En vanlig blogg

-"Mamma, vad skulle du göra med mig om jag kunde gå?"

Frågan kom från ingenstans, så som alla viktiga frågor hittills haft en tendens att göra.

-"Hur menar du då göra...?" undrade jag tillbaka

-"Ja, vad skulle du vilja hitta på med mig om jag kunde gå?

-"Förmodligen skulle vi promenera till skolan istället för att åka rulle, men i övrigt vet jag inte om det är nåt som vi skulle göra som vi inte gör idag"

Inne i mitt huvud hoppade bilder på hur vi sitter på huk bredvid en vattenpöl och kollar maskar, hur jag får ropa på honom att inte springa ut i vägen, hur vi enkelt åker skidor, hur jag kan öppna dörren och bara släppa ut honom, hur vi kan välja att åka var vi vill på semester, hur jag hör TVn slås på på morgonen utan att jag klivit upp, hur jag måste be honom tvätta händerna och spola, hur vi promenerar längs en brygga och tittar på båtar, hur jag får leta efter honom ute, hur jag står på sidan av en fotbollsplan och hejjar. En aldrig sinande ström av bilder vi aldrig kommer att ha i vårt album. Men det säger jag inte till honom.

Ingen av bilderna är extraordinära i ett vanligt liv, men för oss är de ouppnåeliga. Jag frågar mig själv om de är viktiga för mig och får svaret nej.

De dyker upp ibland, men då plockar jag upp de bilder som faktiskt hade kunnat vara sanna. Bilder där jag står ensam utan en liten klurig kille i rullstol. Där jag fått promenera ensam och kolla båtar längs en brygga.

Allt detta sker på en tiondels sekund. Han tittar på mig med ögonen som bär långt mycket mer erfarenhet än jag stundtals själv besitter.

-"Då skulle jag springa till skolan, mamma!" säger han och ler åt bilden i sitt eget huvud.

-"Vet du, Neo, det är inte viktigt för mig att du kan gå. Det spelar verkligen ingen roll alls. Jag älskar dig precis som du är!"

Han tittar på mig för att se om han hittar tecken på att jag ljuger. Jag känner efter själv, men upptäcker att jag faktiskt inte ljuger ett smack.Det ÄR inte viktigt för mig. Jag sitter helt ärlig framför honom. Liksom naken i mitt svar och väntar på hans reaktion.

Jag ser att han förstår att det är helt sant och han tar sats. Avbryter sig själv och lägger en hand på min kind.

-"Kan vi läsa en bok nu?" säger han och jag förstår plötsligt ännu tydligare det jag länge vetat.

Det är viktigt för honom....

Äntligen är det vår! Då dyker nya träningsmöjligheter upp. Den hett efterlängtade cykeln är utplockad.

Han kämpade på i en och en halv timme - sen vissnade han. Men 90 minuter på gymmet tar ju musten ur vem som helst, så jag tycker det är bra jobbat första passet :)

Sitter vid bordet och har lite mattefrågor m Neo.

-"Vad är 4 + 4?"

-"Det är 8."

-"om du har 12 äpplen, tappar två och ger hälften av det du har kvar till Mika, hur många äpplen har du då?"

-"5 äpplen"

-"OK, om du har en krona och delar den i två delar så får du två femtioöringar. Så hur mycket är två femtioöringar?"

-"Det är en krona"

-"Om du har fyra femtioöringar då, hur många kronor är det?"

Han tittar på mig med himlande ögon och säger:

-"Mamma, jag har inte kommit till den nivån än! Och finns det ens femtioöringar?"

Måste uppgradera min matte...

Neo bad sin far härma en uggla

-"Ho ho" sa han pliktskyldigt

-"Meh åh, du ska ju vrida huvudet ett helt varv!"....

Måste visa hur träget hårsparande resulterat i en mycket stolt liten tjej med (enligt henne själv) långa flätor.

Envis som synden och söt som socker <3