En vanlig blogg

Imorgon skall jag göra något som det var länge sedan jag gjorde. Jag skall gå med Neo på ridningen. Leda en liten häst som går på räls. Fina söta Kelly-hästen. Rena terapin för ett mammaskalle i total kaos. Har jag tur går vi ut i skogen. Det är riktigt mysigt.

Ridningen gör susen för små ben som egentligen inte kan säras så mycket. Och för balansen. Hela bålen tränas och han måste kompensera hästens rörelser. När man sätter honom på hästen så ser man hur han grinar illa när benen måste ned på varsin sida om den, för honom, breda hästryggen. Vi tar i ordentligt. Åh hej, drar och särar och trycker fast ungen på hästen.

-"Går det bra, Neo?"

Han biter ihop och säger lite ansträngt:

-"Det går bra..."

Envis som synden. Han skall rida bara, om det så innebär att han spricker på mitten! Men sedan, efter lektionen, så är han mjukare än någonsin. Ett värstingpass i stretching och balans. Dessutom är han helt slut - och luktar häst. Man kan vara med om värre saker.

Han kunde vara helt slut - och lukta sjukhus. Då föredrar jag det här måste jag säga.

Mot stallet - ett mycket trevligt uppdrag. Lite bilder från i våras. Samma häst, samma unge, samma mamma.