Trotsa tyngdlagen...
-"Mamma, är det dags för Botox snart?"
-"Jag måste tänka lite. Jo, kanske. Vill du ha Botox?"
-"Nej"
-"Varför undrar du då?"
-"Jag ville bara veta när det är dags. Hoppas att det är snart."
-"Men du vill ju inte. Eller hur tänker du nu?"
-"Nä, jag vill inte, men det är lika bra att få det gjort för då kan jag gå mycket bättre..."
Vi tittar på varandra och jag slås av att han blivit så stor i sina tankar. Jag tittar på de små benen. De vi konstant drar i, tänjer, töjer och tränar. De är så böjda. Finns inte en chans i världen att han med kraft och vilja kan sträcka på dem utan hjälpmedel. Och jag vet hur ont det kan göra på honom.
Så vad tusan håller vi på med? Trots allt kämpande så är benen så krokiga. Är det värt det? Hur hade det varit om vi inte kämpat och tränat? Värre? Samma? För att kunna gå på dem måste han lära sig att trotsa tyngdlagen. Är det ens möjligt?
Men han vill fortsätta. Även om det innebär att han måste göra saker han egentligen inte står ut med.
Då gör vi det. Han sätter ribban för vad som är möjligt. Jag går bakom honom hela vägen - villkorslöst. Men Gudarna ska veta att det kostar på att uppbringa all kraft om och om igen. Mentalt.
Fast då tänker jag att jag har valet att bara gå rakt ut genom dörren och strunta i allt - det har inte han. Så för vem är det tungt mentalt?
Jag tar ett djupt andetag och fortsätter kampen för att en dag lyckas trotsa tyngdlagen...
