En vanlig blogg

Så var det gjort igen. Botox. Jag vänjer mig aldrig vid att sitta med den lilla barnkroppen i mina armar och titta ini två rädda ögon. Bakom masken viskar han "Mamma, mamma" och sen försvinner han in i narkosen. Lika överjävligt varje gång, men nu är det några månader kvar till nästa gång.

Snart är det botoxdax igen. Jag samlar mod och kraft. Det är lättare när jag inte behöver ducka för störande faktorer. Därför har jag börjat operation rensning. Saker som inte stärker mig, utan tvärtom sänker mig, behöver jag inte och då väljer jag bort dem. Sen är det enkelt att vara både modig och stark.

Ibland sitter lite finare saker ihop med de riktigt överjävliga och då får de tyvärr åka med i rensningen. Hej då.

Nu ska jag bara lokalisera Spyro Skylander....kan det finnas på ToysRus?

Nån klev rakt in i min cirkel och jag kände mig inträngd i ett hörn. Jag har berättat förut om mon cirkel. Det är gränsen för hur nära man kan stå främlingar utan att bli obekväm. Var går gränsen för hur nära de får komma dig? Vet du det?

Om du ritar en cirkel runt dig där du tycker att det är ok, så är det innanför det strecket du känner dig lugn i ohotad i andras närvaro. Alltså av de som söker din uppmärksamhet. Det räknas inte när man åker tunnelbana typ. Bara om den du står upptryckt mot vänder sig om och börjar prata med dig.

Olika människor har olika stor cirkel. Somliga kan ha folk uppflugna i näsan utan att reagera. Min cirkel är väldigt stor. Minst 1,5 meter ut från näsan. Och idag var det någon som dundrade rakt in o landade Max 40 cm från mig. Då vet jag inte var jag skall ta vägen. Blir okoncentrerad o ofokuserad o vill fly. Men jag fick vackert sitta kvar.

Om de sitter för nära tycker jag inte att det är familjärt med någon jag inte känner, jag blir bara obekväm och fast att det är flera timmar sedan sitter det i. Kanske borde ha en skylt på näsan: "parkera inte närmare än 1,5 meter"...

Satt vid matbordet och Neo säger:

-"Jag är handikappad."

Jag tycker att det är ett begränsande ord och jag undrar i mitt stilla sinne varför han säger så, så jag frågar:

-"Vem har sagt det till dig?"

-"Men mamma, jag VET redan att jag är handikappad."

Han trodde att jag menade att nån hade avslöjat det för honom och att jag ville skydda honom från den vetskapen. Han ville helt sonika tala om för mig att han redan visste om läget och att jag inte alls behövde mörka nåt.

Då insåg jag återigen vilken kraft han besitter. Han är 6 år gammal och har inte bara förstått och accepterat, utan han försöker också förmedla att jag inte behöver beskydda honom från verkligheten.

Det får mig att vilja beskydda honom ännu mer. Han ska inte behöva beskydda mig. Jag är hans soldat - han ska inte vara min.

Mitt Barn - jag älskar dig exakt som du är. För mig är du helt perfekt.