En vanlig blogg

Jag tänkte testa en sak. Blev lite modigare så här när krönikan publicerades. Den är ju inledningen till min än så länge icke existerande bok - eller ja...den finns ju på min dator. Nu tänkte jag bara ta ett av alla kapitel och lägga det här på bloggen. Ni får väldigt gärna tycka till. Texten är på intet sätt ristad i sten. Det här är en del av ett embryo till bok - min bok "Varför var det ingen som sa...?". Det är mina egna reflektioner och erfarenheter - inga absoluta sanningar. Bäst att säga också att det handlar om barn i allmänhet - inte om funktionshindrade barn, utan just bara barn...

Varsågoda - nu kör vi. Ett kärt ämne för oss som har barn.


Att sova - eller inte...

Inne i magen har bäbisen åkt med i din dygnsrytm. Då tycker jag att den borde ha en variant av natt- och dag känsla i sig när den kommer ut. Men nej. Barnet har ingen aning! Allting är nytt. En massa ljud som det aldrig hört förut. En massa folk och konstiga dofter. Ingenting stämmer. På dagarna känns det ganska tryggt för då hör det mammas röst och det är helt ok att bara somna rakt upp och ner var som helst.

Sedan kommer kvällen och mamma slutar prata. Alla ljud som är så sövande tar slut och det blir helt tyst. Då borde det vara läge att bara somna. Inte tusan heller! DÅ om aldrig annars kommer två pigga ögon som bara letar efter saker att titta på. Vaddå natt? Vaddå du trött? Kom igen! Jag upplever saker! En bäbis sover kors och tvärs den första tiden. Man kan inte få en pigg bäbis att sova. Lika lite som du själv kan flyga. Bara att gilla läget - gilla la-la läget. Man kan heller inte få en så trött liten bäbis att inte sova för att vara tröttare på kvällen! Det kommer inte förens de är ungefär 8 månader eller så om ni frågar mig.

Hur gör man då? Hur får man en bäbis att fatta att det är natt? Jag har inget facit, men det här har funkat för oss - utan några specialmetoder. Det handlar om rutiner. Om man varje kväll kl.19.00 tex. - oavsett om bäbisen är trött eller inte - badar (brukar få vilken bäbis som helst lite pömsig), sätter på pyjamas, ammar, nattar (var man nu gör det) så kommer barnet till sist att fatta att -"Aha, det här händer varje kväll när man ska gå och sova". Man kan tycka att det är helt överdrivet med pyjamasar till bäbisar MEN de är faktiskt ganska bra! De blir en del i en rutin som till sist kommer att hjälpa barnet att förstå att det är natt. Sedan kan det ju vara så att er rutin är att nattningen är amma barnet till sömns i er egen säng efter pyjamasen. Om det funkar fint är det ju toppen! Gör det som passar ER bäst. Strunta i alla - "Jaha, gör ni så...". Svara bara - "Japp, det gör vi!". Det är inte förens ni själva känner att det är ett problem som det är ett problem. Små bäbisar sover helt hoppigt  - det bara ÄR så. Tröttast och sömnigast blir de hos mamma och pappa - inte i en övergiven säng utan kroppskontakt. Det är i alla fall min erfarenhet efter 4 barn!

Vad innebär då att sova en hel natt? 8 timmar? Ha, glöm det! Det finns underverk som sover så men det är väldigt ovanligt. Har ni en sådan bäbis...grattis! Ni kommer att finna tid för sex så att ni får fler bäbisar. Vi andra har lite längre mellan barnen...

Om ett så litet barn sover mer än 5 timmar en natt utan att vakna har ni ett mönsterbarn. De sover liksom inte så länge. De är hungriga. Det betyder ju inte att de måste vakna och bli jättepigga efter de här 5 timmarna. Men du måste i alla fall vakna och mata bäbisen innan den somnar om. Det kan ta olika lång tid beroende på hur bra barnet suger osv. Oftast går det ganska fort. Sen, om man vill att barnet som faktiskt blir ganska trött av att bara äta, skall somna om och sova lite till så är mitt tips att man rapar det. Annars kommer det ofelbart att vakna om 20 minuter. Lagom till du har somnat om typ. En del barn rapar på en sekund, för andra tar det 10 minuter men du har igen det! En del barn kräks mycket när de rapar. De är inte magsjuka utan det är magen som är för full, helt enkelt. Överskottet kommer ut igen.

En del barn har bara bestämt sig för att man inte sover speciellt länge alls! Man kan vända ut och in på sig för att försöka få dessa barn att sova - utan framgång. Dessa barn kommer heller inte snällt att somna till olika metoder. De är bara jäkligt mycket piggare än alla andra - inklusive sina föräldrar. Blir det för jobbigt är det mest föräldrarna det är jobbigt för. Om det nu är någon tröst? Till er som är föräldrar till ett sådant barn kan jag bara säga - det kommer en dag när ni står utanför det barnets rum och gormar att "-Nu får du fanimej kliva upp!!!".