan aldrig i hela min värld betinga ett värde. Att se på när någon sparkar på någon som redan ligger ned är ännu värre. Det är vad betraktarna gör.
I och med att jag redan ligger ned kan jag, från mitt perspektiv, undra hur mycket under ytan som är OK för dessa människor? När räcker det? När är gränsen nådd? Nu kan man ju se det här inlägget som att jag precis lagt mer än en enda sekund på de här bristmänniskorna, fast att jag inte skulle - men det är inte dem jag vänder mig till. De är redan bortom räddning. Inte värda energin. Det är till betraktarna jag uppriktigt vill vända mig - hur mår man som betraktare? Känner man när insikten och respekten lämnar kroppen och det blir OK att sparka på dem som ligger ned?
Jag hoppas att Uno Svenningson träffat en betraktare och fått svaret:
"Under ytan, skäms jag för mig själv.
Under ytan, bränner bilden mig."
Vackrare än så blir det inte
-"Säg BU!, Neo..."
När vi möter andra människor kan jag numera plotta in deras schematiska reaktion.
1. Stanna upp
2. Stirra
3. Försöka låtsas som att de inte stirrar
4. Viska med sina eventuellt medhavda vänner
5. Inte möta vår blick - allra helst inte Neos
6. Drabbas av en sorg de tror vi bär omkring på
I deras ansikten ser jag hur de träffas rakt i hjärtat av hans situation. Av min situation. De förfäras och tror sig kunna tänka sig in i hur eländigt vi måste ha det. Jag ser deras sorgsna medlidande i deras gömda ögonkast. Det de inte vet är att vi inte har det ett dugg eländigt. Förfäras behöver de sannerligen inte göra heller. Allra minst behöver de känna medlidande och sorg å våra vägnar. Fast de vet de ju inte.
Ibland när jag får nog av det där brukar jag säga till Neo:
-"Vill du se nåt kul, Neo? Säg BU ska du se att de ramlar i golvet!"...
Neo är direkt med på noterna och säger lydigt och högt
-"BU!"
Sedan tittar han på mig och undrar vem det var som skulle trilla i golvet. Alla står ju kvar. Med kaffet i halsen - om de nu hade haft något kaffe! Lite skamsna.
Jag ser deras förvåning. Va, kan han tala? Japp, han kan tala! Japp, han ser att du glor. Japp, han är van.
För länge sedan bestämde jag mig att jag inte alls tänker uppfylla deras felaktiga bild av ett offer för ödets nyck. Jag och Neo har en sådan innerlig relation att om de visste skulle de vara avundsjuka. Jag vet vad han tänker och jag känner det han känner. Många föräldrar saknar det bandet med sina barn - stora som små. Förlusten är helt deras.
Men som sagt - ibland gör jag det jag aldrig trodde att jag skulle göra. Utnyttja just den här "tycka-synd-om" känslan hos folk. Nu senast har det resulterat i att vi fick en parkering trots flera års kö! Inne i ett garage. Största platsen för att jag skall kunna få ut Neo ur bilen. Utomhusplatsen vi hade var för smal. Mitt dåliga samvete dämpades av att det faktiskt var avsevärt mycket bättre för Neo - och för mig som inte når att skrapa snöiga rutor på den för mig mycket för höga bilen...
Ibland, men bara ibland, tar jag min lilla "hämnd" och utnyttjar att de tycker synd om oss. Egentligen är det ju dem det är mest synd om - som missar en livsberikande kunskap.
Kan själv!
Problem är till för att lösas. 160 cm Mie kliver in på Statoil och hyr vad de har. Det visar sig vara en 7 meter lång och 3 meter hög LASTBIL. Vad tusan, hur svårt kan det va liksom....
Det var länge sedan jag hade så roligt! Tvingade Pinkan med flickvän (Leona) att vara med och bära och fixa. Efter 10 timmar hade vi fixat allt som skulle fixas. Bara att köra med liften upp och ned var ju buskul! Att köra hela ekipaget var hysteriskt roligt. Efter idag vet jag att jag kan backa 7 meter lastbil genom att kolla i backspeglarna - utan att krocka med nåt. HA! Kan själv!
Nu skall här bara städas, och till det behöver jag ingen bil. Bara ork....så det tar vi en annan dag.
En annan superidé jag fick var att sälja min säng på Blocket. Klockan 11 i morse kom annonsen ut. Omkring 2 minuter efter det har det ringt minst 5 gånger i timmen fram till klockan 16.00! Jag trodde aldrig att det skulle gå så fort. Saken är nämligen den att jag köpt en ny säng som kommer om 5 (!) veckor. Tänkte att om jag sätter ut gamla sängen nu så hinner jag under dessa många veckor nog bli av med den. Resultat? Jag har ingen säng i 5 veckor...
Grattis, Mie....kan själv....
@£ψ∞Ωδ.....
Plug me in!
Som jag har gnällt på den här förbannade snön. Rullstolar ni vet och snö...ingen bra kombination. Jag skulle vilja sätta hela bunten, som sitter på kommunen och upphandlar snöröjning, i rullstol - helst en snöig dag - och be dem ta sig till jobbet. Jag lovar att det inom 3 sekunder skulle vara soprent på snö!
Ungefär 1000 gånger har jag suttit och snörvlat i soffan av att ha varit helt slut av att putta rullstol och vagn genom dessa drivor - samtidigt. Eller försökt putta 80 kg elrullstol genom desamma. Ta alla svordomar ni kan komma på och gångra dem ett antal gånger - ungefär så har det låtit. Det är ett under att inte Neo svär som en borstbindare!
Nu är inte skadeglädje min starka sida, men det var inte utan att jag smålog lite lätt när barnets far tyckte att det var lite jobbigt med snön + rullstol + vagn och gärna ville ha bilen med orden...
-"Och hur skall jag komma till dagis då?"
...när jag tog bilen till jobbet under hans 2 månader långa pappaledighet. Pja...=)
Men så lagom till att jag tyckt att snön ALDRIG kommer att försvinna upptäcker jag att den faktiskt är borta! Små porlande vårbäckar och fågelkvitter i vårsolen når mina sinnen. Djupt andetag - det är äntligen över, det är förbi! Och mig veterligen var det banne mig snö förra påsken. Det ni - det trodde ni inte, att det faktiskt kunde vara bättre i år!
Samtidigt som det är vår i luften ute är det godis i skålarna inne. Jag vill aldrig mer ha godis! Om någon säger godis till mig kräks jag i deras skor....bläääk. Tandtrollens paradis - det är här det. Schas, alla tandtroll i varenda form som finns! Jag vill att ni flyttar NU. Vem tusan kom på att man måste äta godis till sådana här helger? Varför kan det inte vara morötter som gäller istället? Påskharen borde ju rimligtvis gilla morötter. Jag har då aldrig sett en hare äta godis iallafall. Fast så var det ju de här häxorna...
Nåja. På lördag kommer en av årets höjdpunkter - jag skall gå och se Bocelli på Globen!
-"Con te partirooooo"...ni vet.
Tänkte ett tag att jag skulle ta med Neo eftersom han älskar den låten, men han gillar ju inte folksamlingar och jag tippar att det med Globens kapacitet * Bocelli blir en ganska hyfsad folksamling...sen är den ju rund så när vi ändå är i farten kan vi gångra med pi också - då förstår ni att den ekvationen inte går ihop.
Här om dagen satt han vid matbordet och blundade och sjöng med i "Con te partiro" för full barnhals. Om man kunde utvinna den värme som kommer i mammahjärtat då och omvandla den till el skulle vi inte behöva ett enda kärnkraftverk i hela världen! Plug me in och jag kommer att göra era hus självlysande!
När jag frågade honom varför han blundade svarade han
-"Jag stänger ögonen för då hör öronen bättre!"...
Som sagt - plug me in!
Nakenfisen kissade på golvet!
-"Men vad händer här egentligen?" undrar jag och sliter fram en handduk som jag drar runt allt kiss med.
-"Nakenfisen kissade på golvet" skrattar Neo hysteriskt
Brevid står nakenfisen - nöjd, stolt och glad över sitt verk - med blöta strumpor och utan blöja...
ZZZzzzzzzzzz....
The Royal...
Redan nu har jag fått nog, och det lär ju bara stegras! Vad pratar jag om? Det här redan nu uttjatade kungliga brölloppet! Man kan ju inte värja sig. Någon sorts reaktion kommer alla att drabbas av. Ung som gammal. Kort som lång. Fattig som rik. Du och jag.
Kommuner som sitter och undrar vad de skall ge i present. Blir liksom bara patetiskt. Tror de på fullt allvar att de kommer att bli ihågkomna av det unga paret för sin gåva?
-"Åh, Daniel, kommer du ihåg den vackra vasen vi fick av Västerås?"....eller hur...
Nu kan man tro att jag är emot kungahuset, men det är jag inte. Jag har liksom ingen åsikt om dem alls. De bara är. Säger man "Kung" till mig tänker jag på en gammal plansch på ett lika gammalt utedass.
I årets kungliga brölloppsyra hamnade jag i en situation där jag kunde kombinera det här med kungligheter och toaletter. Lilla toan här i lägenheten fick en mörkblå fondvägg. Egentligen heter kulören "Oändlighet" - men när den kom upp på väggen blev den liksom Royal-blue.
Nu går toan under namnet "The Royal". Här går vi inte på toa, utan vi går på "The Royal". Fint ska det va! Från början fanns avslutningen "shit house", men det tog vi bort det för det var inte riktigt passande...måste ju skärpa sig när det handlar om kungligheter...
På denna Royal-blue toavägg valde jag att ära det kungliga blivande brudparet. Kan ju inte ha ett Royal rum utan Royal liksom...
Mobilbild igen, men ni ser ändå. Passade på att ta en närbild också.
Tur att jag är riktigt kort, för annars hade ni fått se mer av mig i reflektionen än ni behöver. Här fotar vi kungligheter naken...=))
