En vanlig blogg

Jahapp. Nu har jag sett filmen 5 gånger och måste korrigera lite. Sångtexten går "Det är så bra att jag har dig" samt att Tjillevippen inte stavas Tjillevippen, utan Killevippen.

Vem vet, när jag har sett den hundra gånger till kanske det kommer någonting mer...

Idag fick jag en annorlunda uppmaning av Neo.

- Mamma, kan du inte bara lämna mig här och åka iväg?

- Va, vad ska du göra helt ensam?

- Jag skall bara ligga under sängen...


Ett tag tänkte jag att han drabbats av någon sorts depression eller liknande. Var tvungen att fiska lite till.


- Under sängen? Vad skall du göra där?

- Jag skall bara säga "Tjillevippen!"


Då gick det upp ett Liljeholmens! Vi har precis köpt Nils Karlsson Pyssling och allt roligt händer ju när föräldrarna är på jobbet. Bara då går han ner till pysslingen som bor i råtthålet under sängen. Det ville Neo också. Men först ville han att jag skulle klämma in en spik under sängen...

Efter att vi pratat om filmen en stund tyckte han att jag skulle sitta mitt emot honom och så skulle vi sjunga en av sångerna i filmen. Han satte sig tillrätta och tog mina händer. Jag hade ingen aning om varken melodi eller text, men det hade han. Han såg mig djupt i ögonen och sjöng

-"Jag är så glad att jag har dig..."

 

Tror att jag skulle kunna starta ett litet bibliotek. På 14 dagar har jag plöjt 11 böcker. Några bättre än andra. Det säger lite om min aktivitetsnivå.

Imorgon är det äntligen färdigläst!

Förresten, tack Madde för kortet! =) 

Nedräkning. Bara 6 dagar kvar. Sen kan jag äntligen andas. Inte längre vara ett skepp utan segel på ett vilt hav. Snart, alldeles snart kommer mina ankare. Min navigering i tillvaron. Jag önskar att mina kanoner inte hade gått under i stormen. Då hade jag haft ett försvar under tiden jag drivit utan mening eller mål. 6 dagar till kan jag väl hålla andan. Ynka 6 dagar...

Sommar, sol och....jobb. Energin att blogga är lika låg som temperaturen är hög. Det lär nog bli lite si och så med det under sommaren.

Ha en trevlig sommar!

Idag, precis just idag, är jag lite drygt 45% äldre än jag var den här dagen för 19 år sedan. Min äldsta son, Kim, är idag alltså 45,24% av min ålder.

Jag har räknat ut att han hela tiden närmar sig mig i ålder. Tusan vet hur det hänger ihop men om 10 år, när han fyller 29 år, kommer han att vara 55% så gammal som jag är. När han fyller 39 år kommer han istället att vara 62% av min ålder. Ser ni mönstret?

Om man skulle roa sig med att fortsätta ekvationen känns det som att han tillsist skulle komma att vara lika gammal som jag och vid något skede gå om mig! Redan när jag är 92 år kommer han att ha kommit så långt som till 75%!

Det måste betyda att i samma takt som han bli äldre blir jag yngre...iallafall bli han äldre snabbare än vad jag blir. Haha!

Vi stannar tankebanan där, innan resonemanget faller.

Grattis på 19 års dagen, min "lilla" Pinkan! Jag är så stolt över dig. Puss, mamma.

Blä! Mördade just en irrationell flygare. Ni vet, såna här rangliga saker som fladdrar runt utan mening eller mål och bara har en massa ben som ingen kan hålla reda på. De är döäckliga! Och stora.

Sedan kan man fråga sig varför jag (med ett litet "haha") dödar en sådan flygpryl, medan jag utan att tveka räddar drunknande maskar och slemmiga sniglar som hotas till livet. Vet inte.

Men dessa irrationella flygare har jag alltid ogillat, för att tala diplomatiskt. Ge mig råttor, ormar, maskar, ödlor, sniglar - det är inga problem! Men visa mig en irrationell flygare och jag får panik. Insekter över huvudtaget är jätteläskiga. Och spindlar. Urk!

Fast här om kvällen satt en vacker fjäril i mitt rum - och den räddade jag bums - fast att den också flyger, i mina ögon, planlöst hittan dittan.

Så då står jag väl på noll då antar jag? En minuspoäng för den döda flygprylen och en pluspoäng för den räddade fjärilen. (-1) + 1= 0.

Igår mötte jag två snart 5-åriga ögon som gått en hel vecka och burit på en fråga. En för honom riktigt viktig fråga. Eller snarare det han ville att mitt svar på hans fråga skulle vara.

Det hela började i måndags, när vi var på väg till dagis och han visste att han inte skulle träffa mig på en vecka, sa han:

-"Mamma, du kan väl låta bli att sakna mig den här veckan?"

-"Hur menar du då?" frågade jag för att jag skulle veta vilket svar han ville ha

-"Jo, när man saknar någon gråter man, så du kan väl låta bli att sakna mig?"

-"Jag kan väl sakna dig utan att gråta. Går inte det bra?"


Jag såg att han inte var ett dugg nöjd med svaret. Det riktigt hördes hur han förde en inre dialog med sig själv. Som att han var tvungen att hitta ett sätt som jag, med min begränsade mamma-kompetens, kunde köpa. Nu när jag inte fattade att jag skulle låta bli att sakna honom när han inte var hos mig. Så att han kunde vara säker på att jag inte satt och grät en hel vecka. Tillslut kom den bästa lösningen han kunde tänka sig.


-"Du kan väl städa istället!"

Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle städa som aldrig förr och inte gråta en enda tår. Bara vara lycklig med min städhink. Han tittade skeptiskt på mig. För första gången såg jag att han faktiskt räknade med att jag kanske ändå inte var helt ärlig i mitt svar. Att han liksom anade att jag KUNDE tänkas lura honom - hittills har han litat 100% på allt jag sagt. Han har blivit så stor att han räknar med möjligheten att svaret han får kanske inte är helt sant. Tillslut tittade han bort och började leka med något annat.

Så igår, när han kom hem till mig, var första frågan:


-"Har du städat riktigt noga nu?"


Jag hade iallafall bäddat sängen och faktiskt plockat iordning lite extra, så att han skulle se att jag inte "saknat honom". Två nöjda små armar kom om min hals och sedan orden:

-"Åh, min mamma!"


Ja, Mitt Barn - Åh, din mamma....Åh, Mitt Barn!

Undrar om orden försvann med sommarvärmen? Verkar så...