Kära Gud, giv mig styrka!

Såg en trailer på TV tillsammans m Neo om barn i Brasilien, som måste jobba för att överleva. En kille paddlade en kanot och sålde nötter till fartyg. Han paddlade nära dem och klättrade ombord. Helt livsfarligt! Bara 14 år gammal.

-"Tänk om jag bodde där. Jag kan ju inte gå. Vad skulle jag göra då?" säger han rakt ur hjärtat.

När de här tillfällena kommer tar de mig alltid lika hårt. Varenda gång får jag svälja flera gånger innan jag svarar. Känner att jag måste vara lugn och trygg och förmedla det till honom fast att hela mitt väsen bara vill gråta över att han behöver bära sådana tankar.

Vi pratade lite om att då skulle vi alla hjälpas åt, men att han inte behöver tänka så för vi bor i Sverige.

-"Snälla mamma, lova att jag aldrig behöver åka till det landet!"

På riktigt rädd för att han faktiskt skulle kunna behöva göra det och då veta att han inte skulle klara sig. Hur hjälper jag honom över alla rädslor? Speciellt när jag bär på mina egna rädslor å hans vägnar. Vi funkisföräldrar får lära oss hantera det bara.

Problemet är att det inte blir lättare. En konstant stigande grad av rädslonivå.

Det är då bönen till det jag inte tror på kommer: Kära Gud, giv mig styrka!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0