En vanlig blogg

Vi har haft ett litet äventyr som grädde på moset här. Mika behagade stå på näsan och bryta armen på dagis. Så illa att de var tvungna att göra ett ingrepp för att fixa det hela.

När de ringde från dagis fattade jag först inte att det var Mika det handlade om. Jag hörde bara orden:

-"Jag har en dålig nyhet..."

Då väntade jag mig att det hänt nåt allvarligt med Neo, så när de sa att Mika brutit armen var min första tanke "jasså, bara det"...det fick jag backa på senare.

Båda benen i armen var svårt deformerade och av. Armen hade liksom kollapsat på mitten. Vi var tvungna att ge henne morfin för att få av jackan. För klippa fick vi INTE för lilla fröken.

Vi fick övernatta med provisoriskt gips och morfin i den lilla kroppen och gavs första lediga operationstid. Hon fick Sveriges största gips som täcker hela armen, uppifrån och ned. Då kom nästa problem - det är vinter och minus 10 grader ute...gipset får inte plats i jackan! Eller kläderna. Bara ut och handla grejer som är 3 nummer förstora. Det är dyrt att bryta armen!

Neo var orolig hela tiden. När vi väl kom hem var han tvungen att kolla att hon var OK. Jag berättade för honom att hon saknat honom mest av allt när hon var på sjukhuset. Han undrade hur jag kunde veta det.

-"Hon berättade för alla läkare och sköterskor att hon hade en storebror hemma, som heter Neo" sa jag

-"Men varför det?" undrade han

-"För att du är hennes idol" sa jag

-"Men jag kan ju inte göra någonting fantastiskt alls"....

Hela mitt hjärta skrynklade ihop sig och jag kände klumpen i halsen. Svalde några gånger och svarade...

-"Neo, du är fantastisk hela du och hon älskar dig mer än något annat på hela jorden. För henne kan du massor och hon ser upp till dig. Precis som jag."

Han tittade på mig en stund och sedan ropade han på Mika och sa:

-"Jag älskar mamma och pappa först, och sen kommer du. Du är min finaste syster!"

Mika log med hela kroppen och sa strålande med de stora blå ögonen fulla av kärlek, väl fästa på sin bror:

-"Tack, Neo!"

Herre Gud, att jag inte dog på fläcken! Om jag bara för en enda sekund kunnat stanna tiden hade jag önskat att det varit i det ögonblicket. Ett minne för evigt etsat i min kropp. Ordlös...