En vanlig blogg

11 dagar kvar. Bara 11 futtiga dagar och sedan är det meningen att Neo själv skall kunna gå från rullstolen till sin bänk i skolan. Det är nämligen då Neo börjar på sexårs.

Vi har tränat, men dessvärre får vi skjuta lite på målsättningen. Det är aldrig roligt men vi deppar inte, utan vi konstaterar att här berhövs lite mer tid och träning. Och skolan, den riktiga skolan, börjar ju inte förns om ett år...så med lite god fantasi och jävlaranamma så har vi ändå chansen att uppnå målet i tid. Allt är ju relativt.

Faktiskt måste jag erkänna att jag har burit honom mer än nödvändigt den här sommaren, men nu åkte "Get-a-grip" fram igen och vi går till varenda ställe vi skall till. Inomhus. Utomhus går vi mellan rullstolen och fram till bildörren. I bilen ställer han sig upp framför sitt säte och tråcklar sig fram till dörren ståendes. Så potentialen finns.

Den har alltid funnits. Och viljan är det inget fel på. Det är orken. Bådas  vår ork tryter ibland och vi tar snabba lösningar före de bättre. Ingen av oss är mer än människa trots allt. Vissa dagar är vi mer människor än andra dagar. Men nu kör vi hårdträning igen. Påt bara!

När vi ändå är i farten kör vi påklädningsträning också.

-"Du får faktiskt hjälpa till här om det skall funka..."

Gissa vem av oss som sa det? Namnet börjar på N och slutar på eo....

Aj aj, Kapten. Jag hjälper till. Vi gör tillsammans. Med sådana ledaregenskaper är jag övertygad om att vi kommer att hoppa över ett gäng hinder till. Tillsammans kan vi hoppa hur högt som helst.

-"Det känns bra i magen att ha klätt på sig själv!" sa Neo när sista benet var i.

Det känns bra i min mage också, gubben. Hur bra som helst!