En spurt på 170 centimeter...
Hon beskrev det som så att alla människor har en osynlig cirkel runt sig som markerar gränsen för vilket avstånd som är OK. En del människor har den här cirkeln runt fotknölarna och kan således ha folk mitt i ansiktet, tätt inpå sig utan att för den skull tycka att de är för nära.
Andra människor har en avsevärt mycket större cirkel, där gränsen ligger på behörigt avstånd. Sedan fick vi i uppgift att själva rita cirklar som skulle markera våra personliga gränser. Det var inte helt lätt. De man känner väl kan få ha ett betydligt närmare avstånd än de man inte känner.
På frågan om man kunde ha olika cirklar för olika situationer svarade hon "Nej". De människor som står en nära släpps helt enkelt in i cirkeln. Har man en stor cirkel tar det ganska lång tid innan man liksom "släpper ut" dem som en gång har kommit en nära. Har man en liten cirkel är det jättelätt att trilla ur den.
På samma sätt är det mycket svårare att komma nära en person med stor cirkel. Lika svårt som det är lätt att komma nära en person med en mycket liten cirkel.
Varifrån man får sin cirkel är olika. En del föds med sina cirklar, andra skaffar och förändrar sina under livets gång. Dessa cirklar behöver inte vara ristade i sten. Erfarenheter och upplevelser är det som lägger grunden för dem.
En person med liten cirkel är lätt att komma i kontakt med. Har nära till beröring och tycker om att ha många människor omkring sig. En person med en stor cirkel är svårare att komma in på livet. Finner sig snabbt obekväm om folk står för nära och vill gärna ta ett steg tillbaka.
De små cirklarna har många vänner. Människor kommer och går utan större problem kring dessa personer. De stora cirklarna har många gånger färre vänner. Dessa människor tar det längre tid att komma in på livet. Att komma riktigt nära. Väl där är det lika svårt att bli utsläppt.
Först trodde jag att jag hade en ganska liten cirkel. Det var iallafall det jag kommunicerade. Men tillslut visade det sig att jag har en jäkligt stor cirkel. Det är få personer jag har tagit in innanför gränsen. Jag vet också att det är mycket svårt att nå mig. Man når liksom inte in, för gränsen ligger så långt borta. Men jag vet också att det är väldigt svårt att kliva ur min cirkel. Den tar liksom aldrig slut. Jag har inte förmågan att putta ut folk ur den, för kraften räcker inte till. Inte hela vägen fram till gränsen.
Min cirkel är mitt skydd. I stort och smått. För att kliva ur min cirkel måste du slå mig till marken. Då kommer du aldrig mer in i den. Jäkligt jobbigt kan jag meddela.
I helgen blev min cirkel väldigt tydlig - nästan självlysande. Jag befann mig i ett land där varenda kotte, känd eller okänd, kliver rakt in i varandras cirklar och skall pussa en på kinden! Stå nära, riktig nära, och tala med en. Om allting. Som tur var hade jag en person med mig som kunde förstå när jag berättade om min cirkel. Att jag fann det helt outhärdligt att få min cirkel helt överbefolkad av människor. Jag kände mig jagad, attackerad och inträngd i ett hörn. Lösningen blev helt enkelt att jag sträckte fram handen långt ut och avfyrade ett leende tillsammans med en blick som talade om att de just nu stod lagom långt bort, och att jag gärna hälsade på dem "där borta" istället för mitt i ansiktet. Eftersom jag inte var från deras kultur accepterade de min gräns. Men innan dess!
Jag vet inte varför jag har en så stor cirkel. Det enda jag vet är att jag behöver den. Jag vet också att den blir större och större. Att det blir allt svårare att släppa in folk på riktigt. Gränsen försvinner längre och längre bort. Här om dagen roade jag mig med att försöka se exakt hur stor den var. När det var jag började rygga bakåt - måttet blev 170 centimeter rakt ut från min näsa. Det innebär en cirkel som mäter 3,4 meter i diameter.
Men det är ju helt omöjligt! Hur tusan åker hon tunnelbana eller buss med den cirkeln? Inga problem, så länge ingen gör anspråk på att kliva in i cirkeln. Det gör också att jag i min yrkesroll kan stå 5 centimeter från en annan människa utan att bry mig. Utan att rygga bakåt. Men skulle den personen som står 5 centimeter ifrån mig visa tecken på att den ville kliva in - då skulle jag få springa därifrån!
En spurt på 170 centimeter....
å vad skönt det var att höra att jag inte är ensam om att ha en stor cirkel.....
Jag tror att om man verkligen skulle inventera allas cirklar skulle det visa sig att det finns fler stora än man kan tro.
Det är väldigt många som försöker trycka in sina stora cirklar i små cirklar för att det liksom skulle vara mer attraktivt att ha en liten.
Jag har försökt, men det går ta mig tusan inte bra...helt enkelt.
Ååååh vad bra du satte ord på det där med cirklarna. Att det går bra när folk är nära om de inte gör anspråk på att vilja ta sig in i min cirkel, men att man annars trivs så mycket bättre med en stor cirkel om det inte är en av de få utvalda som får komma in i cirkeln. Det måste vara månadens bästa blogginlägg du fått till här. Önskar er en härlig sommar!!
Jessica - tack för berömmet. Visst är det ganska tänkvärt det här med cirklarna. Plötsligt går det att fatta varför man reagerar olika i olika situationer. Det är helt enkelt när någon signalerar att den gör anspråk på att hoppa in i cirkeln utan att först ha fått ok från dig. Nu gäller det bara att lära sig vilka tecknen är på att folk har för avsikt att kliva in. Det har jag svårt för. Plötsligt känner jag mig bara trängd. Ha en mysig sommar ni med!
