En vanlig blogg

OBS! Stark bild i slutet!

Egentligen skulle jag ha en liten bok att samla alla Neos reflektioner och tankar i. Den skulle bli en bästsäljare om den publicerades.

Ibland, när jag undrar om det inte finns något sätt att få honom att vara tyst för bara några futtiga minuter, åker jag på en resa i minnenas landskap. Framför mig sitter en liten kille och pladdrar på om allt mellan himmel och jord. Så långt från det scenario som målades upp för mig av läkarna för drygt 4 år sedan.

Då, när de talade om för oss att vi fått ett gravt handikappat barn, som förmodligen inte skulle klara av så mycket på egen hand - då hade jag aldrig kunnat föreställa mig den verklighet vi lever i idag. Så mycket sorg som tog sitt säte  i mitt hjärta då. Sorg å Mitt Barns vägnar. Jag såg framför mig hur han skulle leva ett liv instängd i en kropp som inte följde några lagar. Hur han skulle mötas av avståndstagande och bristande respekt. Eller missriktad respekt. Få utkämpa ständiga krig. En livslång kamp.

Hur han skulle leva sitt liv i ett skuggland och behöva ständig omvårdnad. Aldrig vara en del av lek och bus med andra barn. Den sorgen är så tung att den inte går att väga. Inte i ord. Inte i värde. Att bära en sorg som rör en annan människa - ens barn - är en obeskrivlig känsla.

Från det ögonblick han kom till mig har han funnits under min hud. Liksom varit en del av mig. På något sätt har vi växt ihop så att vi andas varandras andetag. Följer varandras blodomlopp. Mellan oss finns ett band som inte går att förklara. Det bara finns där - på gott och ont.

Jag vet inte hur det kom att bli så. Alla föräldrar har starka band med sina barn. Det är inget jag ifrågasätter. Jag vet att det är så. Jag har fler barn. Det är så svårt att förklara utan att det ser ut som att jag särskiljer mina barn. Det är inte alls på det viset. Faktiskt har jag inga ord som kan förklara på ett rättvist sätt, så jag låter bli.

Så när jag står där och undrar om det inte går att få tyst på ungen i några få ögonblick slår det mig att det faktiskt är ett mirakel jag betraktar. Här om kvällen lyfte det lilla miraklet sitt ansikte mot mitt när jag bar honom till sängen och meddelade:


-"Mamma, jag tycker så mycket om dig att jag tror att jag tappar tänderna!"

Om man tappar sina tänder av den orsaken hade jag varit tandlös i snart 4 år, 7 månader, 2veckor och 9 timmar...